Brohede

Den 27 juli är ett speciellt datum för mig av två anledningar. För det första fyller min kära mamma år. För det andra så är det dagen som Josef opererades på Sahlgrenskas neurokirurg. 

Torsdagen den 22 juli, tre dagar efter vi hade lagts in på Östra för undersökningar så gjorde de en datortomografi (röntgen) på Josefs huvud, efter att de inte hade hittat några tecken på infektion. Ett par timmar senare kom det in två läkare till vårt rum nere på avdelningen. Jag minns så otroligt väl hur de lyfte undan våra kläder från stolarna för att kunna sätta sig där, och jag tänkte: Oj, nu är det allvar!
Den ena läkaren sa att de hittat något i Josefs huvud. Och att det är en tumör. Men man visste inte vilken sort eller hur elakartad den var. Jag bröt ihop och grät, men samtidigt så kom det faktiskt inte som en så stor chock som man kan tro. Jag visste att något var väldigt fel, och det här beskedet bekräftade bara vad jag kände innerst inne.
Senare lärde vi oss att känna igen det där; när två läkare kommer in och sätter sig så betyder det dåliga besked. När en läkare kommer in och står upp så är det ingen fara.

Plötsligt gick allt väldigt snabbt. Neurokirurgen hade redan tittat på bilderna, och operation var bokad på tisdagen, 5 dagar senare. Det akuta trycket i Josefs huvud minskades av kortison, och Josef började äta som vi inte sett honom göra på flera veckor. Det var härligt, då kunde man lite låtsas som att han var frisk igen...

Den helgen åkte vi till Borås djurpark. Visste inte vad framtiden innehöll, eller hur Josef skulle må tiden framöver, så ville passa på att göra något roligt ihop. Jag såg alla barn som sprang omkring och tänkte: undrar om det är någon mer än Josef här som har en jättetumör i huvudet...?
Där tog vi också en bild på Josef som blev ett av de finaste kort vi har på honom:



Tisdagen den 27 juli, (på min mammas 60-årsdag), idag för tre år sedan, opererades Josef i ungefär 8 timmar. Det är helt sjukt att lämna sitt barn till några okända människor, och veta att de ska borra och gräva i hans huvud!
Eftersom vi bodde så nära så åkte vi hem. Det var den första riktigt varma dagen den sommaren, och vi satt i trädgården och försökte spela spel. Det gick inget vidare... Sedan gick vi och köpte massa presenter till Josef. Bland annat den stora mjuka tigern som han döpte till  "Ingen fara".
Till slut ringde kirurgen och sa att det hade gått bra. Han hade fått bort allt synligt av tumören. Oj, vilken lättnad!
Efter det följde oroliga dygn med smärtor, kramper och röntgen igen. Men Josef återhämtades snabbt, och två dagar efter operationen kom vi för första gången till barnonkologen på Östra. Vi hade fått indikationer på att de trodde att tumören var godartad, och i så fall så var det inget mer som behövde göras, Josef skulle vara frisk. Så vi kände oss ganska lugna, och helt felplacerade där bland alla cancersjuka skalliga barn... Ibland är det bra att man inte vet allt som ligger i framtiden.







Oj, nu när jag tittade på de här bilderna, så kom jag plötsligt ihåg alla lukter och ljud. Kändes som att jag var där igen.

Vi har nu varit i stugan utanför Falkenberg sedan i lördags. Åkte hem tidigare än beräknat pga det usla vädret! Hjälp, vad ska man göra sådana här dagar?? Det är så oberäkneligt, med sol och skurar om vart annat hela tiden.

Anton har börjat göra så snygga meningar nu, med grammatiskt korrekt böjda ord. Så fascinerande att följa!
Har precis skickat in ett foto på honom till tidningen. Det är ju tvåårsdag snart.