Brohede

Jag tror inte jag har gått så mycket i hela mitt liv som jag gjort den här veckan! Har nu en konstant smärta i fötterna, vet inte om det är träningsvärk eller lederna som strejkar.

Jag har även en konstig känsla av matthet i mina artikulationsorgan efter att ha pratat engelska hela dagarna. Man spänner liksom hela larynx-och farynxområdena på annat sätt än vanligt (det var en mening tillägnad mina logopedvänner).

Idag var en späckad dag. Tidigt i morse tog vi oss ut för att åka kommunalt till Toronto Zoo där vi skulle möta Samuels kollega C, och hans dotter E. Vi kom sent för det tog bra mycket längre tid att ta oss tid än vi trodde; ca 1,5 h, och då var vi ju ändå fortfarande kvar i Toronto! Inne i djurparken tittade vi på en massa djur, Antons favoriter var helt klart de stora asiatiska fjärilarna som man fick gå omkring ibland. Ganska snart tröttnade han på djuren, och upptäckte hur mycket roligare det var att bara springa omkring själv...

       

Men djurparken var inte dagens höjdare, särskilt inte för Anton. Eftersom hans nya kompis E fyllde två år igår, så följde vi med hem till henne på kalas. De bor i ett typiskt kanadensiskt hus. De har ju inga träfasader, utan bara tegel. Men inte alls som våra, ibland rätt tråkiga, tegelhus utan jättevackra med olika färger och former på teglet.

     

Hennes mamma och pappa umgicks vi med en del när vi var i Toronto förra gången (för 4 år sedan), och de tyckte så mycket om Josef. De är så generösa och goa människor (typiskt kanadensare), skickade enorma paket till Josef när han blev sjuk, bl a en Byggare Bob-saccosäck! Samuels kollega tänkte t o m komma på Josefs begravning (!) men så föddes deras dotter flera veckor för tidigt, så han fick stanna hemma.

Så det var riktigt roligt att träffa dem igen. Anton lekte med E en del, men framför allt så lekte han med deras två hundar. Han blev helt till sig, de hade en liten och en stor. Den stora var lite för läskig först och Anton var tvungen att ha koll på den hela tiden, och gnällde till så fort han rörde sig. Den lilla däremot, fick ta emot klappar och mys av Anton hela dagen och kvällen. Han kunde bara inte låta den vara. Han lade sig och vilade bredvid den på golvet, och gick efter den runt i huset.
Efter ett tag tog även nyfikenheten överhanden och han vågade klappa den stora med. Men han såg annars till att vara minst två meter ifrån den hela tiden! Det var fruktansvärt roligt att se denna enorma fascination och skräckblandade förtjusning. Han kunde i princip inte koncentrera sig på något annat hela tiden vi var hos dem.









Det är så intressant att sitta och samtala med dessa människor, och diskutera och jämföra saker som skatt, sjukvård, föräldraledighet, fortkörningsböter och hur saker och ting fungerar i våra olika länder. Kanada är mycket mer likt Sverige än vad grannen USA är, t ex vad gäller sjukvården.