Torsdag 4 oktober 2007
Vilken vecka!!
Praktiken började bra, med en mycket lyhörd och flexibel handledare som kändes trygg att vara med. Fick en rundvandring på stället och träffa en hel massa patienter. De som kommer till henne är människor som fått en stroke (oftast, ibland skalltrauman också) och som är i arbetsför ålder, alltså innan 65 år.
Handledaren frågade mig hur jag ställde mig till att ha egna patienter, och jag sa att det vill jag ju gärna (vill och vill, men det är väl nyttigt...) men jag vill gärna gå bredvid första veckan. Det var en bra idé, tyckte hon och då kände jag mig lite lugnare.
Tisdagen gick åt till genomgång av olika tester och bedömningar, och alltså inga patienter.
Uppstressad och spänd som jag var inför hela praktikgrejen så hade jag sovit asdåligt de senaste nätterna. Så igår morse kravlade jag upp ur sängen för att komma tidigt till 'jobbet'. När jag stod och gjorde ordning mig så kände jag plötsligt en enorm smärta i bröstkorgen, och sedan ett tryck som gjorde att jag inte kunde andas! Jag stapplade ut till Samuel och Anton i köket och föll ihop på golvet. Jag kommer ihåg att jag bl a tänkte: "om jag slutar andas nu, hinner jag då göra Samuel uppmärksam på det innan jag svimmar??" Rätt så obehagligt, utan att överdriva.....
Jag fick åka ambulans in till sjukhuset och där gjordes en hel massa undersökningar. Jag trodde inte att jag fått en hjärtinfarkt, det är jag ju ändå lite för ung för. Men min största rädsla var att min sjukdom hade lett till inflammation på hjärta eller lungor. Insåg också att det kunde vara en strssreaktion. Och det var det nog, eftersom alla tester var normala.
Jag fick prata med en psykiater som berättade om kroppens varningssignaler och hur viktigt det är att ta dem på allvar.
Så nu vet jag inte riktigt hur de närmsta veckorna ser ut. Idag var jag hemma, kroppen är helt mörbultad efter gårdagens äventyr. Har haft kontakt med min snälla handledare som säger att jag ska ta det lugnt, och att praktiken går att ta igen en annan gång. Just nu känns det hela lite krångligt och jobbigt och jag orkar inte ta några beslut.
Tja, det här är mitt liv i ett nötskal. Inget blir som man tänkt sig.......... Gissa om jag är trött på det nu.
Nu följer lite bilder från vårt Lisebergsbesök:
Barncancerfondens dag på Liseberg
Farfars bilar, såklart!
Anton var livrädd för kaninerna...
Upp i Pariserhjulet
Anton och hans kompis Emma ska åka Sagoslottet
Praktiken började bra, med en mycket lyhörd och flexibel handledare som kändes trygg att vara med. Fick en rundvandring på stället och träffa en hel massa patienter. De som kommer till henne är människor som fått en stroke (oftast, ibland skalltrauman också) och som är i arbetsför ålder, alltså innan 65 år.
Handledaren frågade mig hur jag ställde mig till att ha egna patienter, och jag sa att det vill jag ju gärna (vill och vill, men det är väl nyttigt...) men jag vill gärna gå bredvid första veckan. Det var en bra idé, tyckte hon och då kände jag mig lite lugnare.
Tisdagen gick åt till genomgång av olika tester och bedömningar, och alltså inga patienter.
Uppstressad och spänd som jag var inför hela praktikgrejen så hade jag sovit asdåligt de senaste nätterna. Så igår morse kravlade jag upp ur sängen för att komma tidigt till 'jobbet'. När jag stod och gjorde ordning mig så kände jag plötsligt en enorm smärta i bröstkorgen, och sedan ett tryck som gjorde att jag inte kunde andas! Jag stapplade ut till Samuel och Anton i köket och föll ihop på golvet. Jag kommer ihåg att jag bl a tänkte: "om jag slutar andas nu, hinner jag då göra Samuel uppmärksam på det innan jag svimmar??" Rätt så obehagligt, utan att överdriva.....
Jag fick åka ambulans in till sjukhuset och där gjordes en hel massa undersökningar. Jag trodde inte att jag fått en hjärtinfarkt, det är jag ju ändå lite för ung för. Men min största rädsla var att min sjukdom hade lett till inflammation på hjärta eller lungor. Insåg också att det kunde vara en strssreaktion. Och det var det nog, eftersom alla tester var normala.
Jag fick prata med en psykiater som berättade om kroppens varningssignaler och hur viktigt det är att ta dem på allvar.
Så nu vet jag inte riktigt hur de närmsta veckorna ser ut. Idag var jag hemma, kroppen är helt mörbultad efter gårdagens äventyr. Har haft kontakt med min snälla handledare som säger att jag ska ta det lugnt, och att praktiken går att ta igen en annan gång. Just nu känns det hela lite krångligt och jobbigt och jag orkar inte ta några beslut.
Tja, det här är mitt liv i ett nötskal. Inget blir som man tänkt sig.......... Gissa om jag är trött på det nu.
Nu följer lite bilder från vårt Lisebergsbesök:
Barncancerfondens dag på Liseberg
Farfars bilar, såklart!
Anton var livrädd för kaninerna...
Upp i Pariserhjulet
Anton och hans kompis Emma ska åka Sagoslottet
Kommentarer
Postat av: kicki
Vilken vecka Linnea!!!Jag förstår om du och framförallt Samuel och Anton blev rädda. Ta det nu så lungt du kan och sortera nog vad du måste/helst vill göra. Och låt andra åtagande vänta tills kroppen orkar.Ta väl hand om dig!! kram Kicki
Postat av: Julia
Linnéa! Jag sätter nästan maten i halsen, vad otäckt det måste ha varit för er alla tre! Jag håller med ovanstående, lyssna till vad du vill och orkar (inte alltid samma sak), men förstår det kan vara svårt och jobbigt att reda ut. Vet inte vad mer säga, men då ses vi nog inte idag...? KRAMEN OM!
Trackback
