Fredag 25 april 2008
Torsdag 24 april 2008
I natt var jag tvungen att gå upp och kissa två gånger. Nu börjar det bli lite mer tryck på grejerna där inne. Syns nog inte så mycket för andra ännu, men jag tycker magen är 'stor'.
Ja, Kicki - idag kommer Amelia nr 10 ut, med en artikel om mig. Den finns i affären i två veckor ungefär. Det känns overkligt och underligt, men samtidigt tycker jag det är en mycket bra text med lagom mycket av sorg och glädje.
Tisdag 22 april 2008
Illamåendet har annars helt lyckats ta över både kroppen och sinnet och jag har varit extremt låg och nästan lite panikslagen. Jag vet ju varför och jag vet att det inte kommer hålla på för evigt, men bara tanken på att det skulle kunna vara ända tills oktober blir bara för mycket. För tillfället har jag varit 'magsjuk' i i nästan två månader och minns inte längre hur det är att känna för att äta mat. Jag ber om ursäkt till er som inget hellre önskar att bli gravida men jag tycker just nu att det är piss. Jag vill bara ha den lille/a, inte de här 9 månaderna innan!
Så, nu har jag beklagat mig över det.
Från och med nästa vecka kommer jag ha mycket mer på schemat och då skulle det ju vara bra om jag mådde lite bättre. Samtidigt som jag undrar hur det ska gå, så ser jag också fram emot att komma ut lite och träffa klassen igen.
Idag var det återigen dags att plocka upp Josefs klädlådor för lite vårinventering. Solmössor och kepsar togs fram, och alla shorts och linnen fick också se ljuset igen. Vissa av de plaggen som Anton kan ha nu i sommar är väldigt speciella, eftersom de var de sista som Josef hade på sig. Jag hann köpa en del snygga sommarkläder och många av dessa hann han bara ha typ 1 eller 2 gånger.
Eftersom Josef var bra mycket längre än Anton så har vi en hel del byxor kvar som Anton kan ha i höst, men annars blir det till att börja inhandla kläder. Det ser jag fram emot med både glädje (jag gillar att shoppa barnkläder) och bävan. Sen blir det ju spännande och se om bebben blir en kille eller tjej också. Det kan utlovas en hel del shopping från min sida om det visar sig vara en liten prinsessa!!
Runt vecka 20 brukar min snälla barnmorska gå med på att göra ett UL för att se vilket kön det är. Nu är vi i vecka 14 så det dröjer inte länge....
Jag har förresten börjat känna lite lite rörelser där inifrån. Men bara om jag är helt stilla och i precis rätt position. Åh, jag längtar tills det känns mer!
Saknaden efter Josef gör sig mer och mer påmind i den här perioden på året och igår hade jag en riktig panikeftermiddag då jag grät hysteriskt i flera timmar. Jag läste Josefs hela journal och alla hälsningar vi fick från hela världen när det oundvikliga hade hänt. Det är så oerhört smärtsamt att för en stund inse vilken fantastisk kille vi kunde haft kvar hos oss, samtidigt som det är så välgörande mot ångestklumpen att gråta ordentligt.
Imorgon är det 3 år sedan vi hade den stora festen i lekterapin på Drottning Silvias barnsjukhus. Vi firade att Josef var färdig med sin behandling och bjöd in många av barnen (och föräldrarna) i vår bekantskap. För de flesta blev det sista gången de träffade Josef, två veckor senare fick han symtom av sitt återfall.
Jag tycker om att titta på bilder och se filmen från den festen, eftersom det är det sista friska minnet vi har av Josef. Det var verkligen fantastiskt att lekterapeuterna gjorde ett undantag och lät oss låna hela lekterapin en hel lördag. Som tack gav vi dem en stor fin grön växt, och den står fortfarande i ett fönster där och nu heter den "Josef".
Imorgon reser också Samuel upp till fjällen för att spendera några dagar med sina 'bröder'. Han är verkligen värd att få komma iväg ifrån det just nu rätt krävande hemmet och bara ha det gött i naturen och med goda vänner.
