Brohede

Det är svårt att veta vad jag ska svara nu för tiden när någon frågar hur jag mår. Psyket och kroppen är nämligen inte helt synkroniserade. Känner mig mycket tillfreds med livet rent allmänt och ser fram emot att börja jobba och få träffa lilltjejen. Jag brukar ha fruktansvårt dåligt tålamod de sista veckorna av graviditeten men nu känner mig ganska lugn. Varje dag för mig ju bara närmare målet; att äntligen få hålla henne i min famn. Nu är det bara ca 3,5 vecka kvar.

Just nu kretsar mycket tankar kring bebis, förlossning och jobb, medan motivationen för att plugga eller överhuvudtaget att bli logoped för tillfället ligger lite lågt.
Är precis hemkommen från Östra där jag träffat barnmorskan och gjort ännu ett tillväxtultraljud. Idag pratade vi länge om förlossningen och tiden efter det. Eftersom jag fortfarande troligtvis är rätt skör psykiskt så är jag i riskzonen för att utveckla post partum-depression, så såna tecken får man hålla extra koll på. Känner redan nu att alla hormoner som flödar gör mig lite labil, men det har mest varit att jag gråtit av lycka väldigt lätt det senaste.
Min nerv som ligger i kläm stör mig mer och mer dag som natt, men jag försöker hålla tålamodet uppe. Bara 5 veckor kvar......
För första gången har jag fått vara med om 3D-ultraljud också, det var häftigt! Tyvärr lyckades vi inte få någon riktigt bra bild på ansiktet, men jag fick se skymtar av hennes perfekta lilla mun. Däremot såg vi händerna tydligt och oj - vad verklig hon blev då! Kollade även till underlivet lite extra även denna gång, och det hade inte utvecklats någon snopp nu heller. :)

I lördags var vi inne på förlossningen igen. Samuel och Anton skulle ut på promenad och en kvart efter att de gått satt jag vid datorn då det plötsligt började rinna lite vatten från mig! Jag ställde mig upp och då kom det ett ordentligt flöde under några sekunder innan det slutade ganska tvärt. Försökte ringa Samuel som inte svarade, och sen ringde jag förlossningen som såklart sa att jag måste komma in. Problemet var bara att jag inte fick tag på Samuel förrän de kom hemstrosande 1,5 timmar senare! Vilken stress!! Han hade inte hört mobilen och hade 30 missade samtal från mig...
Det blev till att lämna Anton uppe hos grannarna igen och åka till Östra. Där hade inget hänt med livmodertappen och det tog ett tag innan de bestämde sig för hur de skulle göra. Kan visst bli så där att nån bubbla mellan de båda hinnorna spricker, tror man. Jag blev iallafall hemskickad igen utan vidare åtgärder. Så tröttsamt att åka in dit varje helg, har bestämt mig för att nästa gång blir när jag ska föda barn!
Samuel skulle varit i Italien på konferens denna veckan men vågade inte åka nu med risk för att missa en förlossning. Vi är i vecka 33 nu, så det vore ju bra om hon kan stanna i magen lite till.

Och så jobbet, ja. Vet ännu inte exakt när jag officiellt tillträder min tjänst, men troligtvis nästa vecka. Ska bli så roligt och spännande! En av mina uppgifter blir att ragga nya volontärer så om DU är intresserad är det bara att höra av sig. Det tar bara så mycket tid som man själv vill, och jag kan lova att det är en mycket meningsfull och energigivande sysselsättning. Hör av dig så får du veta mer!

Idag börjar jag känna mig lite småstressad inför allt som närmar sig. Har haft lite mer tid till att tänka på det kommande jobbet och får såklart min obligatoriska prestationsångest. Nu blir det inte bara för skojs skull, nu ska jag faktiskt få saker gjorda ca 4 timmar om dagen. Jag har lite olika idéer som flyger omkring i hjärnan och snart får jag nog sätta mig och strukturera upp dem. I slutet av september ska jag upp en sväng till Stockholm för att träffa kollegorna och se kontoret där och det blir nog bra att få lite tid för att samtala och planera tillsammans.

