Torsdag 22 november 2007
De senaste dagarna har varit positiva med många samtal med goda vänner. I fredags var jag bjuden på tjejmiddag och vi var fyra mammor som träffades och pratade om livet långt in på natten. Så välbehövligt!
Under helgen hade vi annars goda vänner från Götene på besök. De kom utan barn så att vi skulle hinna umgås ordentligt - och det gjorde vi. Det blev besök på Mio och Jul på Liseberg, och en natt till med sena samtal. På söndagen gick vi till Josefs grav, där vårt besök inte hade varit ännu. Senare träffades vi ett helt gäng på Bamboo och åt gott och hade skoj. Kände mig mycket glad för alla mina vänner.
I slutet på förra veckan var jag inne en heldag på barnsjukhuset tillsammans med människorna från eventföretaget som ordnade med Lek För Livet. En lek som barnen fick göra i Nordstan var att rita teckningar till de sjuka barnen, och dem satte vi alltså upp på väggarna på barnonkologen i fredags. Det känns alltid skönt att vara en sväng på avdelningen, men den här gången var extra speciell för nästan alla "våra" sköterskor och läkare var där. Jag träffade en sköterska som betytt oerhört mycket för oss, och som jag inte träffat sedan Josef dog, för hon har varit mammaledig. Hon grät när hon pratade om vår fina Josef, och det värmde långt in i hjärteroten.
När vi var färdiga med teckningarna så fick vi en rundvisning av Lek-Ewa (Josefs lekterapeut) på lekterapin, och så gick vi bort till Ronald McDonald-huset och blev rundvisade även där. En heldag som jag tror gjorde stora intryck på eventfolket. Jag hoppas verkligen att det blir mer samarbete mellan dem och barncancerföreningen i framtiden.
I förrgår ringde Lek-Ewa mig och frågade om jag kunde tänka mig att bli intervjuad av en journaliststudent. Han skulle göra ett frilansreportage om lekterapin och ville även ha med ett föräldraperspektiv. Det lät intressant, så jag tackade ja, och idag blev jag intervjuad. Vi satt och pratade i tre timmar, otroligt vad tiden går fort när man pratar om allt som hänt! Det blev mycket information som överfördes och vi ska träffas på måndag igen för att knyta ihop säcken. Det verkade vara en skön och empatisk kille som intervjuade mig så jag är övertygad om att det blir en bra artikel. Ska bli spännande att få se det färdiga resultatet, och om han lyckas sälja det till någon tidning.
Jag har också träffat psykologen igen. Den här gången riktade vi in oss på hur det var efter att Josef dött, med flytt och nytt barn. Det var ju väldigt traumatiskt för mig att behöva flytta så snabbt efter Josef hade gått bort, och det är något som jag inte har kommit över än. Vi samtalade även om hur jag kan uppleva vår tid med Josef som en dröm, en sorts parentes som är borta igen. Det är overkligt att han är död, men också minst lika overkligt att han nånsin funnits. Det känns som om vi helt abrupt bytte liv när vi flyttade och fick Anton, och jag hänger inte med i svängarna riktigt.
Han (psykologen) tycker det är helt naturligt att jag inte klarar av att plugga nu, och han var snarare förundrad hur jag orkat mig igenom ett år. Jag fick en del insikter om hur hjärnan fungerar vid kriser och varför jag kan känna som jag gör. Känns som att det kommer bli välgörande och intressant med de här samtalen.
Onsdag 14 november 2007
Pratade också med min studievägledare på skolan idag. Hon sa att jag kanske inte kan räkna med att ta examen med den kursen jag går nu, och då blev jag lite ledsen och modfälld. Men sen pratade vi länge och hon frågade mig om det verkligen är ett av mina mål i livet - att ta examen med just kurs XVIII sommaren -09?? Kan jag inte ha som mål att bli logoped helt enkelt?
Jag sa att jag känner mig misslyckad och skäms över att behöva ta studieuppehåll hela tiden. Då uppmuntrade hon mig med att säga att hon tycker att jag är en av de starkaste elever hon vet! Trots allt jobbigt så kämpar jag mig upp hela tiden och klarar t ex alla tentor galant. Det gjorde mig glad. Måste lära mig att tänka så lite mer.
Min goa vän A var här idag, hon skämde bort mig med McDonald's mat. Haha, det lät ironiskt, men jag älskar faktiskt det Gyllene M:et! Hon är så bra att prata med och bara vara med, och hon får mig också att se det positiva jag åstadkommer istället för att fokusera på det som inte funkar just nu.
Det känns bra och rätt att vara sjukskriven. Jag har haft mer tid och ork med Anton vilket direkt har påverkat vår relation i mycket positiv riktning. Jag har också orkat ta fram mina pärlor igen, och uppdaterat Änglatings hemsida (se länkar). Roligt, det har redan kommit in en del julbeställningar. Upplever det terapeutiskt och rogivande att sitta och pilla med pärlorna.
