Brohede

Nu mår jag bättre i min mage, men eftersom kräksjukan smittar ett par dygn efter sista symtom så har jag fortfarande inte fått hem min son. Inser att det är bäst att han sover hos mormor och morfar i natt också, men jag längtar efter honom! Imorgon ska jag hämta honom från dagis, hurra...

Idag åkte jag till kyrkogården. Det var säkert en månad sedan jag var där, och det kändes lite som att komma hem. En stor del av minnet efter Josef är ändå där, på något konstigt sätt. Nu är det snart Alla Helgons Dag och då är det alltid så vackert där.
Jag glömmer aldrig första hösten utan Josef när vi gick till graven tidigt på lördagsmorgonen på Allhelgona. Och det var sån folkströmning dit! Folk kom gående från alla håll för att tända ljus och göra fint hos alla sina älskade. Så på kvällen när det mörknade såg det ut som stjärnhimlen flyttat ner på jorden. Det lyste av ljus från nästan alla gravar och varje sådant sken stod för kärlek och saknad.
Om du inte brukar åka till kyrkogården så vill jag verkligen rekommendera att göra det på lördag eller söndag efter att det blivit mörkt. Då finns det inte många vackrare ställen på jorden.

Jag hade köpt en ny fin lykta och ett elektriskt ljus som känner av när det blir mörkt ute och tänds då för att lysa i sex timmar. Lampan flimrar lite så när det står inne i lyktan ser det ut som ett riktigt ljus, väldigt vackert. Så nu kommer Josef ha tänt hos sig varje kväll. Det har känts lite jobbigt när vi inte har hållit efter med att tända ljus, jag vill inte att han ska ha det helt mörkt hos sig på nätterna.


Alla Helgons Dag 2005


Samma dag senare på kvällen


Minnesgudstjänst i Kungälvs kyrka. Varje ljus representerar ett barn som inte finns hos oss längre.

Helgen blev superrolig med två heldagar inne på Nordstan. Den uppmärksamme som har GP (endast Göteborgsvarianten, fanns tyvärr inte med i Mölndals-GP) kunde i lördagstidningen läsa om Lek För Livet och även glädjas åt ett citat av undertecknad.
Jag har pratat med en hel massa folk om barn och cancer och även sålt många Hope-smycken. Fick även tillfälle att hälsa på Magnus Uggla och Stefan Anderson som var där och uppträdde och signerade skivor. Trevligt folk!!
Även om man är helt slut i huvudet av alla ljud och människor efter en dag, så går jag därifrån fylld av energi från människors värme och vilja att hjälpa.
På söndagen blev jag lite vemodig över att det hela var över, men den känslan förbyttes snabbt i ett kraftigt illamående.... Jag åkte på en rejäl dos vinterkräksjuka. Det var lite fel tillfälle eftersom jag sparat i princip all min tentapluggning till igår och idag, och istället har jag legat däckad. Tur i oturen var det iallafall när det visade sig att tentan utan problem kunde flyttas (var bara jag som skulle göra den).

Jag har en mycket vis doktor på vårdcentralen som jag pratade med idag. Honom kan jag häva ur mig alla mina besvär till, och han har mycket smart att komma med, även när det gäller de psykiska bitarna.
För tillfället känner jag att nu orkar jag inte kämpa mer. Nu kan jag väl få ha lite roligt? Jag har kämpat för att orka med vardagen, och kämpat för att orka med skolan etc etc. *mycket självömkan*
Skolan tar lite mer av min energi än vad den ger inspiration. Är det verkligen logoped jag ska bli??

Känner mig också otroligt skör - både kroppsligt och mentalt. Och under mina dåliga dagar är jag rädd för att jag kommer fortsätta vara så här skör, livet ut. Jag längtar så efter att bara få vara vanlig. En vanlig person med vanliga vardagsbekymmer.

Så nu bestämde dr Åke och jag att jag ska börja gå på samtal hos deras psykolog. För att få lite hjälp att reda ut mina bistra tankar. Han bokade t o m in mig på en akuttid. Oj, är jag så labil...?