Om en vecka börjar även den kursen i skolan som jag tänkt ta, samtidigt som Samuel åker till Italien en vecka.
Och igår blev jag ordentligt påmind om den stundande barnafödseln för under eftermiddagen fick jag återkommande sammandragningar med bara 1,5 minuters mellanrum! Jag ringde förlossningen och de ville att jag skulle komma in med en gång, så så fick det bli. Vi lämnade hastigt in Anton till grannarna på övervåningen och åkte. Väl där syntes det tydligt på kurvorna att jag hade täta, men inte särskilt smärtsamma 'värkar'. En läkare undersökte mig men inget hade som tur var hänt på livmoderhalsen. Är i vecka 32 nu, så det hade ju varit lite tidigt med en förlossning nu. För säkerhets skull fick jag en Bricanylspruta i benet som verkar avslappnande på livmodern och då fick jag ligga inne på ett förlossningsrum eftersom den medicinen gör en ordentligt skakig ett tag. Där låg jag och tittade på lustgasmasken och begrundade mitt öde som obarmhärtigt närmar sig. För att pigga upp mig lite kikade jag också i lådan med de små bebiskläderna och de minimala blöjorna.

Vill gärna avsluta med en passande sång (som jag snott från en annan mammas sida, och hon är faktiskt inte längre gravid ;))

Gravidvisan
Melodi: Idas sommarvisa

Du ska inte tro du får föda
nej du får gå ständigt gravid.
Att längta så hjärtat ditt blöda
är fruktlöst och dödar ej tid.

Din bebis den stannar i magen
till årsskiftet minst, gärna mer.
Så jättelångt är det till dagen
då ni i familjen blir fler.

Du har mycket vatten i benen
sådär så det sticker och drar.
Och häcken din är en obscen en
med gropar och hud som Babar.

Din ork är nu borta, försvunnen
ditt tålamod har sprungit bort.
Du ids knappast dra nåt på munnen
men skrattar åt ordet komfort.

Och svordomar ger du till vänner
för det tycker du de kan få.
Nej ingen förstår hur du känner
blott klagan får tiden att gå.

Men kämpa, ta strid emot gråten
belöning för mödan är stor.
All vånda är glömd och förlåten
den dagen du blir någons mor.

Måste ju bara börja med att berätta 'den stora nyheten'. Jag har fått jobb! Och inte vilket jobb som helst utan mitt drömjobb. Var ska jag börja?

Jo, många av er vet ju att jag sedan ca ett år tillbaka varit volontär för stiftelsen Min Stora Dag som uppfyller svårt sjuka barns önskningar. Det lilla jag har varit engagerad i detta har känts mycket stimulerande och meningsfullt. När det i våras annonserades om en ledig tjänst på stiftelsens kansli i Stockholm så sa jag att det är mitt drömjobb, men för oss var det inte aktuellt att flytta till huvudstaden så därför föll det bort.
Så i tisdags fick jag ett mejl om att det ska bildas en 50% tjänst som Göteborgsansvarig och nu undrade de om jag var intresserad. OM jag var intresserad?? Jag blev så glad att jag började gråta.... Det är en så perfekt tjänst för mig; halvtid, mest jobb hemifrån, fri arbetstid och uppgifterna är sånt som jag älskar att göra. Och så kändes det verkligen stort att de tänkt på mig först. Jag känner att sånt här är jag faktiskt rätt bra på, och uppenbarligen har någon annan uppfattat det så också.

Nu är det ju den lilla detaljen att vi ska få barn snart. Men jag tror och hoppas att detta är nåt som går att göra tillsammans med en liten. Jag tänker försöka iallafall. De i Stockholm vet hur läget är och funkar det inte så får jag dra igång med jobbet mer till våren. Men annars är det tänkt att jag börjar min anställning nu i september.
Jag tänker också försöka att göra det lilla i skolan som var planerat. Men känns det hela för övermäktigt så blir det studierna som ryker i första hand, då blir det studieuppehåll på obestämd tid.

