Brohede

Jag är så trött, så trött, så trött...........
Igår åkte Samuel iväg med sina "bröder" för att ha sin årliga gemenskap. Jag bävade lite inför att han skulle åka, eftersom en enorm trötthet har kommit över mig sen vi kom hem. Som väl är får jag mycket hjälp av föräldrar och svärföräldrar.

Jag har liksom inte hunnit med tröttheten förrän nu. Först skulle skolan klaras av, sedan var det Josefs dödsdag (som jag knappt hann reflektera över då, mitt i resfebern, så det kommer också över mig nu), och så har det varit fullt av intryck och händelser i Toronto. Mitt huvud är fullt, det får inte plats med mer nu.

Idag var jag och Anton och kollade hans vikt på BVC. Han har ätit lite halvkasst, och blivit ganska smal, så jag ville bara kolla att han höll sig inom rimliga gränser, eller om jag måste tvinga i honom mer mat. Han har hamnat lite nedanför sin vanliga kurva, men det är rätt vanligt i den här åldern. Han håller ju på att bli en riktig pojke nu, och förlorar mer och mer av sitt bebishull.
Efter BVC har prinsen varit med farmor hela dagen, och jag har bara suttit i min fåtölj och stirrat, ibland i en tidning, ibland på TV och ibland på ingenting. Skönt! Ska nog titta lite på Joseffilmen nu.

Fick precis SMS från Samuel att de har det bra. Ska visst åka dressin och paddla, låter intressant. Skönt att han har sin mobiltelefon igen. Under hela tiden i Kanada kunde jag inte få tag på honom när han inte var hemma. Det var lite frustrerande, tänk vad man vant sig vid de tekniska nymodigheterna. Läste nyss i Sahlgrenska Sjukhusets tidning där en ambulansman sa att det blivit en sådan enorm skillnad för deras patienter sedan mobiltelefonen kom. Nu för tiden hinner många fler människor fram till sina kära innan de dör, vid t ex svåra olyckor.

Om du inte har gjort det redan så uppmanas nu alla att lägga in ett nummer till sin närmaste anhörig under namnet ICE i telefonboken i sin mobiltelefon. ICE står för In Case of Emergency och det var en brittisk ambulansman som kom på det här, vilket sedan har spridit sig över världen. Om du skulle råka ut för en olycka så tittar räddningspersonalen i din mobil efter ett ICE-nummer och vet på så sätt snabbt vem de ska ringa.
Gör det nu på en gång!
(om du inte tror mig kan du bara Googla på "In Case of Emergency", så kommer du till sidor som har mer info)

Oj, vad jobbigt det var att sätta sig vid bloggen igen. Har varit så flitig där borta att jag helt tappade stinget när jag kom hem.

En liten rapport om hemresan:
Innan taxin skulle komma för att ta oss till flygplatsen gick vi ut och kollade in Pridefestivalen. Flera gator var avstängda och det var marknad och massa festligheter. Vi köpte en Dora-docka till Anton (hans favorit-TV-program-figur) och den är nu hans käraste ägodel (fick precis skynda hem från ett kalas för att en trött Anton plötsligt kom på att inte Dora var med och blev hysteriskt ledsen...).

Vi hade beställt taxi till tre timmar innan flyget skulle gå. Om det är mycket trafik kan det ta en timme ut till flygplatsen, så då tyckte vi att vi skulle ha gott om tid. När vi packat ner alla väskor i foajén och lämnat våra lägenhetsnycklar mötte vi en dam som undrade vad vi väntade på. Det visade sig då att båda vägarna som korsade vår gata på var sida var avstängda vilket innebar att ingen taxi kunde komma in till oss! Hjälp, så tröttsamt...! Bra början på hemresan...
Efter en massa strul lyckades vi få tag på en ny taxi som ställde sig och väntade på oss mitt på gatan några kvarter längre bort. Så vi fick springa dit, och vi tog oss dit tack vare att vaktmästarens fru och son också tog varsin väska och sprang.
Råsvettiga och trötta åkte vi så till flygplatsen och kom dit två timmar innan flyget skulle gå. Men hjälp, vad jobbigt det är att gå igenom säkerhetskontrollerna med barn, fullpackad vagn, och tre handbagage-väskor, allt måste packas upp igen! De försökte också ge oss separata platser, men det lyckades vi avstyra.
Så satt vi till slut på planet. Där hade man till vår stora glädje en varsin liten TV som man kunde välja program och  filmer på. Så Anton kunde se så mycket barnprogram han ville. Vilket var välbehövligt eftersom han bara sov en timme under den resan (som ändå gick under natten!).
Vi mellanlandade i Frankfurt och där hade de den briljanta idén att vi skulle gå igenom rigorösa säkerhetskontroller en gång till, och då var vi nära att missa vår flight hem. Samuel sprang som en dåre och kom fram till gaten 5 min innan planet skulle lyfta. Vi kom med! Då slocknade en utmattad Anton och sov den sista 1,5 timmen hem. Sen blev han INTE glad när vi väckte honom - igen! Vi mötte till slut mina kära föräldrar på Landvetter i ett moln av svettångor...

Här hemma har vi mest försökt anpassa oss till nya tider, handlat massa god mat och träffat saknad familj. Magen tar lite extra lång tid på sig att anpassa sig, tycker jag, så därför kan jag bli jättehungrig på konstiga tider.

Hemma igen! Känns nästan redan som om vi aldrig varit borta.