Borde egentligen plugga, ska göra omtentan på tisdag. Men ni vet ju hur jag är vid det här laget - försöker envist komma på saker som bara "måste" göras innan.
Samuel åker till USA på lördag för att vara borta en vecka. Så då kommer det bli lite lurigt att plugga när jag har hand om Anton själv. Som tur var finns föräldrar och svärföräldrar nära.

Igår var jag och en till från Barncancerföreningen på eventfirman Let's try it AB för att prata om den stora tillställningen som börjar idag i Nordstan, och som jag redan skrivit om. De har jobbat med det här projektet i ett halvår och var riktigt spända när det nu skulle gå av stapeln. De bjöd in oss för att få veta mer om föreningen och fonden, och för att inte glömma bort människorna som de gör detta för. Vilket fantastiskt gäng de var. 8 stycken relativt unga människor som vill att deras eventföretag framför allt ska rikta in sig på att hjälpa frivilligorganisationer med behjärtansvärda ändamål att få kontakt med sponsorer och dylikt.
De har bl a varit med och skapat Godhandling.se - gå in där!! När man behöver beställa en bläckpatron eller en DVD-skiva eller något annat från internet så kan man göra det genom Godhandling. Där kan man välja en organisation som man vill stödja (t ex Barncancerfonden) och så när man beställer något från t ex CDON så skänker CDON en del av summan till välgörenhet!
Vilken fantastisk grej! Glöm nu inte det nästa gång ni ska beställa något!

Idag kunde jag inte låta bli att åka in en sväng till Nordstan för att kolla läget. Där fanns massor av roligt för barnen (och vuxna) att göra: hoppborg, måla teckningar, spela innebandy, gå hinderbana etc etc. För varje gång du har gjort något av dessa aktiviteter så får du en krona som du ska lägga i insamlingsrören. Och pengarna går alltså då till Barncancerfonden och föreningen.
Och så finns vi då med från föreningen för att svara på frågor och sälja våra saker. Man kan bl a köpa jubileumsnallen Herman eller jubileumssmycket "Hope" som Karma designat. Bra julklappar!
Nu har jag väl gjort tillräckligt med reklam för detta.......

Hemma igen! Känns roligt att träffa grabbarna igen, men inte så kul att komma tillbaka till kylan. Det var såå skönt med lite värme och ljumma sommarkvällar.

Nu känns det lite jobbigt att komma tillbaka till vardagen och behöva ta en massa beslut inför framtiden. Hur mycket och hur länge ska jag vara sjukskriven egentligen?? Skulle nog egentligen behöva dra ner på allt ett tag, känner mig som jag är i en nedåtgående spiral, men samtidigt känns det jobbigt att strula till det för mycket för sig i framtiden genom att skjuta på massa saker.

I förrgår kväll drog vi fram den gamla diaprojektorn för att titta på lite bilder. Då hittade vi några foton på Josef som vi inte sett på massa år, säkert inte sedan de togs. Han var väl ungefär lika gammal som Anton är nu. Det är en otroligt speciell känsla att hitta Josefbilder som man inte "kan". Då blir han plötsligt lite levande igen. Om man har sett ett foto för mycket så blir det liksom "dött". Så nu vill vi efterlysa foton på Josef! Leta gärna fram allt ni kan hitta, det skulle betyda så mycket för oss!!
Efter bildvisningen kände vi båda för att titta på Josef, och såg ALLT som vi filmat på honom. Men resultatet blev mest en känsla av otillräcklighet som dröjde sig kvar. Vi vill ha mer! Vi vill ha Josef här hos oss, och uppleva nya saker med honom varje dag. Inte titta på samma filmsnuttar hela tiden. Hjälp, dessa filmer kommer vi se resten av livet. Inget nytt kommer komma till, inga nya bilder kommer tas på Josef.... En tung sanning som jag bara orkar ta in en liten del i taget av.
I förrgår fick vi plötsligt fatt på en liten del till av den sanningen och grät tillsammans hela kvällen. Det var längesen.