Så nu går vi en spännande höst till mötes.
Idag träffade jag barnmorskan och vi pratade lite om den stundande förlossningen. Eftersom jag blivit igångsatt de två tidigare gångerna pga nervsmärtor, och dessa redan börjar ge sig till känna nu så räknar vi med att sätta igång mig lite tidigare. Jag vågade mest hoppas på kanske två veckor innan, men Anton kom ut precis 3 veckor innan beräknat datum och det tyckte hon vi kunde satsa på nu med. Preliminärt är det sagt 6 oktober, men sånt måste ju läkaren godkänna så vi får se. Det känns iallafall grymt skönt att det inte är så många veckor kvar, för jag har det inte så 'bekvämt' just nu. Och jag vet att det kommer bli värre...

Annars är det full fart i magen, hon är en riktigt livlig liten filur. Jag har gått upp 10 kg än så länge och det är ju väldigt normalt, fattade jag det som.
Utanför magen är det också full rulle; Anton har otroligt mycket energi nu för tiden. Det är härligt att se men jag med min tunga kropp kan inte riktigt hänga med i alla hans lekar.
Jag börjar bli riktigt sugen på att göra i ordning här hemma inför lillflickans ankomst. Ta fram sängen och skötbordet och tvätta alla minikläder. Kan nog inte hålla mig länge till....

En hel del tid har förflutit sedan sist, och nu har vi åter börjat landa i vardagen. Men först tillbaka till där vi var. Sista veckan i juli tillbringade vi i Olofsbo, i mina föräldrars stuga där. Dagarna var fyllda av nästan löjligt bra väder hela veckan och vi var på stranden så mycket vi bara vågade. Den här sommaren har vi varit riktigt duktiga på att faktiskt hålla oss undan solen de värsta timmarna på dygnet (11-15), och Anton (eller vi andra) har inte bränt sig alls.
Veckan innehöll även ett besök till Ullared (där inhandlades bl a en liten basgarderob till lilltjejan i magen) samt Antons treårsdag. Tänk att nu har vi en kille som är tre år! Första året efter att Josef dött reagerade jag alltid ganska starkt på när något barn i vår omgivning fyllde tre (eftersom Josef aldrig nådde dit), men nu känns det enbart självklart att Anton har blivit det. Tänk att vi redan börjar ta livet för givet.

Bilder från Olofsbo och Mölndal sommaren 2008
       

Det var den sista semesterveckan för Anton och Samuel och när regnet kom började de jobb och dagis. Det var nog precis vad Anton behövde för han blev en annan människa; mycket av trotset försvann och han har varit glad och pigg sedan dess. Jag vet inte om det är rutinerna som gör det, men han verkade ha längtat till vardagen han med. Jag har haft en skön vecka med mycket avkoppling här hemma. Samuel var nog den som var mest missnöjd med att sommaren börjar ta slut.

I tisdags var det dags för det första tillväxtultraljudet. Var fjärde vecka kommer de mäta bebisens storlek för att kolla att hon växer som hon ska. Det är för att jag äter kortison som kan göra barnet lite mindre i magen. Hon var lite under medel men fullt godkänd, det var skönt. Läkaren som gjorde ultraljudet sa att hon inte såg något alls mellan benen, så vi är nu helt och fullt inställda på en tjej.
När jag mätte magen hos barnmorskan hade den däremot tagit ett jätteskutt storleksmässigt. Från strax under medel till översta kurvan. Det har känts, kan jag meddela! Otroligt vad det spänner i huden, och plötsligt känner jag mig jättetung och otymplig. Fogarna reagerar ju såklart negativt på den nya tyngden och smärtar nu mer och mer när jag rör på mig. Det är bara att inse, nu är vi i vecka 30 och krämpornas tid är här....

Imorgon ska vi till BVC för att mäta och väga Anton. Det känns som han dragit iväg ordentligt på längden under sommaren så det ska bli spännande att se hur lång han är nu. Alla byxor har behövt bytas ut.
Annars ska jag mest vara ledig under augusti och sedan börjar en kurs 1 september som jag tänkt läsa. 

Augusti 2008
  

 

Konstigt hur tiden kan gå långsamt men ändå snabbt på samma gång. Känns som om jag varit gravid i en hel evighet, men samtidigt tycker jag att det är otroligt att jag redan är i vecka 27. Magen gör sig nu påmind mer och mer för varje dag. Den tränger undan magsäck, blåsa, tarmar och fogar på ett inte alltid så behagligt sätt, och lilltjejen där inne är nu lättare att identifiera små kroppsdelar på. Nu väger hon 1 kg och är drygt 3 dm lång.

