Brohede

Idag börjar jag känna mig lite småstressad inför allt som närmar sig. Har haft lite mer tid till att tänka på det kommande jobbet och får såklart min obligatoriska prestationsångest. Nu blir det inte bara för skojs skull, nu ska jag faktiskt få saker gjorda ca 4 timmar om dagen. Jag har lite olika idéer som flyger omkring i hjärnan och snart får jag nog sätta mig och strukturera upp dem. I slutet av september ska jag upp en sväng till Stockholm för att träffa kollegorna och se kontoret där och det blir nog bra att få lite tid för att samtala och planera tillsammans.

Om en vecka börjar även den kursen i skolan som jag tänkt ta, samtidigt som Samuel åker till Italien en vecka.
Och igår blev jag ordentligt påmind om den stundande barnafödseln för under eftermiddagen fick jag återkommande sammandragningar med bara 1,5 minuters mellanrum! Jag ringde förlossningen och de ville att jag skulle komma in med en gång, så så fick det bli. Vi lämnade hastigt in Anton till grannarna på övervåningen och åkte. Väl där syntes det tydligt på kurvorna att jag hade täta, men inte särskilt smärtsamma 'värkar'. En läkare undersökte mig men inget hade som tur var hänt på livmoderhalsen. Är i vecka 32 nu, så det hade ju varit lite tidigt med en förlossning nu. För säkerhets skull fick jag en Bricanylspruta i benet som verkar avslappnande på livmodern och då fick jag ligga inne på ett förlossningsrum eftersom den medicinen gör en ordentligt skakig ett tag. Där låg jag och tittade på lustgasmasken och begrundade mitt öde som obarmhärtigt närmar sig. För att pigga upp mig lite kikade jag också i lådan med de små bebiskläderna och de minimala blöjorna.

Vill gärna avsluta med en passande sång (som jag snott från en annan mammas sida, och hon är faktiskt inte längre gravid ;))

Gravidvisan
Melodi: Idas sommarvisa

Du ska inte tro du får föda
nej du får gå ständigt gravid.
Att längta så hjärtat ditt blöda
är fruktlöst och dödar ej tid.

Din bebis den stannar i magen
till årsskiftet minst, gärna mer.
Så jättelångt är det till dagen
då ni i familjen blir fler.

Du har mycket vatten i benen
sådär så det sticker och drar.
Och häcken din är en obscen en
med gropar och hud som Babar.

Din ork är nu borta, försvunnen
ditt tålamod har sprungit bort.
Du ids knappast dra nåt på munnen
men skrattar åt ordet komfort.

Och svordomar ger du till vänner
för det tycker du de kan få.
Nej ingen förstår hur du känner
blott klagan får tiden att gå.

Men kämpa, ta strid emot gråten
belöning för mödan är stor.
All vånda är glömd och förlåten
den dagen du blir någons mor.

Måste ju bara börja med att berätta 'den stora nyheten'. Jag har fått jobb! Och inte vilket jobb som helst utan mitt drömjobb. Var ska jag börja?

Jo, många av er vet ju att jag sedan ca ett år tillbaka varit volontär för stiftelsen Min Stora Dag som uppfyller svårt sjuka barns önskningar. Det lilla jag har varit engagerad i detta har känts mycket stimulerande och meningsfullt. När det i våras annonserades om en ledig tjänst på stiftelsens kansli i Stockholm så sa jag att det är mitt drömjobb, men för oss var det inte aktuellt att flytta till huvudstaden så därför föll det bort.
Så i tisdags fick jag ett mejl om att det ska bildas en 50% tjänst som Göteborgsansvarig och nu undrade de om jag var intresserad. OM jag var intresserad?? Jag blev så glad att jag började gråta.... Det är en så perfekt tjänst för mig; halvtid, mest jobb hemifrån, fri arbetstid och uppgifterna är sånt som jag älskar att göra. Och så kändes det verkligen stort att de tänkt på mig först. Jag känner att sånt här är jag faktiskt rätt bra på, och uppenbarligen har någon annan uppfattat det så också.

Nu är det ju den lilla detaljen att vi ska få barn snart. Men jag tror och hoppas att detta är nåt som går att göra tillsammans med en liten. Jag tänker försöka iallafall. De i Stockholm vet hur läget är och funkar det inte så får jag dra igång med jobbet mer till våren. Men annars är det tänkt att jag börjar min anställning nu i september.
Jag tänker också försöka att göra det lilla i skolan som var planerat. Men känns det hela för övermäktigt så blir det studierna som ryker i första hand, då blir det studieuppehåll på obestämd tid.