Resan blev mycket stressfylld och krånglig och vi lovade varandra i ett svagt ögonblick att inte flyga igen förrän barnen blivit myndiga. Mer om det en annan dag, nu är jag så hysteriskt trött. Jag hoppas att min son också vill gå och lägga sig snart...

Hurra, idag är stora hemresedagen!

Svårt att koncentrera sig på något annat nu. Kanske att vi går ut på någon mer promenad.

Så, om man ska summera Toronto:

Vädret - strålande (kanske lite för varmt ibland) Hade med oss alldeles för många långtröjor och byxor.
Shopping - roligt, lite billigare än i Sverige, jag känner mig nöjd med det jag hittat
Maten - frukt och bär var suveränt, annars är det svårt att veta vad man ska köpa hem för att laga, faktiskt lite trött på utemat (!)
Folket - mitt resesällskap var perfekt, så roligt att ha Sabina här! Tråkigt bara för Samuel, och oss, att han var tvungen att jobba så mycket
Kanadensarna är så vänliga och hjälpsamma.
Staden - den är mäktig, men nu längtar vi till den svenska naturen
Utflykterna - tja, man kan väl inte annat än att vara nöjd när man har sett världens högsta torn och världens största vattenfall (igen!). Valparken pratar Anton fortfarande om (särskilt delfinshowen) så den gjorde ett djupt intryck.

Här är nu hela staden smyckad med regnbågsfärger. Det har varit Pride-festival hela veckan (vilket vi inte märkt så mycket av), och imorgon är stora finalen, med parad. Synd att vi missar den!

Så sist men inte minst:
Igår fredag kl 15.00 flyttade lilla Matilda till himlen där hon togs emot av Han Som Alltid Väntar, Josef och alla de andra änglabarnen. Hon hade önskat sig jordgubbar som välkomstmat, och det blev det nog eftersom det var självaste midsommarafton.
Ett kort som vi fick efter Josefs död uttrycker det så fint:
"Nu har barnavännen Jesus utökat sin änglaskara med lilla Matilda."

Vi tänker på Matildas mamma och pappa i deras stora sorg som bara precis har börjat.

Har varit lite lugnare igår och idag, vilket är skönt. Känner mig faktiskt grymt trött! Har fått ryckningar i ögonlocken vilket jag får ibland och det brukar betyda att jag ska sänka tempot.

Igår eftermiddag satte vi oss utanför ett fik och bara glassade ett tag, det var riktigt fint.



Man är ju bortskämd med vädret här, runt 30 grader och sol så gott som hela tiden. Våra kanadensiska vänner säger att så här är sommaren i Toronto. Sol och varmt, utan några längre avbrott, fram till slutet av augusti. Men så har de ju sviiinkallt på vintern också.

På kvällen igår fick jag och Samuel barnledigt och gick ut på stan. Vi tänkte äta på Hard Rock Café och gick in där och satte oss. Men det var så hysteriskt hög ljudvolym, så vi gick ut igen. Hittade en liten mysig grekisk restaurang där vi åt god mat och pratade (mest teologi, det gör vi ofta...). Har börjat läsa Bruxys bok och blir inspirerad till förändring.

Idag har vi firat midsommar lite i förväg. Sabina åker imorgon mitt på dagen, så vi ville hinna med det med henne. Och så bjöd vi in Samuels kollega med familj. De har ju en dotter som är lika gammal som Anton (se tidigare inlägg), och de är så söta ihop. Leker precis samma lekar som Anton leker hemma med sina kompisar.
I alla fall bjöd vi på sill och köttbullar (från IKEA). Sillen smakade mycket, och var inte det populäraste på bordet, kan man lugnt säga. Ballerina och Singoalla var desto mer uppskattat!



Så börjar det närma sig hemresa. Det är konstigt att man kan längta hem så mycket, efter så kort tid. Jag tar tillbaka det jag skrev i tidigare inlägg, om att kunna tänka sig att bo här en längre tid. Det kan varken jag eller Samuel har vi kommit fram till. Så vi blir nog hemma!

Här kommer lite mer bilder. De två första är från Samuels arbetsplats; Environment Canada (motsvarande vårt SMHI).

Nu har jag laddat min telefon, och kan alltså ta emot SMS. Bara så ni vet...

Igår var en lugn dag, jag var hemma i lägenheten hela dagen. Kände mig lite skum, troligtvis av nånting jag ätit. Längtade hem ännu mer då, när jag inte mådde bra. Idag har varit en bättre dag på alla sätt.

Vi var ju förresten på IKEA i söndags. Då handlade vi älgpasta, som vi åt igår.



Idag åkte jag, Sabina och Anton upp i CN Tower, världens högsta fristående byggnad. Där inne finns bl a ett glasgolv som man med viss bävan kan gå ut på och titta rakt ner på bilarna som kör ca 550 m längre ner. Konstigt, fast man vet att det är säkert, så tvekar man ändå innan man går ut. Anton fullkomligen vägrade! Jag försökte lura ut honom på glasgolvet på alla möjliga sätt, men det gick inte. En sund reaktion, egentligen. Konstig känsla att titta ner på de mäktiga skyskraporna!



Längst ner i tornet åt vi lite och hade det gött. När vi sedan gick därifrån så ville inte Anton ta av sig solglasögonen! Det var lite annorlunda, eftersom det brukar vara ett problem att få honom att ha dem kvar på sig. Han ville vara "cool" hela tiden, och somnade till slut "cool".