Jag tänker nu oftare på vem det är där inne. Hur ser en dotter till oss ut? Lik killarna?? Bruna, blå eller kanske gröna ögon? Tänk om det kommer ut en med ett helt annat utseende än det jag är van vid...! Anton och Josef var i princip identiska när de föddes.
Men allra mest spännande är ju vad det är för en personlighet. Jag känner stor respekt inför att få en dotter. Kan inte riktigt backa upp det här med vetenskapliga belägg men jag tror att det generellt är tuffare att uppfostra tjejer. Hm - vad tror ni??

Tankarna går även mer och mer till förlossningen. Jag är grymt stolt över att ha fött två barn den 'naturliga vägen', och ser verkligen fram emot att få bli trebarnsmor. Jag känner mig inte direkt rädd, men visst finns en bävan inför den nu välbekanta helt vansinniga smärtan. Skulle det av någon anledning bli snitt så är det inget som bekymrar mig, så länge barnet mår bra.
För mig känns det viktigt att personal som har hand om mig vet om min historia. Vet inte riktigt varför, men jag tror att det har att göra med att jag fortfarande känner mig ordentligt klen både psykiskt och fysiskt sen Josef lämnade oss, och därför behöver lite extra uppbackning i en så speciell situation som en förlossning ändå är. Jag funderar på att skriva ett brev som läggs in i min journal, eller så får min barnmorska göra någon anteckning om detta.

Tyvärr så växer också en allt större oro fram ju närmare förlossningen vi kommer. En oro över att barnet inte kommer klara sig. Jag grubblar mycket kring hur det skulle bli, hur jag skulle reagera om vi skulle förlora ett barn till. Även om jag känner par som förlorat mer än ett barn (vid olika tillfällen) och ser att de överlevt, så har jag fått för mig att jag inte skulle klara det. Jag tror verkligen att jag bara skulle lägga ner - ge upp.
Grejen är ju den att det hjälper inte ett dugg att fundera på det nu. Skulle något hända så blir det som det blir då. Men jag misstänker att min hjärna försöker skydda mig från ett allt för stort fall genom att ställa in mig på att något kommer hända. Rätt tröttsamt.
Försöker verkligen att istället glädja mig åt det lilla liv som håller mig sällskap dag som natt. Jag shoppar frimodigt små rosa minikläder och läser om hur storasyskon kan reagera på en ny människa i familjen.

På tal om storasyskon så har Anton kommit in i ännu en härligt uppfriskande trotsperiod igen. Det blir liksom värre och värre ju fler dar som jag och Samuel är själva med honom. Eller så bara känns det så eftersom man inte får någon vila från varandra. Han är ordentigt bestämd och kan vara rätt vresig, för tillfället ödslas det inga pussar och kramar direkt. Höjdpunkterna är när vi tar oss tid att bara sitta och prata och fundera kring saker. Ojoj, vad den hjärnan bygger associationsbanor nu! Han frågar om allt och det är roligt och utmanande att försöka svara korrekt på en lagom nivå.

Nedan följer lite bilder från vår sommar än så länge:

         

Är hemma i några dagar och vilar upp mig. Samuel och Anton är kvar i stugan på Kållandsö. Semester kan ju vara en rätt uttröttande tid med utflykter och socialisering. Just nu har vi haft ett mycket högre tempo än jag är van vid på vardagarna. Så jag fick lite ledigt från alltihop och är själv hemma. Superskönt! Imorgon eftermiddag åker jag upp till familjen igen. På söndag åker vi direkt från stugan upp till barncancerföreningens gård i Sunne. Ser verkligen fram emot en vecka där. 

Idag är en underlig dag. Vet inte om jag borde vara glad eller ledsen. I natt blev Anton äldre än sin storebror; 2 år, 10 månader och 29 dagar. En så här gammal kille har vi inte haft förut. Vaknade imorse och ville bara gråta. Vet inte riktigt varför, men mest gråter jag nog för Josefs skull. För att det är så fel att han inte fick leva längre än så, och för att lillebror blir äldre än storebror. Samtidigt som jag är så oerhört tacksam för att Anton verkligen blir äldre, och är så pigg och frisk.
När jag satt och grät i soffan kom Anton fram och undrade såklart varför. Vi pratade lite om Josef, och sen kramade Anton om mig och sa: Jag älskar dig, mamma! Tänk om jag inte hade honom, underbare unge!