Så nu går vi en spännande höst till mötes.
Idag träffade jag barnmorskan och vi pratade lite om den stundande förlossningen. Eftersom jag blivit igångsatt de två tidigare gångerna pga nervsmärtor, och dessa redan börjar ge sig till känna nu så räknar vi med att sätta igång mig lite tidigare. Jag vågade mest hoppas på kanske två veckor innan, men Anton kom ut precis 3 veckor innan beräknat datum och det tyckte hon vi kunde satsa på nu med. Preliminärt är det sagt 6 oktober, men sånt måste ju läkaren godkänna så vi får se. Det känns iallafall grymt skönt att det inte är så många veckor kvar, för jag har det inte så 'bekvämt' just nu. Och jag vet att det kommer bli värre...

Annars är det full fart i magen, hon är en riktigt livlig liten filur. Jag har gått upp 10 kg än så länge och det är ju väldigt normalt, fattade jag det som.
Utanför magen är det också full rulle; Anton har otroligt mycket energi nu för tiden. Det är härligt att se men jag med min tunga kropp kan inte riktigt hänga med i alla hans lekar.
Jag börjar bli riktigt sugen på att göra i ordning här hemma inför lillflickans ankomst. Ta fram sängen och skötbordet och tvätta alla minikläder. Kan nog inte hålla mig länge till....

En hel del tid har förflutit sedan sist, och nu har vi åter börjat landa i vardagen. Men först tillbaka till där vi var. Sista veckan i juli tillbringade vi i Olofsbo, i mina föräldrars stuga där. Dagarna var fyllda av nästan löjligt bra väder hela veckan och vi var på stranden så mycket vi bara vågade. Den här sommaren har vi varit riktigt duktiga på att faktiskt hålla oss undan solen de värsta timmarna på dygnet (11-15), och Anton (eller vi andra) har inte bränt sig alls.
Veckan innehöll även ett besök till Ullared (där inhandlades bl a en liten basgarderob till lilltjejan i magen) samt Antons treårsdag. Tänk att nu har vi en kille som är tre år! Första året efter att Josef dött reagerade jag alltid ganska starkt på när något barn i vår omgivning fyllde tre (eftersom Josef aldrig nådde dit), men nu känns det enbart självklart att Anton har blivit det. Tänk att vi redan börjar ta livet för givet.

Bilder från Olofsbo och Mölndal sommaren 2008
       

Det var den sista semesterveckan för Anton och Samuel och när regnet kom började de jobb och dagis. Det var nog precis vad Anton behövde för han blev en annan människa; mycket av trotset försvann och han har varit glad och pigg sedan dess. Jag vet inte om det är rutinerna som gör det, men han verkade ha längtat till vardagen han med. Jag har haft en skön vecka med mycket avkoppling här hemma. Samuel var nog den som var mest missnöjd med att sommaren börjar ta slut.

I tisdags var det dags för det första tillväxtultraljudet. Var fjärde vecka kommer de mäta bebisens storlek för att kolla att hon växer som hon ska. Det är för att jag äter kortison som kan göra barnet lite mindre i magen. Hon var lite under medel men fullt godkänd, det var skönt. Läkaren som gjorde ultraljudet sa att hon inte såg något alls mellan benen, så vi är nu helt och fullt inställda på en tjej.
När jag mätte magen hos barnmorskan hade den däremot tagit ett jätteskutt storleksmässigt. Från strax under medel till översta kurvan. Det har känts, kan jag meddela! Otroligt vad det spänner i huden, och plötsligt känner jag mig jättetung och otymplig. Fogarna reagerar ju såklart negativt på den nya tyngden och smärtar nu mer och mer när jag rör på mig. Det är bara att inse, nu är vi i vecka 30 och krämpornas tid är här....

Imorgon ska vi till BVC för att mäta och väga Anton. Det känns som han dragit iväg ordentligt på längden under sommaren så det ska bli spännande att se hur lång han är nu. Alla byxor har behövt bytas ut.
Annars ska jag mest vara ledig under augusti och sedan börjar en kurs 1 september som jag tänkt läsa. 

Augusti 2008