Eftersom tornet inte var någon höjdare (!) för Anton, så fick vi gå till ett av hans favvoställen också. Fontänerna på Dunda's Square blir det då. De är så många och åker upp och ner hela tiden, han blir helt till sig av dem!



Ovanför vårt matbord hänger en tavla. Anton pekar på den varje gång vi sitter och äter, och säger: "Valen!" Är det någon som ser en val i den här??

Nu orkar jag äntligen sätta mig vid datorn. Har kommit hem sent varje kväll under helgen, och vid det laget varit helt slut.

Har inte varit på någon riktig semesterresa sedan Josef dog. Visste ju att jag är väldigt trött, men nu inser jag också att jag inte heller orkar med för mycket turistande. Alla nya intryck plus värmen och att vi går och går hela tiden gör mig helt slut. Sedan är det också så att hemma är jag van vid att andra tar hand om Anton ibland så att jag får avlastning och tid för mig själv. Här blir det ju inte på samma sätt, det blir väldigt mycket tid med Anton, vilket är värdefullt, men faktum är att jag inte riktigt orkar med det heller.

Det är väldigt roligt att skönt att Sabina är här! Hon och Anton har mycket roligt ihop, och nu förstår hon antonska näst intill perfekt.

Så till helgens förehavanden.

Lördag 16 juni
Vi hade alltså hyrt en bil över lördag och söndag och ville passa på att göra så mycket vi bara orkade med. På lördagmorgonen åkte vi iväg tidigt för att vara vid en stor outletmall när den öppnade (alltså ett shoppingcenter som säljer märkeskläder billigare). Där gick vi loss i några timmar för att sedan dra vidare mot ett marinland (en park med valar, sjölejon och annat liknande). Trots lördag förmiddag var det mycket trafik och det lång tid att ta sig dit. Sabina och Anton ("barnen") sov i baksätet med "mamma och pappa" försökte ta sig till målet m h a tre olika kartor.

Canada Marineland var rena himmelriket för Anton, vi såg späckhuggare och vitvalar jättenära både under och över vattenytan. Gick också på en show där sjölejon, valrossar och delfiner gjorde konster. Anton satt blickstilla med öppen mun utom vid vissa tillfällen då ett "woow" undslapp honom.
I souvenirshoppen inhandlades en liten späckhuggare och en uppblåsbar vitval.



Samuel stod och tittade på delfiner genom en glasruta under ytan då en delfin kom nära och tittade honom direkt i ögonen under flera minuter. De fick en speciell kontakt och Samuel sa att det kändes helt klart att det var en intelligent varelse.

Efter shoppingen och valparken var jag (och Sabina) riktigt trötta, det var också runt trettio grader varmt. Men då var det dags för Niagarafallen som låg precis i närheten! Jag och Samuel hade ju varit där två ggr innan, men det var en annan upplevelse nu. Varmt (och fuktigt!) utom precis i ångmolnet (som bildas av fallen). Där "småregnade" det lite kyligt. Förra gången vi var där var det vinter och smällkallt, och vi var så gott som själva, men nu var det maaassor av folk där. Förtog lite av känslan, men Sabina var ändå förundrad och sa att det var en av hennes mäktigaste upplevelser i livet.







Söndag 17 juni
Idag är det två år sedan Josef begravdes. Tyvärr har jag inga bilder från det i den här datorn, så jag skriver med om det hemma vid senare tillfälle.

På vägen till "The Meeting House" (kyrkan) stannade vi vid IKEA för att handla in lite svenska måsten till midsommar. Tänker bjuda in Samuels kollega med familj för att dela med oss av lite svenska traditioner.



Mötet var bra, Anton somnade precis innan predikan. Bruxy berättade fram ifrån scenen att vi var där, och vinkade lite till oss, det var roligt!

Efter kyrkan drog vi ut på landet för att hitta en sjö med tillhörande "rekreationsområde" som Samuel hade hittat. Det tog sitt lilla tag att ta sig dit (pga oklara kartor och usel skyltning), och som vanligt sov Anton och Sabina mesta tiden.



När väl hittat fram, fick vi betala lite för att komma in i området som mest var en strand vid en sjö. Men det var skönt att svalka av sig lite, och Anton tog sitt första dopp för säsongen. Han tyckte det var lite kallt först, men sen ville han leka i vattnet hela tiden.



Idag måndag har vi bara slappat och varit inne i lägenheten mest hela dagen.

(första delen skriven igår kväll torsdag 14 juni)
Nu har precis Bruxy (pastorn som vi lyssnade på i söndags) och han fru Nina lämnat lägenheten. Det blev en mycket lyckad kväll! Vi hade så mycket att prata om, och så mycket gemensamt trots att vi aldrig träffats. Jag ville aldrig att de skulle gå, och de ville heller inte riktigt åka, men klockan började bli mycket. De lämnade en inspelad hälsning som vi ska ta med oss hem till vår hemgrupp.



Idag har jag, Sabina och Anton gått två gånger ner till Eaton Center (den stora shoppingmallen)! Först gick vi dit på förmiddagen men hann inte titta på så mycket förrän Anton blev trött och vi fick skynda hem.

Tyvärr vaknade lillkillen när jag skulle lyfta ur honom ur vagnen, vilket innebar att han bara sov en halvtimme, istället för ca 2 timmar. Sådana avbrott från rutinen stressar mig något enormt, särskilt när jag är trött (vilket jag iofs är nästan jämt). Jag behöver den tiden mitt på dagen när Anton sover till att slappna av, och samla lite krafter igen.