På fredag skulle Josef blivit 6 år och då blir det som vanligt ballonguppsläpp vid graven. Tänk att han skulle börjat skolan i höst, helt ofattbart!!

Imorgon ska vi till mödravården och det ser jag fram emot. Alltid roligt att få höra lilltjejens hjärtslag och få bekräftelse på att allt är som det ska.

Senaste tiden har tillbringats i stugan vid vänern och på lite andra håll. I helgen var vi t ex i Örebro på bröllop. Vi har träffat en hel del vänner och det känns så gott. Två små bebisar har också fötts, och vi har träffat en av dem.
På fredag bär det av ut på landet igen, men innan dess kan det hända att det blir en natt ute i tält beroende på vädret.

Det är svårt att hålla uppe ett regelbundet skrivande så här i semestertider. Det är faktiskt rätt svårt överhuvudtaget för mig att ta mig tid och ork att sätta mig här, samtidigt som det är roligt. Ibland funderar jag på att lägga ner bloggandet men kommer fram till att det vore roligt att ha det kvar iallafall tills bebben är född. 

Helgen var riktigt bra, förutom att jag mådde rätt illa både lördag och söndag.

Är helt slut i kroppen idag efter en mycket lyckad tacokväll uppe på barnonkologen igår kväll. Jag är med i Barncancerföreningens Göteborgsgrupp, och vi har ansvar för aktiviteter för sjuka barn och deras föräldrar här i området. En dag i veckan bjuder vi på fika på avdelningen och en gång i månaden är det lite extra festlig mat. Igår var jag och Samuel ansvariga för maten, och vi bestämde oss efter vissa önskemål från familjerna att ordna tacos. En god vän till oss jobbar som produktionschef på Santa Maria och han ville genast vara med och skänka en hel massa av deras produkter.
Det märktes att detta var efterlängtat och vissa pappor hade knappt ätit på hela dagen... Några tonåringar som inte annars har så mycket matlust pga cellgifterna tog sig ut ur rummet och fick i sig några tacos, det var härligt att se.

Det är svårt att beskriva hur meningsfullt det känns att vara där. Behovet av att prata och berätta är otroligt tydligt hos föräldrarna, det räcker oftast med att ställa en fråga så berättar de allt. Precis som vi var. Och sen kan man byta erfarenheter och vi kan ibland ge små tips som kan underlätta vardagen (typ: "be dem att ge Zofran precis innan han/hon går och lägger sig istället för klockan fem som det står på schemat, för då var det mycket lättare för oss att få Josef att sova").
Ingen kan förstå den världen som inte varit i den. Jag tänkte på det igår; tänk om någon annan skulle varit med som inte har eller haft ett barn inneliggande där, den personen skulle nog knappt fatta hälften av samtalet när vi kom igång och pratade olika mediciner, blodvärden och skräckfyllda ögonblick.

I förrgår låg jag på kvällen med handen på magen och då kände jag plötsligt en liten 'buff' där inifrån. Det var lite oväntat eftersom jag knappt känt några rörelser tidigare. Man brukar ju känna ett tag där inne innan det känns utifrån. Samuel kom och tryckte lite på magen och då fick han också en 'buff' till svar! Efter det har jag känt lite rörelser varje dag. Det är fantastiskt, och gör det hela lite mer verkligt.

Mitt illamående är klart bättre, men det är inte borta. I tisdags var jag lite spänd inför en redovisning och då spydde jag på morgonen och mådde sen illa hela dagen. Matlusten är inte som den brukar men jag är iallafall inte fullt lika kräsen nu. Börjar känna mig redo att tänka på min 30-årsfest som inte blivit av ännu. Hade tänkt att ha ett riktigt stort party men det har jag lagt ner nu, det blir nog lite mys i trädgården för de närmaste vännerna istället.