Till helgen är det dags för "Lek för livet" i Nordstan. Det är Barncancerfonden som i och med sitt 25-årsjubileum har anlitat en sorts reklamfirma (eller vad det nu är) som har arrangerat det här jippot:
"Lek för livet innebär att för varje lek som ett barn utför så betalar en
extern partner pengar till Barncancerfonen. Ju mer barnen leker, desto
mer pengar till barnens vänner som har cancer."
Arrangören ville ha några från föreningen på plats för att kunna svara på folks frågor om barn och cancer. Där ska jag alltså vara med. Jag ska också få representera västra Barncancerföreningen mer officiellt för första gången på onsdag, och ska då träffa det här reklamfolket för att berätta lite om föreningens verksamhet.
Så kom in till Nordstan med era barn och lek!! Det håller på från torsdag till söndag. Om ni vill träffa mig så är jag där fre-lör mellan kl 10-14.

Blir ett kort inlägg - har inte mycket tid kvar på datorn.

Har det riktigt lugnt och skönt med mamma. Veckan började spännande med värsta regnovädret som visst krävde människoliv i Tunis.
Men nu har vi haft sol och varmt i några dagar.

Tunisierna är oväntat snygga, och gillar verkligen västerländska tjejer! Alla man möter ler och säger "uppmuntrande kommentarer". Vissa är modiga och frågar om man vill gå och ta en kopp kaffe. Ingen är otrevlig eller för påflugen. Mamma brukar så fort hon får chansen påpeka att jag har man och barn hemma.

Här tar man sig fram m h a en blandning av engelska, franska, spanska, tyska och svenska. Försäljarna i marknadsstånden rpatar oftast flytande svenska, och tyska och säkert massa andra språk också.
Vår hotellchef pratar inte bara lite svenska - när han hörde att vi är från Göteborg sa han: "E du go eller?" på helt perfket klingande göteborgska!

Kvällarna är helt underbara och ljumma, och då brukar vi gå och äta något gott. Det blir mycket tid till att tänka, men jag vet inte om jag lyckas lösa några världsproblem....

Nu börjar det dra ihop sig till avfärd. Allt ligger framme som ska packas, och ska bara ner i en resväska också. Har strukit shorts och linnen hela förmiddagen, de hade liksom knölats ihop längst in i garderoben nu när det inte behövts på ett tag.

Hoppas att Anton inte glömmer mig när jag är borta! Nej, det är jag egentligen inte så nervös för. När Josef var strax under två år åkte jag och Samuel till Kos en vecka, och det gick hur bra som helst.

Vår minsting är så otroligt rolig att umgås med nu, för han säger så sköna saker hela tiden. Och så kan han så mycket - jag förundras varje dag över ny kunskap som visar sig! Igår när vi gick till dagis så flög det en fågel förbi precis framför oss. "Oj, där kom en skata" sa jag. "Neej, det var en duva faktiskt!" sa Anton. Och det var mycket riktigt en duva....
Och för ett par veckor sedan när jag och Samuel skulle på bröllop och jag hade tagit på mig finklänningen, så tittade Anton på mig och sa: "Jag tycker mammi är fiiin!" Gissa om man blir varm om hjärtat då?! (Han kallar mig 'mammi', av någon okänd anledning. Men jag tycker det är så mysigt, så jag uppmuntrar det.)
Igår sa han för första gången "älskar mammi!" utan att jag hade sagt det först. Vad jag hade längtat efter de orden!! Josef var bra på att säga det ofta.

Vet inte när det blir uppdaterat här igen. Kanske hittar jag ett internetcafé bland marknaderna så jag kan ge er en kort rapport. Annars hörs vi igen om en vecka!

Anton älskar att hjälpa till i köket, framför allt att steka saker!


