Fredag 17 augusti 2007
Orkade inte träffa folk idag, men så ville våra allra närmaste vänner komma en sväng, och det kändes ok. Det blev bra och djupa samtal, jag fick häva ur mig lite, och även gråta (vilket händer väldigt sällan nu för tiden). Tack för det, S och T!
Imorgon träffas vår Vi Som Mist-grupp. Vi Som Mist anordnas av Barncancerföreningen, och är en fast grupp på, i vårt fall, 4 par som har förlorat ett barn i cancer under ungefär samma tidsperiod. Vi träffas 2 ggr/termin och eftersom det är ungefär lika lång tid sedan vi hade våra barn hos oss, så blir det en enorm samhörighet. Det startas ungefär en grupp per termin i Göteborgsområdet.
Vår grupp har blivit en viktig del i vårt liv, och vi har fått nya goda vänner genom den. Det är så skönt att träffas en hel lördag och veta att de andra som sitter här förstår verkligen mig. De tror inte att jag mår bra nu eftersom det gått 2 år sedan Josef dog, de undrar istället hur sorgen tar sig uttryck för tillfället.
Andra vänner känns det som att man kan "lura" litegrand, eftersom vi beter oss ganska normalt utåt. Men glöm inte att det är mycket som pågår på insidan. Bara att alltid ha med sig ljudet av ens lilla barn som slutar andas är en tung börda att bära. En tyngd som jag inte tror blir lättare att bära, men som man vänjer sig vid.
Det blir ju också så att vänkretsen förändras av en sån här stor tragedi. Gamla vänner "faller bort" men nya vänner tillkommer. Jag har fått en mycket god vän, som är som en syster för mig. Vi har varit med i samma församling i många år, men började först prata på riktigt när Josef blev sjuk. Det var en speciell känsla, när vissa i det svåra läget drog sig undan från oss, så drog hon sig närmare. När vi fick reda på att Josef inte skulle överleva, och efter att han dött, så kom hon minst en gång i veckan för att hänga en kasse med mat eller godsaker på dörren. Hon förberedde söndagsmiddagar med ljus, cider och god mat, och hon kom med fredagsmys. Denna speciella omsorg fortsatte i många månader. I början orkade vi knappt öppna dörren, men tittade alltid med nyfikenhet ner i påsen för att se vad som fanns. Efter ett tag började vi prata mer och mer, och nu är våra kvällsträffar med djupa och fnissiga samtal så viktiga för mig. Tack A för din uthållighet, vishet och fantastiska värme!!
Nu vet jag att det sitter vänner och läser det här, och får dåligt samvete. Det är helt onödigt! Jag kan ärligt säga att jag inte skulle varit (har varit) så vis, om (när) mina vänner har råkat ut för svåra kriser. Jag har fått lära mig av A, och beter mig (förhoppningsvis) annorlunda idag. Man kan inte förvänta sig att alla ska veta hur man ska bete sig i en sådan här vansinnigt svår situation.
Vi ses imorgon. Jag tycker väldigt mycket om dig och hoppas vi kan ses lite mer.
Kram Anna
Såg din kommentar nu.
Tack för idag! Det blev inte mycket djupa samtal, men det är så gott att ses.
Förresten, det är helt ömsesidigt, jag är glad att ha fått dig som vän! Det var våra söner som förde oss samman!
Goa Linnea. Det känns såå i hjärtat allt som du skriver min vän! Det är inte så många som man kan kalla en riktig vän, men du är en och har en stor plats i mitt hjärta. Fast jag inte kommer med påsar längre så menas det inte att jag inte tänker på er. Men det kanske är dags för någon liten påse snart eller??? Eran lille Josef, som jag egentligen inte träffade så mycket eftersom vi inte rikigt kände varandra då, gjorde något med mig, eller fick mig att göra något som jag inte gjort innan eller känt för någon annan. Det var speciellt hans mamma som jag fick en känsla för och som jag kände med. Jag kan aldrig förstå vilken sorg som du
har i ditt hjärta, men mina tankar finns hos dig så ofta! När vi träffas så betyder det något, det är inte vilken kompis som helst som man träffar utan det är Du! Tack för att jag får läsa dina tankar och känslor varje dag. Goa kramar från A