Så jag blev lite låg, och längtade lite hem. Men sen kom jag på vad som kan avhjälpa deppiga känslor - shopping! Så vi gick tillbaka till affärerna och jag handlade lite snygga kläder till mig och Anton.

Vi får se vad vi hittar på imorgon. Måste spara på krafterna till helgen, som innehåller ett fullspäckat schema!
...

(skrivet idag fredag 15 juni)
Vaknade med ont i huvudet och bultande smärta i höger fotled. Ojoj, kommer nog komma hem som en lycklig människa med bruten kropp... Fick iallafall sovmorgon, och en lugn förmiddag - Sabina gick med Anton till ekorrparken.



På eftermiddagen tog vi tunnelbanan till en stor park med närheten som har ett bassängområde öppet för allmänheten. Tyvärr skulle de inte öppna förrän imorgon, men vi var ändå i parken några timmar och hade det gött. Samuel slutade tidigare och mötte oss där.



På vägen dit, inne i tunnelbanetåget, satt vi mitt emot ett ungt par. Ibland kommenterar jag folk omkring oss litegrand, utan att dämpa mig nämnvärt, eftersom de inte förstår. Jag gör det alltid med viss bävan eftersom det finns en liten risk att faktiskt den omtalade personen förstår svenska, men jag bedömmer sannolikheten som ytterst liten. Nu har jag minsann lärt mig en läxa!
Jag började nämligen prata om den unge killen mitt emot oss och sa att han var lik "jack" i Lost (Matthew Fox). Vi pratade lite om det, och kom sedan in på något annat. Efter en liten stund böjde sig killen fram och sa på klingande svenska: "ni är från Sverige va?"... Oj, då blev jag lite generad. Han var och hälsade på den här tjejen i Kanada. Som tur (för mig) var att det är ett väldigt dån inne i tunnelbanan, och han hade inte hört att vi hade pratat om honom, men tyckte att han hörde mig prata om att "åka tåg" med Anton. Jag sa faktiskt till honom då att vi hade pratat om honom (det var ju något positivt, Jack är grymt snygg), och vi skrattade lite ihop.
Minnesanteckning: mer försiktig med vad jag säger (på alla språk!) i fortsättningen...

Nu måste vi vila ordentligt ikväll. Enligt programmet ska vi imorgon lördag:
Kl 9.30 en stor outlet mall med billiga märkesklädesaffärer
Efter det till ett stort marinland och titta på valar och hajar (några av Antons favoritdjur).
Och sen till Niagarafallen.
Vi har hyrt bil över helgen, och måste passa på...

Klockan 02.30 i natt ringde vår porttelefon och det var Sabina som stod nere utanför vår dörr. Hon hade äntligen kommit till Toronto efter 12 timmar i Philadelphia (istället för 2)! Det var skönt att ha henne framme, kändes lite oroligt att hon skulle vara ute i Torontonatten helt för sig själv.

Idag har jag och Anton visat henne Toronto Islands, de vackra gröna öarna som ligger strax utanför Torontos hamn. Det var mellan 30-35 grader varmt, och helt rätt att inte vara inne i downtowns hetta.

Anton tycker det är så roligt med sin faster, och försöker nu manipulera henne till att bära honom hela tiden; "Bina bääja".
Tiden går verkligen snabbare när man har vuxet sällskap (går inte ordspråket så...?).

Sabina har flitigt fotat hela dagen, så här kommer lite snygga bilder från vår vardag.

Idag firar jag och Samuel åtta år som gifta, hurra för oss!

(Om jag minns rätt så är vi relativt nygifta på den här bilden)

Jag försökte få tiden att gå med Anton under dagen, men nu börjar jag bli riktigt trött. Det är väl psykologiskt, eftersom jag vet att Sabina (Samuels syster) ska komma, så nu känns det som att jag inte skulle orka en dag till själv med Anton. Det finns ju tyvärr inte någonstans för oss att bada här i närheten. På kartan ser man många parker med offentliga bassänger, men dessa öppnar visst inte förrän i juli. Så jag vet inte riktigt vart jag ska gå med Anton på dagarna, i den här hettan. Det blir mest en sväng till ekorrparken varje dag, och så några affärer.

Klockan är nu 22.30 här, men Sabina har tyvärr inte kommit ännu! Hon skulle anlänt vid kl 17 i eftermiddags, men det har visst varit någon sorts storm i Philadelphia (där hon mellanlandade), så allt har blivit rejält försenat. Nu ringde hon iallafall precis och sa att planet lyfter snart. Då har vi henne här om ett par timmar. Det blir riktigt roligt att få ordentligt med tid att umgås med henne, och att få vuxet sällskap på dagarna.

Jag saknar vissa delar av familj och vänner, men jag kan inte säga att jag längtar hem till Sverige ännu. Trivs bra i den här staden, helt enkelt. Kan nästan tänka mig att flytta hit för ett längre tag någon gång.

En lugn dag idag. Jag och Anton var hemma i lägenheten och tog det lugnt mest hela tiden. Det var nästan lite för varmt för att vara ute.

Ville bara meddela att min telefon inte funkar nu (batteriet slut), så jag kan inte ta emot några SMS. Svärföräldrarna kommer skicka min batteriladdare med posten, så om några dagar ska den vara igång igen.

