Onsdag 23 juli 2008
Konstigt hur tiden kan gå långsamt men ändå snabbt på samma gång. Känns som om jag varit gravid i en hel evighet, men samtidigt tycker jag att det är otroligt att jag redan är i vecka 27. Magen gör sig nu påmind mer och mer för varje dag. Den tränger undan magsäck, blåsa, tarmar och fogar på ett inte alltid så behagligt sätt, och lilltjejen där inne är nu lättare att identifiera små kroppsdelar på. Nu väger hon 1 kg och är drygt 3 dm lång.
Jag tänker nu oftare på vem det är där inne. Hur ser en dotter till oss ut? Lik killarna?? Bruna, blå eller kanske gröna ögon? Tänk om det kommer ut en med ett helt annat utseende än det jag är van vid...! Anton och Josef var i princip identiska när de föddes.
Men allra mest spännande är ju vad det är för en personlighet. Jag känner stor respekt inför att få en dotter. Kan inte riktigt backa upp det här med vetenskapliga belägg men jag tror att det generellt är tuffare att uppfostra tjejer. Hm - vad tror ni??
Tankarna går även mer och mer till förlossningen. Jag är grymt stolt över att ha fött två barn den 'naturliga vägen', och ser verkligen fram emot att få bli trebarnsmor. Jag känner mig inte direkt rädd, men visst finns en bävan inför den nu välbekanta helt vansinniga smärtan. Skulle det av någon anledning bli snitt så är det inget som bekymrar mig, så länge barnet mår bra.
För mig känns det viktigt att personal som har hand om mig vet om min historia. Vet inte riktigt varför, men jag tror att det har att göra med att jag fortfarande känner mig ordentligt klen både psykiskt och fysiskt sen Josef lämnade oss, och därför behöver lite extra uppbackning i en så speciell situation som en förlossning ändå är. Jag funderar på att skriva ett brev som läggs in i min journal, eller så får min barnmorska göra någon anteckning om detta.
Tyvärr så växer också en allt större oro fram ju närmare förlossningen vi kommer. En oro över att barnet inte kommer klara sig. Jag grubblar mycket kring hur det skulle bli, hur jag skulle reagera om vi skulle förlora ett barn till. Även om jag känner par som förlorat mer än ett barn (vid olika tillfällen) och ser att de överlevt, så har jag fått för mig att jag inte skulle klara det. Jag tror verkligen att jag bara skulle lägga ner - ge upp.
Grejen är ju den att det hjälper inte ett dugg att fundera på det nu. Skulle något hända så blir det som det blir då. Men jag misstänker att min hjärna försöker skydda mig från ett allt för stort fall genom att ställa in mig på att något kommer hända. Rätt tröttsamt.
Försöker verkligen att istället glädja mig åt det lilla liv som håller mig sällskap dag som natt. Jag shoppar frimodigt små rosa minikläder och läser om hur storasyskon kan reagera på en ny människa i familjen.
På tal om storasyskon så har Anton kommit in i ännu en härligt uppfriskande trotsperiod igen. Det blir liksom värre och värre ju fler dar som jag och Samuel är själva med honom. Eller så bara känns det så eftersom man inte får någon vila från varandra. Han är ordentigt bestämd och kan vara rätt vresig, för tillfället ödslas det inga pussar och kramar direkt. Höjdpunkterna är när vi tar oss tid att bara sitta och prata och fundera kring saker. Ojoj, vad den hjärnan bygger associationsbanor nu! Han frågar om allt och det är roligt och utmanande att försöka svara korrekt på en lagom nivå.
Nedan följer lite bilder från vår sommar än så länge:
Jag tänker nu oftare på vem det är där inne. Hur ser en dotter till oss ut? Lik killarna?? Bruna, blå eller kanske gröna ögon? Tänk om det kommer ut en med ett helt annat utseende än det jag är van vid...! Anton och Josef var i princip identiska när de föddes.
Men allra mest spännande är ju vad det är för en personlighet. Jag känner stor respekt inför att få en dotter. Kan inte riktigt backa upp det här med vetenskapliga belägg men jag tror att det generellt är tuffare att uppfostra tjejer. Hm - vad tror ni??
Tankarna går även mer och mer till förlossningen. Jag är grymt stolt över att ha fött två barn den 'naturliga vägen', och ser verkligen fram emot att få bli trebarnsmor. Jag känner mig inte direkt rädd, men visst finns en bävan inför den nu välbekanta helt vansinniga smärtan. Skulle det av någon anledning bli snitt så är det inget som bekymrar mig, så länge barnet mår bra.