Det blir lite längre mellan uppdateringarna nu för tiden, hoppas ni klarar av att vänta... ;)

Först en uppdatering av viktiga saker som hänt sen sist.
Den 10 maj promoverades Samuel. Fråga mig inte vad det innebär för det vet jag egentligen inte. Nu är han i vilket fall inte bara doktor utan "doktor promotus", och detta blir man under en högtidlig fracktillställning där bl a en så kallad promotor under pompa och ståt säger till de nyblivna doktorerna: "Högt berömda doktorer, jag lyckönskar er. Lev väl!" Och så får man ett fint diplom, och blir även bjuden på bankett. Ja, det var en spännande och annorlunda dag.

Den 10 maj var också speciell av andra skäl. För det första var det tre år sedan som vi fick reda på att Josef fått återfall. Och för det andra var det även ettårsjubileum av min blogg.

Ett tag var det ju riktigt varmt och härligt och då kände mig faktiskt lycklig flera dagar i sträck. Plötsligt under en ljummen vårpromenad med Anton och Samuel fladdrade det till av harmoni i mitt bröst, och underligt nog var vi då på väg till Josefs grav. Vilken paradox! Men så är livet nu. Vi har vant oss vid att ha vårt barns grav att gå till. Vi har vant oss vid att ha Anton och att det är vi tre som lever tillsammans för tillfället.

Hela tiden oroar jag mig lite för den lille/a i magen. Känner fortfarande inga tydliga rörelser och det längtar jag efter väldigt nu. När jag är hos barnmorskan och vi lyssnar på hjärtat så märks det att den rör sig väldigt, så någon lugn krabat är det då inte. Det känns otroligt skönt att ha min barnmorska som varit med oss både i väntan av killarna och i förlusten av Josef, hon är så uppmärksam på mitt känslomässiga mående också. Jag skulle nog få komma dit när som helst och lyssna till hjärtslagen om oron skulle ta överhanden och det känns tryggt bara att veta det.

Jag hoppas att vi snart kan få veta vilket kön det är, så att det här barnet kan bli lite mer verkligt för oss.
Nu är vi i vecka 18 och på måndag är det dags för rutin-ultraljud. Då kollar man bl a barnets ryggrad och organ, och så får vi ett beräknat förlossningsdatum.

Imorgon har jag en redovisning av ett projekt i skolan och sen är det inte mycket kvar. Jag ska vara ledig hela sommarlovet och det ska bli sååå skönt.

Det blir lite längre mellan uppdateringarna nu för tiden, hoppas ni klarar av att vänta... ;)

Först en uppdatering av viktiga saker som hänt sen sist.
Den 10 maj promoverades Samuel. Fråga mig inte vad det innebär för det vet jag egentligen inte. Nu är han i vilket fall inte bara doktor utan "doktor promotus", och detta blir man under en högtidlig fracktillställning där bl a en så kallad promotor under pompa och ståt säger till de nyblivna doktorerna: "Högt berömda doktorer, jag lyckönskar er. Lev väl!" Och så får man ett fint diplom, och blir även bjuden på bankett. Ja, det var en spännande och annorlunda dag.

Den 10 maj var också speciell av andra skäl. För det första var det tre år sedan som vi fick reda på att Josef fått återfall. Och för det andra var det även ettårsjubileum av min blogg.

Ett tag var det ju riktigt varmt och härligt och då kände mig faktiskt lycklig flera dagar i sträck. Plötsligt under en ljummen vårpromenad med Anton och Samuel fladdrade det till av harmoni i mitt bröst, och underligt nog var vi då på väg till Josefs grav. Vilken paradox! Men så är livet nu. Vi har vant oss vid att ha vårt barns grav att gå till. Vi har vant oss vid att ha Anton och att det är vi tre som lever tillsammans för tillfället.

Hela tiden oroar jag mig lite för den lille/a i magen. Känner fortfarande inga tydliga rörelser och det längtar jag efter väldigt nu. När jag är hos barnmorskan och vi lyssnar på hjärtat så märks det att den rör sig väldigt, så någon lugn krabat är det då inte. Det känns otroligt skönt att ha min barnmorska som varit med oss både i väntan av killarna och i förlusten av Josef, hon är så uppmärksam på mitt känslomässiga mående också. Jag skulle nog få komma dit när som helst och lyssna till hjärtslagen om oron skulle ta överhanden och det känns tryggt bara att veta det.