Ännu en hektisk dag som börjar gå mot sitt slut. Idag var vårt mål att ta oss till "The Meeting House", en församling som har sitt huvudsäte i Oakville, en ort öster om Toronto. Hemma i Sverige är vi med i en kristen hemgrupp som brukar lyssna på Bruxy (en av pastorerna i The Meeting House) via Podcast (de har alltså filmat sina predikningar och lagt ut på nätet).
Så vi hade verkligen sett fram emot att få komma dit och lyssna på Bruxy live. Det tog oss ca 2,5 timmar att ta oss dit (nästa gång kommer vi ha hyrbil!), m h a tunnelbana, tåg och taxi. Anton somnade precis innan vi kom fram och sov hela mötet, perfekt.

När vi kom in i möteslokalen så sjöng de den första sången. Det var vår svenska stolthet "O store Gud" (fast på engelska då...nähä...), en mäktig upplevelse! Efter några sånger var det information och sedan kom Bruxy upp på scen. Han predikade om pengar, och om förnöjsamhet, mycket bra som vanligt. Kändes helt naturligt att sitta där och lyssna på hans predikan, det gör jag ju varje onsdag hemma. Hade svårt att ta in att jag faktiskt var där, på riktigt!
Efter mötet hälsade vi på Bruxy och en annan pastor också. De tycker verkligen att det är exotiskt att ha en "homechurch" långt borta i Sverige! Någon kväll i veckan som kommer ska vi träffa Bruxy och hans fru här i Toronto, för att umgås och hinna prata lite.



När vi skulle tillbaka till Toronto fick vi skjuts av en församlingsmedlem till tågstationen. Vi satt och pratade på för fullt där i bilen, då vi plötsligt hörde polissirener strax bakom oss. Det var mycket riktigt en polisbil som uppenbarligen ville oss något. Vi svängde nervöst åt sidan och antog att de sett Anton som satt i Samuels knä i baksätet (olagligt!). En polisman kom fram och kollade alla papper m m. Sen sa han att vår chaufför hade gjort en olaglig högersväng, enligt en regel som ändrades för ett par år sedan. Han släppte oss med en varning, utan att upptäcka Anton i baksätet (som mycket föredömligt satt tyst som en mus, för en gångs skull...)! Ett litet äventyr i vardagen.



I morse när jag höll på att göra i ordning mig, tittade Samuel och Anton på barnprogram. Det var någon sorts krokodil med, och Samuel sa: "Oj, vilken krokodil, den ser farlig ut!". Då svarade Anton (som knappt säger tvåordsmeningar): "Nä, den inte farlig!" Jag höll på att tappa borsten, och Samuel skrek: "HÖRDE DU??". Vet inte hur han fick till det, men helt klart är att språket är inne i en utvecklingsfas nu.

Jag tror inte jag har gått så mycket i hela mitt liv som jag gjort den här veckan! Har nu en konstant smärta i fötterna, vet inte om det är träningsvärk eller lederna som strejkar.

Jag har även en konstig känsla av matthet i mina artikulationsorgan efter att ha pratat engelska hela dagarna. Man spänner liksom hela larynx-och farynxområdena på annat sätt än vanligt (det var en mening tillägnad mina logopedvänner).

Idag var en späckad dag. Tidigt i morse tog vi oss ut för att åka kommunalt till Toronto Zoo där vi skulle möta Samuels kollega C, och hans dotter E. Vi kom sent för det tog bra mycket längre tid att ta oss tid än vi trodde; ca 1,5 h, och då var vi ju ändå fortfarande kvar i Toronto! Inne i djurparken tittade vi på en massa djur, Antons favoriter var helt klart de stora asiatiska fjärilarna som man fick gå omkring ibland. Ganska snart tröttnade han på djuren, och upptäckte hur mycket roligare det var att bara springa omkring själv...

       

Men djurparken var inte dagens höjdare, särskilt inte för Anton. Eftersom hans nya kompis E fyllde två år igår, så följde vi med hem till henne på kalas. De bor i ett typiskt kanadensiskt hus. De har ju inga träfasader, utan bara tegel. Men inte alls som våra, ibland rätt tråkiga, tegelhus utan jättevackra med olika färger och former på teglet.

     

Hennes mamma och pappa umgicks vi med en del när vi var i Toronto förra gången (för 4 år sedan), och de tyckte så mycket om Josef. De är så generösa och goa människor (typiskt kanadensare), skickade enorma paket till Josef när han blev sjuk, bl a en Byggare Bob-saccosäck! Samuels kollega tänkte t o m komma på Josefs begravning (!) men så föddes deras dotter flera veckor för tidigt, så han fick stanna hemma.

Så det var riktigt roligt att träffa dem igen. Anton lekte med E en del, men framför allt så lekte han med deras två hundar. Han blev helt till sig, de hade en liten och en stor. Den stora var lite för läskig först och Anton var tvungen att ha koll på den hela tiden, och gnällde till så fort han rörde sig. Den lilla däremot, fick ta emot klappar och mys av Anton hela dagen och kvällen. Han kunde bara inte låta den vara. Han lade sig och vilade bredvid den på golvet, och gick efter den runt i huset.
Efter ett tag tog även nyfikenheten överhanden och han vågade klappa den stora med. Men han såg annars till att vara minst två meter ifrån den hela tiden! Det var fruktansvärt roligt att se denna enorma fascination och skräckblandade förtjusning. Han kunde i princip inte koncentrera sig på något annat hela tiden vi var hos dem.









