Brohede

Oj, vad svårt det är att ta sig tid och ork att sätta sig här och skriva nu. På dagarna har det varit fullt ös, Anton har varit hemma från dagis en vecka för att bekanta sig med den nya verkligheten här hemma, och på kvällarna när han somnat har jag varit helt slut. Vårt liv är ett härligt kaos just nu, där vi håller på att lära oss att ha två barn att ta hand om samtidigt.

Ett särskilt minne som nog alltid kommer vara speciellt för mig är när Anton kom in till sjukhuset på torsdagen och för första gången fick hälsa på sin lillasyster. Åh, vad go han var! Han bara satt och tittade på henne (vågade inte hålla henne förrän efter några dagar) och sa: "Hon är så söt! Min lillasyster är så gullig!"
 Sedan dess har hon liksom verkat så självklar i Antons liv. Han har inte en enda gång ifrågasatt att hon är med hela tiden, eller att hon bor här hemma med oss nu. Han ger  henne heller inte direkt mycket uppmärksamhet, men ibland blir det en liten försiktig klapp på huvudet eller ett gos med hennes fot.
Däremot har han tagit lite avstånd från mig och blivit väldigt pappig. Det är väl det straffet jag får för att jag är så mycket med Elin nu. Jag försöker verkligen se till att umgås med honom så fort hon inte behöver tas om hand.

Elin är en helt underbar liten bebis som inte skriker i onödan. Jo förresten, när vi åker bil blir hon väldigt ledsen och det blir lite stressande.
Hon har samma speciella näsa som bröderna vilket gör att hon är supersöt men också tyvärr får lite problem med andningen. Det blir inte mycket plats för luften att ta sig in i i de där små minimala gångarna.
Vi tycker nog att hon är mest lik Josef, kanske pga att hon har rätt mörka färger. Våra barn har ett alldeles särskilt unikt utseende när de föds, och vi tycker att de ser lite grönländska ut. Eller kanske lite sydamerikanska? Jo, men visst är det en liten indiantjej på bilden nedan??



Hon är i vilket fall bland det sötaste jag sett *helt ogenerat skryt* och de senaste dagarna när hon öppnat ögonen mer och längre stunder blir jag bara helt tårögd av att se på henne.
Amningen fungerar trots nästäppa mycket bra, mest för att hon har en grym sugteknik och vägrar släppa taget även när det blir jobbigare att andas. Hon äter ofta och mycket och idag tyckte jag att hon redan har blivit lite tjockare om kinderna.

De två senaste dagarna har jag haft en hel del jobb att göra. Två kollegor har varit nere från Stockholm och vi har besökt sjukhusen för att berätta om och strukturera upp vår verksamhet och så har vi haft möte med eventuella nya volontärer. Samuel har hängt med runt och passat Elin. Det har också varit en hel del att förbereda inför helgen då vi ska bjuda ett antal barn/ungdomar på Nannes show på Rondo och på Frölundamatchen mot HV71.
Jag blir trött, men samtidigt ger det också energi för det är så roligt.
Kroppen har återhämtat sig ofattbart fort efter snittet och jag känner inte av såret alls nu, väldigt skönt!

   


Fina barn, Josefs småsyskon,  11 oktober 2008