Onsdag 7 november 2007
Annars gick helgen åt till att vara hos Josef (=vid graven) och göra fint och tända ljus. För mig är allhelgona en positiv helg då jag får tänka mycket på Josef utan att det är något särskilt jobbigt över den dagen (t ex idag skulle han fyllt år...). Och så är det väldigt speciellt och fint att möta så många människor på kyrkogården. Tack till alla er som hade varit och hälsat på hos Josef och lämnat saker. Det betyder mycket!
Josefs grav allhelgona 2007
Anton har åkt på någon konstig sjuka som inte vill ge med sig. Han blev dålig på lördagskvällen och har sedan dess haft lite hosta och en låg feber som inte vill ge med sig. Igår var jag hemma med honom och då gick vi till Josef. Det står en burk med såpbubblor där och Anton brukar blåsa några upp till storebrorsan. Så när vi skulle gå därifrån sa Anton spontant: "Hejdå Josef, vi ses en annan dag!". Vi har aldrig pratat med honom om vad som står på stenen, men det blev så väldigt rätt när han sa det så jag började gråta. Och då sa den lille godingen: "Mammi lessen, krama mammi" och så ställde han sig och höll om mig. Då grät jag ännu mer. Vilken kille!
Anton hos brorsan 6 oktober 2007
(klicka på bilderna för att se dem större)Idag fick stackars Anton ändå åka med pappa en sväng till dagis för de skulle ta kort. Han är visst inte direkt strålande glad på gruppfotot.... Allt tålamod försvinner hos honom när han har feber.
Nu har jag (tillsammans med studievägledare och läkare) bestämt att jag ska vara sjukskriven åtminstone till nyår. Det känns bra. Då kan jag förhoppningsvis få tid att komma ikapp livet lite. Det har känts som att jag kämpar för att med nöd och näppe orka med skolan, och då finns det inte kraft kvar till något annat. Samuel har fått sköta det mesta av marktjänsten här hemma, och ibland har jag upplevt att alla andra träffar Anton mer än vad jag gör. Så vill jag inte ha det! Jag måste orka leva också.
Ska bara göra tentan som ännu inte blivit av, troligtvis blir det i slutet av november.
Första veckan i december åker vi ner till Almers Hus i Varberg och vilar oss och badar bubbelpool. Välkommen ner för att hälsa på om du har tid!
Även om jag just nu är inne i en period då jag tycker rätt synd om mig själv och är ruskigt trött på alla mina kroppsliga krämpor och labila sinne så är det ändå vissa saker som jag alltid kan landa i, och som gör mig så lycklig att tänka på. Förutom det självklara, mina goa grabbar, så är jag väldigt tacksam för alla snälla människor jag så ofta stöter på i mitt liv. Tycker att jag har väldigt många härliga vänner, och ändå så lär jag känna nytt folk hela tiden som tillför ännu mer guldkant på tillvaron.
Om man tittar på nyheterna och läser tidningen för mycket så får man ju lätt uppfattningen att människor över lag är elaka och rätt dumma i huvudet. Men så upplever inte jag det i vardagen. Säkert har den känslan stärkts genom den sårbarhet som vi hamnat i, vi har blivit tvungna att förlita oss på människors omtänksamhet. Men det funkar faktiskt! Jag har varit tvungen att lära mig att be om hjälp mer än vad som känns bra ofta, men det har gjort att jag kommit nära folk i min omgivning på ett helt nytt sätt. Och det har varit lärorikt och uppfriskande!
Torsdag 1 november 2007
Igår hade jag och Samuel varit förlovade i 10 år! Han är ju i Virginia på konferens hela veckan, så jag trodde inte att det skulle bli så mycket firat, men framåt eftermiddagen ringde det på dörren och där stod ett blomsterbud. Jag fick en maffig bukett med tio röda rosor! Mycket gulligt, och nu saknar jag honom ännu mer.
Det var roligt att få hem Anton igen, vi lekte hela kvällen. Men oj, vilket humör han börjar få. Vår lille grabb som varit så extremt harmonisk inträder nu helt klart i den omtalade trotsåldern. Jag har en teori om att det är lättare att börja vara emot och säga ifrån när man känner att man bemästrar språket lite bättre, kan säga lite längre meningar. Och att det är därför det brukar komma i den här åldern.
Anton blir idag 2 år och 3 månader. Och nu kan han säga: "NEEJ, jag vill inte så!" och "Ingen majs, sa jag faktiskt!" (till min stora förvåning, han älskar egentligen alla sorts grönsaker inklusive majs...).
Idag ska jag få träffa min storasyster och hennes familj som är här i stan på besök. De bor annars mellan Uppsala och Stockholm, så det blir inte för ofta vi ses. Det är hon som har fått mig att både börja brodera, och göra smycken. Hon inspirerar mig, och sen slutar hon med den saken medan jag hänger kvar. Ska bli roligt att ses!
Och så ser jag fram emot imorgon. Ska träffa en god vän på förmiddagen, och tre vänner på kvällen. Har bjudit hem tre kursare som ska komma och äta lite kvällsmat och fredagsmysa med mig och Anton. Det var längesen jag hade folk hemma, det får nog bli storstädning ikväll....