Det är så intressant att sitta och samtala med dessa människor, och diskutera och jämföra saker som skatt, sjukvård, föräldraledighet, fortkörningsböter och hur saker och ting fungerar i våra olika länder. Kanada är mycket mer likt Sverige än vad grannen USA är, t ex vad gäller sjukvården.

Wow, vad mycket svett det kan komma ur en enda kropp! Jag vet inte hur många liter jag har förlorat idag, har iallafall försökt hälla i mig (och Anton) vätska konstant. Idag har vi nämligen haft 32-33 grader varmt! Och det är ju en sån fuktig värme, man blir helt matt.

I morse åkte vi allihop tunnelbana och buss upp till York University, där vi bodde (och Samuel jobbade) förra gången. Det var en konstig känsla att komma tillbaka dit där vi bott, och att Josef faktiskt bott där också. Samuel jobbade där ett par timmar, och så åt vi inne på campusens matavdelning, en nostalgitripp. Saknade Josef lite extra, men det kändes bra. Blev lite förvirrad och kallade Anton för Josef några gånger medan vi var där.

 

Sedan gick vi till Black Creek Village, en bevarad by från 1800-talet, där människorna går klädda som då, och gör olika hantverk i de autentiska husen. Det var intressant och inte helt olikt Sverige för några hundra år sedan. Anton lekte med bomullstussar från fåren, och pratade länge med en höna (!). Kyrkan var också bevarad och när man gick in i den fick man en känsla av att vara med i ett avsnitt av Dr Quinn.

         

Hela dagen pratade man om ett stort åskväder som var på väg, och som innehöll tornadovarning. Det kom ungefär en halvtimme efter vi kommit hem, och gick snabbt över. Vi märkte inte av några tornados (till Samuels stora besvikelse, i ett kort ögonblick försökte han få med mig och Anton ut och jaga dem) men det är visst inte någon större risk inne i storstäderna, utan mer ute på slätterna.

Anton pratar mycket och gärna. Han börjar nu också mer och mer bygga tvåordsmeningar. Han har varit väldigt harmonisk sen vi kom hit, och det var nog ett klokt beslut att ta ut honom från dagis. Nu har han ju varit frisk i drygt en månad, rekord!
Han ritar också en hel del här, och vi märker nu att han börjar få mer kontroll över sitt skapande. Han vill ju alltid att vi ska måla en val och en haj. Nu börjar han själv göra en figur som inte är helt olikt valen som jag brukar måla! Han kanske har ärvt sin farmors konstnärliga ådra...

Nu har vi ätit på TacoBell, KFC, Jimmy the Greek, Mc Donald's och Pizza Pizza. Inte alla idag...Men vi äter faktiskt också en hel massa frukt och bär, eftersom de är så billiga, och hysteriskt goda.

Idag kom värmen tillbaka till oss. Jag har förstått att ni har det lite väl varmt där hemma i Svedala, och så hoppas vi att vi slipper ha det här, för då blir det enligt utsago outhärdligt inne mellan husen här downtown.

Jag och Anton gick till ekorrparken idag med, men idag var visst ekorrarna på annat ställe. När vi satt där och myste så stannade plötsligt en tjej som var på väg förbi oss och utbrast: "Oh, my God, that must be the cutest child I've ever seen!!" (= Men Gud, det måste vara det sötaste barn jag nånsin sett!!) Sen sa hon att han var så "gorgeous", och väldigt lik mig... de gillar verkligen det skandinaviska utseendet här. Och Anton ser ju rätt svensk ut, kan man säga.

Man känner sig lite som en kändis, med alla blickar. Men det är inte som när vi var i Adana, Turkiet, och hälsade på Samuels syster som jobbade där. Adana är INTE en turistort, och tre ljusa flickor väckte en hel del uppmärksamhet. En buss stannade t ex mitt på gatan, så att alla män i den kunde titta i godan ro. En skum upplevelse!

Det finns ganska många utslagna människor i Toronto. Igår kom en man fram och började prata med Anton och mig. Anton förstod som vanligt ingenting, men det intressanta var att jag förstod inte ett ord heller. Han pratade engelska, men väldigt sluddrigt, och med viss brytning. Jag koncentrerade mig djupt för att iallafall uppfatta vad han var inne på för ämne, men det gick bara inte! Jag hummade med och skrattade när han skrattade, och han verkade nöjd med det! Sen sa vi hejdå, och jag har ingen aning om vad vårt samtal handlade om. Jaja, man kan klara sig hyfsat i en dialog bara m h a den icke-verbala kommunikationen, vilket säkert mina logopedstudentkollegor kan stämma in i.

Som sagt så firade jag och Anton nationaldagen med att ha våra Sverige-tröjor på oss. Folk tittade inte mindre på oss då, kan jag lova...

    (klicka på bilderna så ser ni dem större)

Jag har fått några förslag på att folk tittar för att vi helt enkelt är så grymt snygga! Det är ett alternativ som jag inte tidigare beaktat, men som låter fullt rimligt, och därför nu har anammats som den officiella förklaringen. ;)

Idag hittade vi en fin park som var full med ekorrar som sprang omkring. Det var lite annorlunda, och roligt! Anton sprang saligt skrattande och jagade dem, men blev väldigt frustrerad när han inte lyckades följa med dem upp i träden.







