Brohede

Idag har jag för första gången sen det blev så här varmt faktiskt tagit mig ut i solen och suttit en timme och läst i min goa solstol.
Illamåendet har annars helt lyckats ta över både kroppen och sinnet och jag har varit extremt låg och nästan lite panikslagen. Jag vet ju varför och jag vet att det inte kommer hålla på för evigt, men bara tanken på att det skulle kunna vara ända tills oktober blir bara för mycket. För tillfället har jag varit 'magsjuk' i i nästan två månader och minns inte längre hur det är att känna för att äta mat. Jag ber om ursäkt till er som inget hellre önskar att bli gravida men jag tycker just nu att det är piss. Jag vill bara ha den lille/a, inte de här 9 månaderna innan!
Så, nu har jag beklagat mig över det.

Från och med nästa vecka kommer jag ha mycket mer på schemat och då skulle det ju vara bra om jag mådde lite bättre. Samtidigt som jag undrar hur det ska gå, så ser jag också fram emot att komma ut lite och träffa klassen igen.

Idag var det återigen dags att plocka upp Josefs klädlådor för lite vårinventering. Solmössor och kepsar togs fram, och alla shorts och linnen fick också se ljuset igen. Vissa av de plaggen som Anton kan ha nu i sommar är väldigt speciella, eftersom de var de sista som Josef hade på sig. Jag hann köpa en del snygga sommarkläder och många av dessa hann han bara ha typ 1 eller 2 gånger.
Eftersom Josef var bra mycket längre än Anton så har vi en hel del byxor kvar som Anton kan ha i höst, men annars blir det till att börja inhandla kläder. Det ser jag fram emot med både glädje (jag gillar att shoppa barnkläder) och bävan. Sen blir det ju spännande och se om bebben blir en kille eller tjej också. Det kan utlovas en hel del shopping från min sida om det visar sig vara en liten prinsessa!!
Runt vecka 20 brukar min snälla barnmorska gå med på att göra ett UL för att se vilket kön det är. Nu är vi i vecka 14 så det dröjer inte länge.... 
Jag har förresten börjat känna lite lite rörelser där inifrån. Men bara om jag är helt stilla och i precis rätt position. Åh, jag längtar tills det känns mer!

Saknaden efter Josef gör sig mer och mer påmind i den här perioden på året och igår hade jag en riktig panikeftermiddag då jag grät hysteriskt i flera timmar. Jag läste Josefs hela journal och alla hälsningar vi fick från hela världen när det oundvikliga hade hänt. Det är så oerhört smärtsamt att för en stund inse vilken fantastisk kille vi kunde haft kvar hos oss, samtidigt som det är så välgörande mot ångestklumpen att gråta ordentligt.

Imorgon är det 3 år sedan vi hade den stora festen i lekterapin på Drottning Silvias barnsjukhus. Vi firade att Josef var färdig med sin behandling och bjöd in många av barnen (och föräldrarna) i vår bekantskap. För de flesta blev det sista gången de träffade Josef, två veckor senare fick han symtom av sitt återfall.
Jag tycker om att titta på bilder och se filmen från den festen, eftersom det är det sista friska minnet vi har av Josef. Det var verkligen fantastiskt att lekterapeuterna gjorde ett undantag och lät oss låna hela lekterapin en hel lördag. Som tack gav vi dem en stor fin grön växt, och den står fortfarande i ett fönster där och nu heter den "Josef".

Imorgon reser också Samuel upp till fjällen för att spendera några dagar med sina 'bröder'. Han är verkligen värd att få komma iväg ifrån det just nu rätt krävande hemmet och bara ha det gött i naturen och med goda vänner.

     
Lekterapifesten 23 april 2005


Vår absoluta favoritbild på Josef, taget på festen i en av lekterapins utklädningsdräkter