Fredag 28 september 2007
Vi fick också spela rollspel och vara logoped i samtal med olika sorters besvärliga patienter. Jag fick mest blackout hela tiden och kände att jag inte kom ihåg nånting. Det var jag i och för sig inte ensam om, men det var ändå ingen upplyftande känsla direkt.
Nu är jag helt slut, och ännu mer panikslagen inför praktiken. Orkar inte skriva mer om det nu, känner jag. Ångesten kommer smygande, måste hitta någon lämplig förströelse, det blir troligtvis TV:n.
Just nu är jag säker på att ingen nånsin har varit lika nervös inför en praktik som jag.
Igår var det två klasskompisar som frågade om Josef, och hur det gick till när han blev dålig. Jag började berätta och de bara frågade mer och mer och till slut hade jag dragit hela historien ända fram till Josefs sista hjärtslag och vi satt där mitt i skolcaféterian och grät tillsammans. Människor runt omkring undrade nog lite, men det var en viktig och fin stund. Det var så längesen jag fick berätta om hur det var, för någon. Det kan jag sakna ganska ofta, vet inte riktigt varför.
I söndags var vi på Liseberg. Det var Barncancerfondens dag där, och vi fick för ett förmånligt pris inträde, fika och åkband till oss alla tre. Det blev ju tyvärr lite svårt att åka så mycket, eftersom Anton var för kort för de flesta attraktionerna, inklusive många barnattraktioner! Så vi fick turas om lite. Ändå lyckades vi fördriva 7 timmar där, och hade riktigt roligt. Anton gillade Farfars bilar, Sagoslottet, Karusellen och Tornet. Han uppskattade däremot inte 3D-filmen med närgångna ormar och jättehögt ljud... "Åka hem nu! Åka hem nu!"
Vi vann också en godispåse på nummer 2! Det är det nummer som Josef bestämde sista gången vi var med honom på Liseberg, och än så länge har vi vunnit på nummer 2 på något spel varje gång vi varit på där sedan dess.
Kramar om! Praktiken kommer att gå bra!! Ni är ju två stycken också! Ta vara på det! Du kan!! KRAM!
läste igenom lite av vad du hade skrivit i sug/sept... även om det var väldigt länge sedan vi hade kontakt med varandra så får jag nog säga att du verkar fortfarande vara den fantastiska människa som jag minns dig som. :) men 100ggr ännu skönare. ;)
kram
Om det är någon tröst eller inte vet jag ej, men jag har trott att jag skall dö ett flertal tillfällen innan praktikplaceringar. Men i efterhand har det visat sig att det gått riktigt bra och att jag lärt mig en hel del... Det kommer att gå fint! Du blir ju inte släppt själv första dagen, utan får väl se hur saker och ting funkar först. You can do it! Lycka till:) Kram
Hej! Saknade dig i kyrkan idag, Samuel berättade att du låg hemma med migren, krya på dig:-) Och, känn lugnet inför praktiken, det kommer gå jättebra!! Du kommer bli överraskad över hur mycket du kan, och kommer ihåg, jag lovar...sen är det ju faktisk så, att praktik betyder att du ska få se hur det är, och lära dig, det är ingen examen, eller ett jobb!!! Men jag förstår dig, det är ju lite skrämmande, innan man har börjat...helt normalt!! Tack att du delar med dig här på bloggen, du skriver otroligt bra, Linnea. Hoppas vi ses snart, jag kan tyvärr inte vara med på gospelhelgen, men kommer på söndag. Många kramar-lycka till med praktiken:-) Njut av att det inte är du som har ansvaret...:-)