Som ni ser på bilden ovan så har hans mor inte kunnat låta bli att köpa en "Toronto Maple Leafs"-keps till honom (ishockeylag med svenske Mats Sundin).

Eftersom jag brukar bli rätt ordentligt trött av att ha Anton själv länge, så har jag bävat lite inför de här dagarna. Men det går faktiskt jättebra - vi har så mycket att utforska så tiden går riktigt snabbt.

Har några gånger råkat ut för att människor har frågat om Anton är enda/första barnet. Svaret på den frågan är ju ett ständigt dilemma för alla änglaföräldrar, och här känner jag att jag inte är upplagd för att gå in på några detaljer på engelska. Så jag slingrar mig så gott jag kan, men ibland blir det ren lögn, för Anton är ju varken vårt första eller enda barn.

Utforskade även områdena på andra sidan av vår gata, och det visade sig vara Torontos "gay-village". T o m gatuskyltarna har regnbågsmarkering för att man inte ska missta sig. Toronto är känt för att vara en fördomsfri stad där människor av alla de slag lever sida vid sida, och det tycker jag är mycket positivt. Däremot undrar jag om det är bra med sådana här uppdelningar; Chinatown, gay-village etc. Såg t ex en matvaruaffär med en stor regnbågsflagga i skyltfönstret. Vad betyder det? Är bara hbt-människor välkomna in dit? Eller betyder det bara att de som äger affären inte har något emot homosexuella? Har alla andra affärer det då?
Det här ämnet har jag vänner som säkert har mer kunskap och åsikter kring, och som jag gärna vill höra vad de har att säga i saken.

Tack för era kommentarer! Det är alltid väldigt roligt att få. Har förstått att ni har det varmt där hemma. Det känns lite orättvist för igår hade vi det sviinkallt här. Toronto är visst även "de snabba temperaturväxlingarnas stad". Men det ska visst snabbt bli varmt igen, och närmare 30 grader till helgen.

Samuel hade en bra dag på jobbet, det hade visst varit intressant och lärorikt. Jag o Anton slappade på fm och gick sedan ut på stan lite. Det är något som gör att folk tittar lite extra på oss, vi smälter inte riktigt in i mängden. Jag tror inte det är vår klädstil för det verkar vara precis samma mode som i Sverige här. Kanske är vi ändå ovanligt ljusa, särskilt Anton. Han får kommentarer hela tiden om hans blåa ögon!

Toronto är en härligt blandad stad med massor av vita, svarta och asiater. Just nu verkar det vara inne med att inte ha några transfetter i maten. Det står på alla förpackningar. Däremot är de inte alls lika miljömedvetna här. Alla dessa små plastpåsar man får med sig maten i när man handlat. De vill ju alltid packa åt en också, och lägger typ en matvara i varje påse. Viss överdrift, men ändå... (Se bilden nedan på Samuel)
Vi äter "Wonder bread" till frukost, en limpa som står sig i flera veckor. Man kan undra vad det är för spännande de har tryckt in i det brödet...

Snabbmat är ju ett måste här, och vi kommer systematiskt att gå igenom alla Harvey's, Wendy's, KFC, TacoBell, the Greek, Pizza Pizza, Subway etc under de närmaste dagarna.

Idag är Anton och jag lite käcka och har på oss Sverige-tröjor eftersom det är nationaldagen.

(Klicka på bilderna så blir de större)

God morgon! Klockan är halv åtta och vi har precis kommit upp. Så nu verkar vi ha anpassat oss till tiden här. Anton vaknade till och pratade i en halvtimme vid kl 4 men somnade sedan om.

Igår blev det aldrig någon storshopping, däremot en lååååångpromenad. Vi bor vid Yonge Street som är världens längsta gata! Den går rätt ner i centrum och till sjön, och färjeterminalerna. Så vi tänkte glatt att vi skulle gå ner och åka ut till de vackra öarna (Toronto Islands) utanför staden.



Halvvägs ner så insåg jag att långärmad tröja var alldeles för varmt. Så jag fick springa in i närmsta affär (H&M!) och köpa mig en top.

På Yonge Street finns verkligen allt! Vad du än behöver att köpa eller äta finns där. Vi var t ex inne i en affär som bara sålde massa militärkläder och saker. Uniformer från olika länder, krig och tider. Hittade en grymt snygg Top Gun-jacka till Anton, får se om den inhandlas senare.

Toronto är Canadas ekonomiska huvudstad och alla banker har varsin skyskrapa mitt i centrum.

   

Ute på öarna var det vackert med stora gröna parker och långa sandstränder. Anton jagade måsar och Kanadagäss. Jag brände mig längs tröjkanten, trots molnigt mest hela tiden.



När vi åkte tillbaka från öarna så bestämde vi oss lite hurtigt för att gå tillbaka också, istället för att åka tunnelbana. Det var ett litet misstag! Har nog aldrig varit så trött i fötterna i hela mitt liv.

Anton ramlade från soffan och igår morse och slog i bordskanten med näsroten. Han blev lite röd och svullen, men är inte så jätteöm, så vi gissar att inget är brutet...



Nu ska Samuel jobba och jag och Anton ska försöka hitta på något. Det ska komma ett åskväder så vi får se hur mycket vi kan vara ute.

Oj, vilken dag vi hade igår!
Vi studsade glatt ur sängen kl 5 på morgonen och åkte till flyplatsen. Väl där blev det lite stress med mycket folk och krånglig inpackning av vagnen. Bussen ut till planet stod och väntade på OSS när vi till slut kom till gaten... Lite pinsamt, måste vara i bättre tid nästa gång.

