Onsdag 23 maj
Imorgon får jag min hemtenta i fonetik. Den ska vara inne fredag 1 juni. Så nu kommer jag inte vara särskilt social de närmaste dagarna, bara så ni vet.
Jag har vid flera tillfällen den senaste tiden fått frågan hur jag tycker det är att träffa andra barn. Ska därför försöka att reda ut det här.
Barn som är yngre än Josef var innan han blev sjuk (yngre än två år) är helt ok, inga problem alls, bara roligt.
Men barn som är äldre än så, särskilt som fyller tre kan vara riktigt jobbigt, beroende på dagsformen. Jag reagerar ALLTID på ett barns ålder och jämför med Josef ("då var Josef sjuk, så gammal blev inte Josef etc"). Två syskon som är i Josefs och Antons åldrar är också lite känsligt.
Jag klarar inte av att höra föräldrar klaga på att det är jobbigt att ha flera barn. Jag förstår ju att det kan vara krävande, men klagandet får man ta inför någon annan än mig.
Samuel frågade mig igår kväll om jag känner mig olycklig. Jag fick tänka lite på det, men neej, det gör jag inte (för det mesta). Är glad för väldigt mycket i mitt liv; Samuel, Josef, Anton, vänner, familj, grannar etc. Jag kan stundtals känna mig väldigt ledsen för hur det blev, men "olycklig" tänker jag mer som en generell känsla, och det stadiet har jag nog lämnat.
På söndag ska jag, Samuel, svärfar och J ha hand om gudstjänsten igen. Det blir passande nog pingst-tema. Idag intervjuades folk på stan som en förberedelse inför detta. Välkommen till pingstkyrkan i Mölndal kl 11 för att uppleva resultatet.
Låter som en trevlig gudstjänst men tyvärr kan vi inte komma. Det vore annars kul.
Det är inga lätta frågor han ställer, din man. Jag blir imonerad av ditt svar, inte bara för att du inte är olycklig, utan för att du verkligen tänkt igenom vad du känner, du vet hur du ska svara. Du håller isär känslorna. De är olika, har olika innebörd. Kräver eftertanke! Det ligger helt klart en massa tankar och känslor bakom detta. Det är ju ingen liten sak ni gått igenom, och fortfarande går igenom.
När jag läser ditt inlägg börjar genast tankarna rusa runt. Brukar jag beklaga mig över barnen? Hm, jo det gör jag kanske... Hur känner ni när ni träffar våra barn?! Det tänkte jag mycket på i början men har lite släppt den tanken det sista. Nu dök den upp igen!
Många tankar far runt!