Jag hoppas att vi snart kan få veta vilket kön det är, så att det här barnet kan bli lite mer verkligt för oss.
Nu är vi i vecka 18 och på måndag är det dags för rutin-ultraljud. Då kollar man bl a barnets ryggrad och organ, och så får vi ett beräknat förlossningsdatum.

Imorgon har jag en redovisning av ett projekt i skolan och sen är det inte mycket kvar. Jag ska vara ledig hela sommarlovet och det ska bli sååå skönt.

Äntligen ute ur dimman! Den senaste veckan har jag orkat mer och inte mått så illa hela tiden. Nu börjar jag faktiskt våga tro på en förbättring. Ser fram emot en roligare del av graviditeten; då magen börjar växa men fortfarande inte är för tung, då sparkarna där inifrån blir mer och mer tydliga och då den vansinniga tröttheten släpper sitt grepp.
Nu är vi i vecka 16 och igår kände jag faktiskt en riktig liten minispark! Det är en helt oslagbar upplevelse.

Det är otroligt skönt att jag mår bättre nu, med tanke på att i och med denna veckan kommer jag ha mycket mer i skolan. Nu går jag en kurs i kommunikationsanalys, samtidigt som det är praktik både tisdag och torsdag.
Jag är också väldigt tacksam för att jag inte känner av några foglossningar ännu. Hade redan lite problem med det vid denna tiden när jag väntade Anton. Hoppas, hoppas att de håller sig borta!

Kristi Him/1 maj-helgen har tillbringats i stugan strax norr om Falkenberg. Fönstren skulle målas och lite annat fixas till. Tyvärr blåste det rejält kalla vindar från havet hela tiden, så trots solsken blev det aldrig riktigt varmt. Men igår var den bästa dagen då vi kunde tillbringa några timmar på stranden.

I fredags kväll blev det en sväng till Ullared också. Där blev det inhandlat en del bra saker, bl a en snygg jacka till Anton (se bilder nedan) och en liten body till bebisen (man kan ju inte bara ärva!). Anton var med hela tiden inne i affären och skötte sig strålande. Han har varit väldigt harmonisk och pigg den sista tiden, utom ibland vissa mornar då han vaknat på 'fel sida'.

Igår var det tre år sen som Josef började kräkas igen, vilket senare visade sig vara återfallet. Den här tiden är verkligen speciell. Det var väldigt längesen jag var vid graven nu och jag börjar mer och mer känna en dragning dit. Ska försöka ta mig dit i veckan och göra riktigt vårfint.

    

Kul att ni köper tidningen!

Kanske, kanske att illamåendet börjar släppa sitt grepp litegrand. Har känt mig lite piggare de två senaste dagarna, även om spykänslorna kommit igång på kvällen igen. Men bättre det än hela dagarna...

I natt var jag tvungen att gå upp och kissa två gånger. Nu börjar det bli lite mer tryck på grejerna där inne. Syns nog inte så mycket för andra ännu, men jag tycker magen är 'stor'.

Ja, Kicki - idag kommer Amelia nr 10 ut, med en artikel om mig. Den finns i affären i två veckor ungefär. Det känns overkligt och underligt, men samtidigt tycker jag det är en mycket bra text med lagom mycket av sorg och glädje.

Idag har jag för första gången sen det blev så här varmt faktiskt tagit mig ut i solen och suttit en timme och läst i min goa solstol.
Illamåendet har annars helt lyckats ta över både kroppen och sinnet och jag har varit extremt låg och nästan lite panikslagen. Jag vet ju varför och jag vet att det inte kommer hålla på för evigt, men bara tanken på att det skulle kunna vara ända tills oktober blir bara för mycket. För tillfället har jag varit 'magsjuk' i i nästan två månader och minns inte längre hur det är att känna för att äta mat. Jag ber om ursäkt till er som inget hellre önskar att bli gravida men jag tycker just nu att det är piss. Jag vill bara ha den lille/a, inte de här 9 månaderna innan!
Så, nu har jag beklagat mig över det.