För mig känns det viktigt att personal som har hand om mig vet om min historia. Vet inte riktigt varför, men jag tror att det har att göra med att jag fortfarande känner mig ordentligt klen både psykiskt och fysiskt sen Josef lämnade oss, och därför behöver lite extra uppbackning i en så speciell situation som en förlossning ändå är. Jag funderar på att skriva ett brev som läggs in i min journal, eller så får min barnmorska göra någon anteckning om detta.
Tyvärr så växer också en allt större oro fram ju närmare förlossningen vi kommer. En oro över att barnet inte kommer klara sig. Jag grubblar mycket kring hur det skulle bli, hur jag skulle reagera om vi skulle förlora ett barn till. Även om jag känner par som förlorat mer än ett barn (vid olika tillfällen) och ser att de överlevt, så har jag fått för mig att jag inte skulle klara det. Jag tror verkligen att jag bara skulle lägga ner - ge upp.
Grejen är ju den att det hjälper inte ett dugg att fundera på det nu. Skulle något hända så blir det som det blir då. Men jag misstänker att min hjärna försöker skydda mig från ett allt för stort fall genom att ställa in mig på att något kommer hända. Rätt tröttsamt.
Försöker verkligen att istället glädja mig åt det lilla liv som håller mig sällskap dag som natt. Jag shoppar frimodigt små rosa minikläder och läser om hur storasyskon kan reagera på en ny människa i familjen.
På tal om storasyskon så har Anton kommit in i ännu en härligt uppfriskande trotsperiod igen. Det blir liksom värre och värre ju fler dar som jag och Samuel är själva med honom. Eller så bara känns det så eftersom man inte får någon vila från varandra. Han är ordentigt bestämd och kan vara rätt vresig, för tillfället ödslas det inga pussar och kramar direkt. Höjdpunkterna är när vi tar oss tid att bara sitta och prata och fundera kring saker. Ojoj, vad den hjärnan bygger associationsbanor nu! Han frågar om allt och det är roligt och utmanande att försöka svara korrekt på en lagom nivå.
Nedan följer lite bilder från vår sommar än så länge:
Tisdag 8 juli 2008
Är hemma i några dagar och vilar upp mig. Samuel och Anton är kvar i stugan på Kållandsö. Semester kan ju vara en rätt uttröttande tid med utflykter och socialisering. Just nu har vi haft ett mycket högre tempo än jag är van vid på vardagarna. Så jag fick lite ledigt från alltihop och är själv hemma. Superskönt! Imorgon eftermiddag åker jag upp till familjen igen. På söndag åker vi direkt från stugan upp till barncancerföreningens gård i Sunne. Ser verkligen fram emot en vecka där.
I fredags var det Josefs 6-årsdag. Det är fjärde gången vi firar honom utan att ha honom hos oss - ofattbart! Men den här gången var det lillebrorsan som såg till att det blev en ordentlig födelsedag. Anton har ju full koll nu på vad som bör ingå i ett firande; tårta, ballonger, present och Ja må han leva. Självklart fick Anton välja ut en present till Josef i affären (en bil, vad annars?) och sen gick vi till graven och där hjälpte Anton storebrorsan att öppna det inslagna paketet och sen sjöng han Ja må han leva. Då brast det för mig och jag grät en stund. Att se lillebror stå och sjunga födelsedagssången vid storebrors gravsten som den mest självklara sak i världen är ju så fel. Men också fint.
I det vardagliga livet håller vi just nu på att lära Anton att gå på toa och inte använda blöja. Med Josef tog det typ en vecka, men den här gången har det varit mer av en utmaning. Anton gillar verkligen att ha "balsonger" på sig, men glömmer tyvärr alltid att säga till innan det kommer nåt. Tålamod, tålamod....
Har också varit hos vår barnmorska Birgitta ännu en gång. Eftersom min mage inte är så stor den här gången oroar jag mig en del för att bebben inte växer som den ska där inne. Snälla Birgitta gjorde då ett ultraljud och mätte alla kroppsdelar och allt såg perfekt ut. Vi såg ingen liten snopp den här gången heller, så nu vågar vi verkligen tro att det är en tjej! Hon har mer tydliga vaken- och sovperioder nu, och det är härligt att känna hennes omtumlingr där inne.
Nu är vi i vecka 25 (24+4), och lilltjejen väger 800 gram. Otroligt att tänka sig att hon faktiskt skulle kunna överleva om hon kom ut nu.