Att "laga" saker är också kul


Kräftskiva en varm (!) augustidag

Ibland rör det sig väldigt konstiga tankar i mitt huvud. Idag har jag t ex gått och tyckt att det är lite synd att inte Anton kommer bli så där skallig och slät på huvudet! Jag som gått och bara njutit av Antons underbara hår, och det faktum att det inte kommer falla av inom en snar framtid.
Men så lade jag in den där bilden på Josef i gårdagens blogginlägg; när han sitter skallig och tittar på TV. Och då mindes jag plötsligt så starkt hur det kändes att sitta med honom i knäet och smeka hans kala huvud. Han hade ett så perfekt huvud! Så då ville jag bara så gärna få klappa ett skalligt huvud än en gång.....
Kan också stundtals sakna att vara på sjukhuset, med allt vad det innebar. Josef var ju så duktig, och visste precis vad de olika medicinerna och lösningarna hette. En gång sa en sköterska att hon skulle spruta in "vatten" i hans slang (CVK, en slang som gick från hjärtat och rätt ut i bröstkorgen, och som man kunde ge medicin i och ta blodprov från utan att det gjorde ont). "Det är inte vatten, det är koksalt!" sa Josef. Och om man försökte säga att det var hallonsaft som flöt in i hans kropp när han fick blod så blev man genast tillrättavisad.
Åh, nu minns jag en sak till. Josef tyckte det var såå roligt att ta blodprov i fingret, eller "popp i fingret". När jag blev gravid med Anton så följde han med mig till MVC och när så sköterskan tog ett fingerprov på mig, så blev han jätteledsen att det inte var han!

Det känns som att jag glömt så otroligt mycket av Josef, men så ibland säger eller gör Anton något som var så mycket Josef, och då blir jag lite förvirrad och undrar vilken son det är jag har framför mig!

Insåg idag att det var jättelängesen som vi bjöd hem folk, med några få undantag för nytillkomna vänner. Så nu vill jag så här offentligt passa på att be om ursäkt till alla er vänner som inte varit hemma hos oss på flera flera månader. Vi kämpar fortfarande med att bara orka med vardagen, och att ha gäster är en lyx som vi oftast inte ens orkar tänka på. Den senaste tiden har varit rätt kraftlös för både mig och Samuel och vi har knappt orkat med att umgås med varandra.
Så håll ut! Vi vill umgås!! Kanske kan vi få komma hem till dig...?


Älskade, underbare, så oändligt saknade Josef - tittar du ner på oss ibland?

Jag ska åka till Tunisien!! På fredag kväll drar jag och mamsen till flygplatsen. Sen bär det av ner till 28 graders värme och lååånga vita sandstränder. Ska bli så skönt, att bara rå om sig själv utan att behöva tänka på barn, städning, matlagning, skola och allt annat. Det enda som jag ska fundera på är hur jag ska bli lagom brun....

Samuel och Anton får stanna hemma och ta hand om varandra. Josef följer med mig så som han alltid är med mig nu för tiden.

Idag var jag grymt nära att sätta på Josefs minnesfilm. Tyckte inte att jag kunde komma på hur hans röst lät. Men jag orkade bara inte, så jag ångrade mig. Nu var det så längesen som jag tittade på den så nu har det blivit som ett litet motstånd, en vägg som måste övervinnas för att jag ska göra det. Jag måste ju inte titta på den för någon annans skull än min egen, men ibland är det bra att övervinna det där motståndet och sätta sig och "paniksörja" i några timmar. Oftast mår jag bättre än på länge efter en sån stund.

Annars känns det väldigt overkligt vad vi har varit med om. Det känns overkligt att Josef funnits och att han är död på samma gång. Jag har hört mitt barns hjärta sluta slå, jag har lagt mitt barn i en kista och skruvat igen locket. Jag har varit med och lagt den kistan i ett hål i marken och sett jord skyfflas ovanpå. Nu växer det gräs och blommor ovanför Josefs kropp. Josef kommer aldrig nånsin mer komma tillbaka hit till jorden så länge jag lever här.
Ibland går jag och upprepar de här meningarna för mig själv för att försöka förstå, men det går inte iallafall.

