Brohede

Idag för två år sedan flyttade vi in på avd 305 igen. Josef blev ganska plötsligt dålig. Vi var på väg in till sjukhuset för att  kolla stygnen efter shunten, och då kräktes han inne på ICA Maxi. Sedan mådde han bra igen och väl inne på avdelningen åt han en rejäl frukost.
Efter det tittade vi lite på TV uppe på dagvården och plötsligt märkte jag att Josef blev alldeles tom i blicken. Han svarade inte när vi pratade med honom. Vi kallade på sköterskan, och hon sa att han hade sänkt medvetandegrad, och kallade på läkaren. Bara några minuter senare började han andas oregelbundet med långa uppehåll mellan tagen. Det var så overkligt, och gick så jättesnabbt, vi fattade ingenting. Skulle han dö nu, han åt ju precis frukost, vi skulle bara kolla stygnen...
Läkaren kom och sa att nu var slutet nära, nu kommer det nog bara gå utför. Vi fick ett rum nere på avdelningen och plötsligt började Josef krampa. Sköterskan som var med oss sa att nu är nog slutet här, så vi höll om honom och sa hur mycket vi älskade honom. Han fick kramplösande medicin och somnade. Två timmar senare vaknade han och sa att han ville åka hem! Snacka om att kastas mellan hopp och förtvivlan!!
Vi vågade inte riktigt åka hem den dagen, trots att Josef senare på eftermiddagen kom upp och körde bobbycar i korridoren. Vilken vansinnig dag!
Under de sista veckorna i hans liv fick Josef mycket höga doser kortison som höll nere svullnaden runt tumörerna. Detta gjorde att han åt i stora mängder och hans lilla kropp svällde upp.
De två bilderna nedanför är tagna med bara två veckors mellanrum:





(Ursäkta min rödmosighet - jag var höggravid med Anton, och ständigt kokhet!)

Älskade Josef, vi saknar dig så!