Torsdag 22 maj 2008

Är helt slut i kroppen idag efter en mycket lyckad tacokväll uppe på barnonkologen igår kväll. Jag är med i Barncancerföreningens Göteborgsgrupp, och vi har ansvar för aktiviteter för sjuka barn och deras föräldrar här i området. En dag i veckan bjuder vi på fika på avdelningen och en gång i månaden är det lite extra festlig mat. Igår var jag och Samuel ansvariga för maten, och vi bestämde oss efter vissa önskemål från familjerna att ordna tacos. En god vän till oss jobbar som produktionschef på Santa Maria och han ville genast vara med och skänka en hel massa av deras produkter.
Det märktes att detta var efterlängtat och vissa pappor hade knappt ätit på hela dagen... Några tonåringar som inte annars har så mycket matlust pga cellgifterna tog sig ut ur rummet och fick i sig några tacos, det var härligt att se.

Det är svårt att beskriva hur meningsfullt det känns att vara där. Behovet av att prata och berätta är otroligt tydligt hos föräldrarna, det räcker oftast med att ställa en fråga så berättar de allt. Precis som vi var. Och sen kan man byta erfarenheter och vi kan ibland ge små tips som kan underlätta vardagen (typ: "be dem att ge Zofran precis innan han/hon går och lägger sig istället för klockan fem som det står på schemat, för då var det mycket lättare för oss att få Josef att sova").
Ingen kan förstå den världen som inte varit i den. Jag tänkte på det igår; tänk om någon annan skulle varit med som inte har eller haft ett barn inneliggande där, den personen skulle nog knappt fatta hälften av samtalet när vi kom igång och pratade olika mediciner, blodvärden och skräckfyllda ögonblick.

I förrgår låg jag på kvällen med handen på magen och då kände jag plötsligt en liten 'buff' där inifrån. Det var lite oväntat eftersom jag knappt känt några rörelser tidigare. Man brukar ju känna ett tag där inne innan det känns utifrån. Samuel kom och tryckte lite på magen och då fick han också en 'buff' till svar! Efter det har jag känt lite rörelser varje dag. Det är fantastiskt, och gör det hela lite mer verkligt.

Mitt illamående är klart bättre, men det är inte borta. I tisdags var jag lite spänd inför en redovisning och då spydde jag på morgonen och mådde sen illa hela dagen. Matlusten är inte som den brukar men jag är iallafall inte fullt lika kräsen nu. Börjar känna mig redo att tänka på min 30-årsfest som inte blivit av ännu. Hade tänkt att ha ett riktigt stort party men det har jag lagt ner nu, det blir nog lite mys i trädgården för de närmaste vännerna istället.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0