Nu var det längesen det var med en bild på min äldsta prins här, så varsågod:


Josef kollar på TV i Almers Hus   Jan-05


Gott med godismaskar!  (helt sjukt likt Anton, förresten...)  Okt-04

Nu är det många tankar som flyger runt i huvudet på mig och gör sitt bästa för att stressa upp mig. Min praktikhandledare och min studierektor på skolan är båda så oerhört hjälpsamma och goa, de försöker verkligen lugna mig och övertyga mig om att detta kommer ordna sig - praktiken går att ta igen - det är inte första gången som en student blir sjuk under praktik. Och jag försöker verkligen ta det till mig. Men hjälp, vad det stressar mig!! Klarar knappt av att höra (eller läsa) om mina klasskamraters praktikupplevelser, känns bara så jobbigt att inte jag också är där. Samtidigt som att göra praktiken just nu, med all den press det innebär troligtvis inte skulle vara ett sunt alternativ.

Så nu ska jag försöka att ta det lite lugnt, och öva mig på att tänka positivt......

I helgen sjöng jag gospel tillsammans med Björn Hedström (gospelprofil känd från TV). Det var roligt och tröttande! Har inte stått på en scen och sjungit sedan Josef blev sjuk, vilket är drygt tre år sedan nu. Så jag blev gaaanska hes efter en heldag med utmanande höga altstämmor. Kände mig inte som en röstlogoped direkt, gjorde nog alla fel man kan tänka sig för att pressa upp rösten. Men roligt var det!

På fredag ser det ut som att jag och min kära mamma åker ner till solen någonstans! Ska boka en sistaminuten-resa imorgon. Ååh, vad härligt..... Ska bara sitta i en solstol hela dagarna, och gå ut och äta god mat på kvällarna. Kommer komma tillbaka till Sverige solbränd och tjock, men det får det vara värt.... :)

Vilken vecka!!

Praktiken började bra, med en mycket lyhörd och flexibel handledare som kändes trygg att vara med. Fick en rundvandring på stället och träffa en hel massa patienter. De som kommer till henne är människor som fått en stroke (oftast, ibland skalltrauman också) och som är i arbetsför ålder, alltså innan 65 år.
Handledaren frågade mig hur jag ställde mig till att ha egna patienter, och jag sa att det vill jag ju gärna (vill och vill, men det är väl nyttigt...) men jag vill gärna gå bredvid första veckan. Det var en bra idé, tyckte hon och då kände jag mig lite lugnare.

Tisdagen gick åt till genomgång av olika tester och bedömningar, och alltså inga patienter.

Uppstressad och spänd som jag var inför hela praktikgrejen så hade jag sovit asdåligt de senaste nätterna. Så igår morse kravlade jag upp ur sängen för att komma tidigt till 'jobbet'. När jag stod och gjorde ordning mig så kände jag plötsligt en enorm smärta i bröstkorgen, och sedan ett tryck som gjorde att jag inte kunde andas! Jag stapplade ut till Samuel och Anton i köket och föll ihop på golvet. Jag kommer ihåg att jag bl a tänkte: "om jag slutar andas nu, hinner jag då göra Samuel uppmärksam på det innan jag svimmar??" Rätt så obehagligt, utan att överdriva.....
Jag fick åka ambulans in till sjukhuset och där gjordes en hel massa undersökningar. Jag trodde inte att jag fått en hjärtinfarkt, det är jag ju ändå lite för ung för. Men min största rädsla var att min sjukdom hade lett till inflammation på hjärta eller lungor. Insåg också att det kunde vara en strssreaktion. Och det var det nog, eftersom alla tester var normala.
Jag fick prata med en psykiater som berättade om kroppens varningssignaler och hur viktigt det är att ta dem på allvar.
Så nu vet jag inte riktigt hur de närmsta veckorna ser ut. Idag var jag hemma, kroppen är helt mörbultad efter gårdagens äventyr. Har haft kontakt med min snälla handledare som säger att jag ska ta det lugnt, och att praktiken går att ta igen en annan gång. Just nu känns det hela lite krångligt och jobbigt och jag orkar inte ta några beslut.

Tja, det här är mitt liv i ett nötskal. Inget blir som man tänkt sig.......... Gissa om jag är trött på det nu.


Nu följer lite bilder från vårt Lisebergsbesök:


Barncancerfondens dag på Liseberg

Farfars bilar, såklart!

Anton var livrädd för kaninerna...

Upp i Pariserhjulet

Anton och hans kompis Emma ska åka Sagoslottet