Lekterapifesten 23 april 2005
Vår absoluta favoritbild på Josef, taget på festen i en av lekterapins utklädningsdräkter
Lördag 12 april 2008
Men i onsdags var jag ju som sagt hos barnmorskan och då gjorde hon ett ultraljud, och där inne var den lille/a! Det är lika ofattbart varje gång, särskilt innan man känner nånting. Jag såg hur bebben voltade omkring och viftade med händerna, och det var så overkligt att detta pågick inne i min mage. Den vara bara 6 cm och ändå såg man små perfekta händer och fötter. Fick med två bilder hem, lägger in en här. På bilden ligger han/hon i profil och suger på tummen eller petar i näsan...
(har försökt lägga in lite små förklaringar för er som inte är vana vid att se UL-bilder)
Tisdag 8 april 2008
Nu sitter jag här igen. Längesen sist... Pga konstant graviditetsillamående samt en helt vansinnig magsjuka så har jag mest varit liggande i soffan de senaste veckorna, därav denna ofrivilliga datorfasta.
Trots att mina dagar som sagt mest går åt till att bekämpa de äckelkänslor som all sorts mat frambringar, så har faktiskt lite saker hänt i mitt liv sen sist.
Under påskhelgen gjorde jag något som för mig är mycket ovanligt, jag tillbringade nämligen så gott som varje dag på Nordstan. Det var åter igen dags för Lek För Livet, en storsatsning för att samla in pengar till Barncancerfonden/föreningen. Jag deltog som representant för föreningen och stod i en monter där. Det är roligt att få prata med olika sorters folk, tycker jag. När man står där är man liksom utlämnad till alla typer av människor som väljer att komma fram. Och inte sällan är det de udda och ensamna som passar på att få sig en pratstund... 
Under påsken kom ju också den efterlängtande snön. Lite sent, kan man tycka, men det brydde sig inte Anton om. Nu har han äntligen fått åka pulka och göra snögubbar och snöänglar som sig bör.
Min kära 'svärfamilj' (alltså Samuels familj) är rätt utflyktsgalna så de ordnade en korvgrillning vid sjön mitt under värsta snövädret. 
Och så är det ju faktiskt också så att den stora dagen närmar sig. Dagen då jag äntligen lämnar smååren bakom mig och träder in i vuxenvärlden på riktigt. Jag har hört det ryktas att det är dags redan imorgon...
För er goda vänner där ute som undrar varför ni inte fått en inbjudan till någon stor baluns så är förklaringen den att så länge som jag mest ligger däckad i soffan så är jag inte så sugen på fest. Men den kommer - jag lovar! Fast troligtvis inte förrän i maj/juni.
I lördags blev jag lite smygfirad av min familj. Det enda min mage ville ta emot var La Gondolas plankstek så den fick det bli. Det var mysigt och precis lagom med firande.
Annars flyter livet på. Som tur är är det väldigt lugnt i skolan just nu, annars vet jag inte hur jag skulle orkat med.
Nu är vi i vecka 12 och idag har jag verkligen för första gången känt hur det börjar dra i huden på magen, hur det växer.
Imorgon ska jag till MVC och hoppas på att få se den lille/a m h a ultraljud. För några veckor sedan såg jag det lilla hjärtat slå, men bebben var mest en suddig fläck då.
Anton är i trotsåldern men är supergo ändå. Oftast iallafall.... Han tycker att han ska bestämma här hemma nu, och det är en spännande utmaning att få honom att inse att så tyvärr inte kommer vara fallet ett bra tag framöver.
Han kör sina småbilar precis hela tiden, och startar dem med ett "Three, two, one, GO!" vilket han lärt sig av det omåttligt populära bilspelet på datorn.
Det är också väldigt roligt med bajs. Vår teori är dock att barnen säger det så mycket, och hamnar i den berömda kiss- och bajsåldern mycket pga att de vuxna reagerar så mycket när de säger dessa ord. Så vi bara skrattar och sjunger bajssånger hela dagarna här hemma. Typ "Blinka lilla stjärna bajs, hur jag bajsar var du är" eller "När trollmor har lagt sina elva små bajs, och bundit fast dem i bajskorv". Ja, ni ser ju, mycket roligt....
Anton bad själv att vi skulle ta detta kort. Han var så nöjd med sin bilrad.
En blåslagen snygging
Vattenfärger är kul! Sen är det bara att hoppa i badet.
