Fredag 12 december 2008
Igår var vi och såg ett fantastiskt lussetåg på Antons dagis. Förra året när han skulle vara tomte blev han ledsen och Samuel fick sitta med där framme. I år undrade vi verkligen hur det skulle gå. Han har inte direkt varit positivt inställd till det hela, men jag har tjatat om hur kul jag tyckte det skulle bli att få se honom sjungandes med alla kompisar....Och det gick faktiskt alldeles strålande! Man kan inte säga att han sjöng mycket, men han satt där och såg fin ut (se bildbeivs nedan). Och jag både filmade och tog kort som sig bör. Sen fick man köpa fika och annat smått och gott som barnen hade gjort. Elin sov genom hela tillställningen. Det var en härligt harmonisk eftermiddag! Jag är så glad för min familj.
Häromdagen bakade vi pepparkakshus. Farmor och farfar kom och var med. Det var supermysigt. Anton tyckte det var såå kul och har i princip pyntat hela hustaket själv.
Ett tag kring Elins födelse så kom Josef och saknaden efter honom mycket i skymundan. Men nu allteftersom julen närmar sig så märker jag att jag tänker på honom mer och mer. Det är så mycket man undrar över och jag blir mest frustrerad av allt undrande. Hur skulle han varit mot Elin? Hur skulle han varit rent allmänt - 6 år gammal?? Tänk att vi skulle haft en kille till, det känns mest ofattbart. Han skulle ju gått i förskoleklass nu, känns också konstigt att tänka på.
Mitt jobb är fortfarande roligt och så otroligt meningsfullt! Förra veckan var jag på Ritz och festade loss med Göteborgs societet. Det var en välgörenhetstillställning till förmån för MinStoraDag.
Se gärna foton på www.finest.se/imageGallery/?igid=4451 Tyvärr lyckades inte jag fastna på nån bild.
Kolla även gärna in vår lilla reklamsnutt som går på TV4 där vi tackar alla som bidragit till vår julinsamling. Vi är väldigt glada att den kommer i ett reklamavbrott ikväll under Idolfinalen då det är ca 2,5 milj tittare.
Vi behöver fortfarande mer volontärer här i Göteborgstrakten, så nu ber jag dig som läser detta att fundera lite extra om inte just du vill vara med! Man bestämmer själv hur mycket och vilka saker man vill vara med på; allt ifrån gå på konserter och matcher till cafédagar och självklart Stora Dagar. Det ger en otrolig energikick att få vara med och hjälpa andra på det här sättet. Såg nyligen en psykolog på TV som berättade att det första hon rekommenderar patienter som är deprimerade är att engagera sig i nån sorts volontärarbete, så om du känner dig lite nere och håglös i dessa mörkertider är det bara att höra av sig. :)
Måndag 8 december 2008
Idag fyller Elin 2 månader - otroligt! Det känns som om det var förra veckan hon föddes. Tiden har aldrig gått snabbare. 'Ha tråkigt' är ett begrepp som jag inte riktigt minns innebörden av.
Vår lilltjej har haft en del problem med magen (tror vi) och har inte varit nöjd om kvällarna. Från kl 17-18 och fram till läggdags vid 22-23 har hon mest varit gnällig och skrikig. Det enda som har hjälpt är att gå ut och gå med vagnen, så det gjorde vi flera gånger var varje kväll. Det finns inte mycket som stressar mig mer än små skrikiga barn som man inte kan trösta, så flera gånger har jag somnat på kvällen av utmattning och rödgråtna ögon. Till slut orkade jag inte mer; att jobba och ha Elin själv på dagarna, och så detta skrikande på kvällarna. Kände att jag höll på och gå ner mig i depressiva tankar igen. Så från och med idag och fram till nyår är Samuel hemma på heltid. Så otroligt skönt, en stor ångestklump har redan släppt i mitt bröst. Och det intressanta är att de tre senaste kvällarna har varit riktigt lugna. Vet inte om det beror på minskad stress hos mamman, ökat antal droppar Minifom eller att jag tänker lite mer på vad jag äter. Troligtvis en kombination av alltihop.
Annars sover Elin riktigt bra om nätterna. Och hon blir gladare och mer 'med' för varje dag. Hon älskar när man pratar med henne och svarar med sina typiska: 'goo' och 'ngooo'.
Det känns fortfarande fantastiskt roligt varje gång man får sätta på henne en söt klänning (undrar när/om jag kommer vänja mig?) och vi förundras flera gånger om dagen över hon fin hon är.
Anton har haft en ordentligt tuff höst med massor av sjukor. Han har precis tillfrisknat efter sin andra magsjuka för säsongen. Han har inte varit sig själv riktigt, tycker vi, och det känns såklart obehagligt. Är mycket och ofta trött, vill inte vara med på saker, och vill verkligen inte gå till dagis. Väl där så trivs han bra och leker glatt när man kommer och hämtar honom, men mornarna är hemska med mycket gråt. Svårt att veta hur vi ska göra i detta läget, men jag tror inte att ta ut honom helt från dagis en tid är det bästa. Då blir det bara ännu jobbigare när han måste tillbaka igen. Vi hoppas att han får vara frisk ett tag nu så att han 'kommer in' i det hela igen. Vi litar mycket på hans fröknar och de säger att han inte verkar vantrivas och att han deltar på helt adekvat sätt i gruppen (vi var rädda för att han kanske inte hade några kompisar där).
Vår prins är nu i en otroligt charmig ålder då han säger så sköna saker varje dag. T ex en morgon vid frukostbordet:
"Jag drömde om vattenmonster (?) och ett skelett i natt. Det var rätt läskigt faktiskt...."
Och en annan skön sak han sa när jag sa att jag tyckte han skulle äta något:
(med mycket förebrående ton) "Men jag kan inte äta mat, jag spyr då, det vet du ju!"
Det är mycket monster och andra läskiga saker som gäller i Antons liv nu. Och vilken fantasi! Här hemma kan golvet plötsligt bli till is som man halkar på...
Men mest av allt älskar han racerbilar. Alltså inga vanliga bilar, det går inte att leka med för tillfället. Bland alla hans småbilar är det bara de som han klassar som racerbilar som är okej.
Det har varit lite lurigt att veta vad Anton egentligen tycker om att ha blivit storebror. Han har inte brytt sig så jättemycket om Elin, mest kommenterat om hon skriker och nån gång ibland kanske myst lite med hennes fot. Så därför blev jag så jätteglad förra veckan när jag och Elin hämtade honom på dagis (vi gör inte det så ofta). Direkt när han förstod att Elin var med och satt i hallen så sa han till sina fröknar att de måste komma och se. Alla barnen ville såklart också följa med och när de beundrade henne så riktigt myste han av stolthet och sa:
"Det här är min lillasyster. Hon heter Elin. Hon är sååå söt!"
Och så nån dag senare sa han plötsligt spontant: "Mamma, jag älskar Elin jättejättejättemycket!" Helt fantastiskt att höra!
Förra helgen var Samuels syster här med sin sambo. Sambon är fotograf och då passade vi på att få barnen plåtade. Det blev många fantastiska bilder på våra älsklingar. Här nedan följer några exempel:
Fotograf: David Holmström
