Brohede

Nu är jag bara trött på alltihop. Jag vill inte att det ska vara årsdagen av Josefs död på lördag. Kan man inte bara låtsas som inget?? Antagligen inte, eftersom jag redan nu är väldigt känslomässigt påverkad av de här dagarnas allvar. Jag vet inte om jag bara vill låsa in mig och inte prata med någon, eller träffa mina närmaste och bara prata om Josef och hur pissigt det är att han inte är här.

Har också börjat oroa mig inför själva flygresan. Jag har aldrig älskat att flyga. En gång när Samuel och jag flög ner till Kos började jag gråta när vi satte oss i planet som skulle gå mellan Athen och Kos (vi flög reguljärt) för det var ett ruffigt gammalt propellerplan.
Tycker inte om att gå på toa i flygplan heller. Men det är nog ganska oundvikligt under de 8,5 timmarna som vi är uppe i luften mellan Frankfurt och Toronto.
När jag skulle åka hem från Kos, så fick jag åka själv, eftersom Samuel skulle stanna några extradagar och jobba (han var på konferens där.) Då var jag riktigt nervös, men hamnade mellan två unga brasilianska rättsdomare! De såg det som sin uppgift att underhålla mig hela flygresan och en av dem stod t o m utanför toadörren och pratade med mig när jag kissade (trots protester från min sida, vill jag tillägga...). Ja, det var en upplevelse.

Jag har iallafall bestämt mig för att inte göra hemtentan nu, utan satsa på omtentan i början av hösten. Jag höll på att bli galen av allt som cirkulerade runt i mitt huvud. Det känns som ett bra beslut, förhoppningsvis är jag lite mer utvilad i slutet av sommaren.

Här är några av bilderna som var i collaget jag fick av Anton på mors dag:

                       

Han är ju en sån vansinnig goding, min Anton, försök slå det om ni kan!