Brohede

Hej igen. Fyra veckor sedan sist, oj, vad tiden går.
"Inga nyheter är goda nyheter" brukar man ju säga, men jag vet inte om det stämmer i mitt fall. Det har varit en tuff tid, helt klart. Och när mina tankar och känslor går ner som djupast så får jag ingen lust att dela med mig. Får många små panikattacker rätt ofta, och oroar mig mycket inför en hel massa saker. Längtar efter känslan att livet funkar, att nåt går på rutin.

Jul och nyår förflöt med högst blandade känslor. Det var roligt att se Anton som njöt av julen och allt som hör den till. Han skrålade julsånger hela dagarna (mest "sockerbagaren") och beundrade sååå vår fina gran. Den var faktiskt väldigt fin, nog den bästa vi haft.
Julafton kunde under omständigheterna inte varit bättre. Den firades med makens familj, och Anton var som vanligt överlycklig att få umgås med sin jämnårige kusin.

Självklart så fattades Josef hos oss. Tänk att vi skulle haft en så stor kille, fem och ett halvt år. Han skulle nog verkligen sett fram emot julafton i år. Jag funderar mycket på hur livet skulle varit, och jag har insett att jag nog iallafall tänker mig att Josef åldras. Nu närmar sig ju Anton 2,5 och Josef var inte mycket mer än det när han dog. Men i mitt huvud är han ändå hela tiden 3 år äldre än sin lillebror.

Anton är mitt i "the Terrible Twos" som det så passande heter på engelska. Alltså trotsåldern. Han testar allt möjligt och ibland hamnar vi bara fel och bråkar om allt och inget. Då måste vi ta time-out, och "kamas lite", vilket innebär att han sitter i mitt knä vänd mot mig och vi bara sitter tysta och jag stryker honom över ryggen. Ibland kan vi sitta så i många minuter och det är verkligen viktiga stunder.
Nu på sistone har det slagit mig ett flertal gånger hur stor han börjar bli. Kanske för att han pratar med så vuxna meningar ibland. Och för att han klarar så mycket själv. Och så inser jag: hjälp, han kommer faktiskt bli större! Och då kan jag bli lite rädd, för jag vet inte hur man tar hand om sån halvstora killar.

De senaste månaderna har Samuel jobbat dag som natt med sin avhandling, som lämnades in för tryckning IDAG. Äntligen!! Det har varit en enormt krävande tid. Jag har börjat skolan igen, samt haft hand om Anton så gott som konstant. Jag är så trött att jag ofta bara vill ge upp, men samtidigt ville jag inte beklaga mig inför Samuel utan har försökt att stötta honom så gott jag kunnat.
Om en månad blir det disputation. Jag är så stolt! Tror att jag ska börja kalla honom "Doktor Brohede"...

Ja, jag har alltså börjat skolan igen. Tja, vad ska jag säga om det. Ibland får jag ångest och tror att jag aldrig kommer ta examen. Och ibland känns det rätt lugnt, och jag tycker det är roligt. Har fått väldigt svårt att sätta ord på mina känslor på sistone. Det kanske beror på att de allihop för tillfället ligger i en liten hög och inte vill komma fram. Mitt sinnesläge pendlar ofta mellan småpanik och tomhet.
Min psykolog säger att det är en depression, och om jag ska bli av med den måste jag gå tillbaka till det som har varit för jobbigt och leva igenom känslorna ordentligt. Min hjärna kunde uppenbarligen inte hantera Josefs död utan stängde av de djupaste känslorna (både glädje och sorg) för att orka vidare.

En sak som iallafall gläder mig en hel del är att det fortsatt att komma in beställningar på mina smycken. Det är roligt att de uppskattas, och bra terapi för mig att sitta och pärla. Mitt mål är att ha hempartyn under våren, men då måste jag först bygga upp ett lager som jag kan visa upp.
Känns väldigt roligt att nästa inbetalning till Barncancerföreningen kommer bli en rejäl summa.

Slutligen vill jag visa några bilder från julafton. Fotograf: David Holmström