Onsdag 23 juli 2008

Konstigt hur tiden kan gå långsamt men ändå snabbt på samma gång. Känns som om jag varit gravid i en hel evighet, men samtidigt tycker jag att det är otroligt att jag redan är i vecka 27. Magen gör sig nu påmind mer och mer för varje dag. Den tränger undan magsäck, blåsa, tarmar och fogar på ett inte alltid så behagligt sätt, och lilltjejen där inne är nu lättare att identifiera små kroppsdelar på. Nu väger hon 1 kg och är drygt 3 dm lång.

Jag tänker nu oftare på vem det är där inne. Hur ser en dotter till oss ut? Lik killarna?? Bruna, blå eller kanske gröna ögon? Tänk om det kommer ut en med ett helt annat utseende än det jag är van vid...! Anton och Josef var i princip identiska när de föddes.
Men allra mest spännande är ju vad det är för en personlighet. Jag känner stor respekt inför att få en dotter. Kan inte riktigt backa upp det här med vetenskapliga belägg men jag tror att det generellt är tuffare att uppfostra tjejer. Hm - vad tror ni??

Tankarna går även mer och mer till förlossningen. Jag är grymt stolt över att ha fött två barn den 'naturliga vägen', och ser verkligen fram emot att få bli trebarnsmor. Jag känner mig inte direkt rädd, men visst finns en bävan inför den nu välbekanta helt vansinniga smärtan. Skulle det av någon anledning bli snitt så är det inget som bekymrar mig, så länge barnet mår bra.
För mig känns det viktigt att personal som har hand om mig vet om min historia. Vet inte riktigt varför, men jag tror att det har att göra med att jag fortfarande känner mig ordentligt klen både psykiskt och fysiskt sen Josef lämnade oss, och därför behöver lite extra uppbackning i en så speciell situation som en förlossning ändå är. Jag funderar på att skriva ett brev som läggs in i min journal, eller så får min barnmorska göra någon anteckning om detta.

Tyvärr så växer också en allt större oro fram ju närmare förlossningen vi kommer. En oro över att barnet inte kommer klara sig. Jag grubblar mycket kring hur det skulle bli, hur jag skulle reagera om vi skulle förlora ett barn till. Även om jag känner par som förlorat mer än ett barn (vid olika tillfällen) och ser att de överlevt, så har jag fått för mig att jag inte skulle klara det. Jag tror verkligen att jag bara skulle lägga ner - ge upp.
Grejen är ju den att det hjälper inte ett dugg att fundera på det nu. Skulle något hända så blir det som det blir då. Men jag misstänker att min hjärna försöker skydda mig från ett allt för stort fall genom att ställa in mig på att något kommer hända. Rätt tröttsamt.
Försöker verkligen att istället glädja mig åt det lilla liv som håller mig sällskap dag som natt. Jag shoppar frimodigt små rosa minikläder och läser om hur storasyskon kan reagera på en ny människa i familjen.

På tal om storasyskon så har Anton kommit in i ännu en härligt uppfriskande trotsperiod igen. Det blir liksom värre och värre ju fler dar som jag och Samuel är själva med honom. Eller så bara känns det så eftersom man inte får någon vila från varandra. Han är ordentigt bestämd och kan vara rätt vresig, för tillfället ödslas det inga pussar och kramar direkt. Höjdpunkterna är när vi tar oss tid att bara sitta och prata och fundera kring saker. Ojoj, vad den hjärnan bygger associationsbanor nu! Han frågar om allt och det är roligt och utmanande att försöka svara korrekt på en lagom nivå.

Nedan följer lite bilder från vår sommar än så länge:

Första gången på en häst! Pappa och son betraktar himlen 2 juni 2008. Tre år av saknad Något skeptisk till Lisebergskaninerna Älskar  Campingliv med familjen Hellberg Ett bad hos gammelfarmor Anna Körde båt helt själv! Studsmattan i Sunne var en riktig höjdare.... Och så har vi varit på stranden så klart

Kommentarer
Postat av: Ulle

Kul att läsa lite om dina tankar just nu.

Underbara bilder!

Saknar er!

Kram Ulle

2008-08-01 @ 23:02:33
URL: http://ulleochfamiljen.blogspot.com
Postat av: Anna Larsson

Hej kära du!

Va roligt att du hittade mig och nu hittade jag dig. Bloggens värld...vet inte om det är ngt för mig, men det kan säkert vara kul.

Hoppas du mår bra. Läste ditt senaste inlägg och förstår att det är mycket tankar som snurrar. Tycker absolut att du ska skriva ett brev inför förlossningen. Det har jag gjort inför båda mina bara för att jag tyckte det kändes tryggare om de visste lite om oss. Och i er situation så tror jag absolut att det skulle kännas tryggt.

Härligt med denna trots...suck! Tur att de ger oss riktigt med glädje emellanåt. Esters kommentar för dagen. "Ägget, det var det som hönan varpade", menade förståss värpte.



Kram på er! Ses igen här i cybervärlden;)

2008-08-06 @ 21:03:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0