Anton sov hela flygresan till Frankfurt (1.45 h) så det gick ju smidigt. Sen blev det superstressigt och ny transfer-incheckning innan vi äntligen satt på planet som skulle ta oss över Atlanten. Det gick hyfsat bra de tre första timmarna (resan tog 8,5 h) sen började jag få lite småpanik. Anton ville mest springa i gången, men det ville inte flygvärdinnorna att han skulle göra. Trodde de att en snart tvååring skulle sitta still i nästan 9 timmar??  För övrigt  var personalen  rätt svåra att ha att  göra med! Inte någon gång erbjöd de Anton något att äta eller dricka eller frågade om vi behövde något till honom. Jag tror inte någon av dem kostade på sig ett leende heller, vilket däremot många av de andra passagerarna gjorde, och han fick beröm för sitt uppträdande när flygresan var slut. Det är nästan att jag känner för att skicka ett litet klagobrev till Air Canada.

Så här spenderade vi bl a tiden i flygplanet:





Väl framme på Torontos flygplats fick vi stå i fyra köer för att komma in i landet. De frågade mycket ingående ut Samuel vad det för ett projekt som han skulle jobba med här.
Till slut när vi satt i bilen på väg in i staden (Samuels kollega hämtade oss) blev jag lite extatisk för att äntligen flygresan var slut och vi var tillbaka i favoritstaden igen, och jag grät nästan en liten tår av lycka.

När vi kom ut ur flygplatsen slogs vi av en närmast tropisk fuktig värme! Trots helt molnigt igår var det säkert över 25 grader. Skulle packat mer shorts och linnen till Anton...måste shoppa...

Vår lägenhet är snäppet bättre än förväntat och vi kommer trivas bra här. Igår gick vi ut en sväng på stan för att hålla oss vakna, och då fick jag det påmint för mig hur trevliga kanadensare är. Vi kom inte många meter utanför dörren innan folk började prata med oss (f f a med Anton, som inte fattar varför alla pratar så konstigt), och Anton har redan fått flera komplinger för sina ljusblå ögon.

Samuels kollega har en dotter som är jämngammal med Anton, och vi fick låna maaassa leksaker som hon inte leker med längre, så det var inga problem att hålla Anton vaken igår kväll. Alla leksaker pratar och spelar musik och han har redan lärt sig att säga "red" (=räää (med perfekt engelskt r)) och "green" (=geee)



Idag måndag är det regnigt, så vi tar det lugnt. Vaknade 5 i morse p g a jetlag. Ska ut till vår favoritshoppingmall en sväng, och kanske sova igen lite.

Vår adress hit:

Brohede
55 Isabella Street
Suite 805
Toronto
Ontario M4Y 1M8

Tel nr: +1 416 934 4946

Min mobil funkar så det går att skicka SMS till mig, vet ej hur dyrt det är dock. Om ni ringer till min mobil så får jag betala det mesta, så gör helst inte det...

Idag blev en bra dag. Anton åkte tidigt på morgonen iväg med mormor och morfar och de hade en heldag på Nordens Ark tillsammans. Så på förmiddagen hade jag och Samuel tid för oss själva, att lyssna på Josefmusik, titta på josefbilder, och gråta. Det var behövligt och välgörande!

Efter det har vi också hunnit med tre besök till graven, brunch och grillning med goda vänner, och fika på Josefs fik med familjen.

Packningen har kommit i andra hand och det börjar nog bli dags att göra det nu. Klockan halv sex imorgon bitti hämtar mina föräldrar oss.
Samuel hittade helt plötsligt inte sitt pass tidigare idag. Stressen blev mer och mer påtaglig ju mer vi letade utan att hitta det. Han åkte t o m en sväng in till jobbet för att kolla om det låg där. Vi hann också ringa till passpolisen och få instruktioner om hur man hämtar ut ett provisoriskt pass på flygplatsen, innan Samuel hittade det (inte långt ifrån de andra passen, men lite lurigt gömt).

Så här fin var graven idag, med ny vit sten (på marken) och blommor, och minnesgåvor från släkt och vänner:








Nästa inlägg blir troligtvis från Toronto. Vi kommer fram 12.20 imorgon, lokal tid (kl 18.20 svensk tid). Det blir spännande att se hur det går för Anton med tidsomställningen...

Sov jättedåligt i natt. Så fort jag vaknade till så tittade jag på klockan om den passerat 01.55. Det var den tid som Josef slutade andas.
Jag och Samuel låg på varsin sida om honom i sängen och sov, medan en sköterska satt och vakade (eftersom han andades väldigt rossligt, med långa uppehåll). Jag vaknade av att sköterskan klappade mig på axeln och sa: "nu andas han inte mer". Jag minns hur jag lyssnade intensivt; kunde det verkligen vara sant? Det kommer ju ALLTID ett andetag till! Men det var alldeles tyst och stilla. Sedan la Samuel handen på Josefs bröst och kände hjärtat sluta slå.

Vad känner man då? Jag vet inte, jag blev helt tom. Då förstår man inte vidden av det hela, i det läget finns en känsla av lättnad med också, att nu behöver inte Josef lida mer. Men då har ännu inte den stora saknaden slagit till.

Den här dagen är Josefs dag. Varför gråter inte hela världen??