Från och med nästa vecka kommer jag ha mycket mer på schemat och då skulle det ju vara bra om jag mådde lite bättre. Samtidigt som jag undrar hur det ska gå, så ser jag också fram emot att komma ut lite och träffa klassen igen.

Idag var det återigen dags att plocka upp Josefs klädlådor för lite vårinventering. Solmössor och kepsar togs fram, och alla shorts och linnen fick också se ljuset igen. Vissa av de plaggen som Anton kan ha nu i sommar är väldigt speciella, eftersom de var de sista som Josef hade på sig. Jag hann köpa en del snygga sommarkläder och många av dessa hann han bara ha typ 1 eller 2 gånger.
Eftersom Josef var bra mycket längre än Anton så har vi en hel del byxor kvar som Anton kan ha i höst, men annars blir det till att börja inhandla kläder. Det ser jag fram emot med både glädje (jag gillar att shoppa barnkläder) och bävan. Sen blir det ju spännande och se om bebben blir en kille eller tjej också. Det kan utlovas en hel del shopping från min sida om det visar sig vara en liten prinsessa!!
Runt vecka 20 brukar min snälla barnmorska gå med på att göra ett UL för att se vilket kön det är. Nu är vi i vecka 14 så det dröjer inte länge.... 
Jag har förresten börjat känna lite lite rörelser där inifrån. Men bara om jag är helt stilla och i precis rätt position. Åh, jag längtar tills det känns mer!

Saknaden efter Josef gör sig mer och mer påmind i den här perioden på året och igår hade jag en riktig panikeftermiddag då jag grät hysteriskt i flera timmar. Jag läste Josefs hela journal och alla hälsningar vi fick från hela världen när det oundvikliga hade hänt. Det är så oerhört smärtsamt att för en stund inse vilken fantastisk kille vi kunde haft kvar hos oss, samtidigt som det är så välgörande mot ångestklumpen att gråta ordentligt.

Imorgon är det 3 år sedan vi hade den stora festen i lekterapin på Drottning Silvias barnsjukhus. Vi firade att Josef var färdig med sin behandling och bjöd in många av barnen (och föräldrarna) i vår bekantskap. För de flesta blev det sista gången de träffade Josef, två veckor senare fick han symtom av sitt återfall.
Jag tycker om att titta på bilder och se filmen från den festen, eftersom det är det sista friska minnet vi har av Josef. Det var verkligen fantastiskt att lekterapeuterna gjorde ett undantag och lät oss låna hela lekterapin en hel lördag. Som tack gav vi dem en stor fin grön växt, och den står fortfarande i ett fönster där och nu heter den "Josef".

Imorgon reser också Samuel upp till fjällen för att spendera några dagar med sina 'bröder'. Han är verkligen värd att få komma iväg ifrån det just nu rätt krävande hemmet och bara ha det gött i naturen och med goda vänner.

     
Lekterapifesten 23 april 2005


Vår absoluta favoritbild på Josef, taget på festen i en av lekterapins utklädningsdräkter

Det blir inget långt inlägg idag, vi ska snart åka till pappa som fyller år.

Men i onsdags var jag ju som sagt hos barnmorskan och då gjorde hon ett ultraljud, och där inne var den lille/a! Det är lika ofattbart varje gång, särskilt innan man känner nånting. Jag såg hur bebben voltade omkring och viftade med händerna, och det var så overkligt att detta pågick inne i min mage. Den vara bara 6 cm och ändå såg man små perfekta händer och fötter. Fick med två bilder hem, lägger in en här. På bilden ligger han/hon i profil och suger på tummen eller petar i näsan...
(har försökt lägga in lite små förklaringar för er som inte är vana vid att se UL-bilder)

Stort tack för alla grattishälsningar, det värmer!
Nu har illamåendet slagit till på mer på riktigt, och jag går och småäter på morot och gurka hela tiden (ok, lite annat mindre nyttigt också). Man brukar ju prata om morgonillamående, men jag kör mer på tvärtom den här gången; jag mår som bäst de två första timmarna efter jag vaknat och sen börjar det smyga sig på för att bli värre och värre under hela dagen.
Jag måste säga att det här med att vara gravid har jag inte mycket för. Första gången är ju mer fantastisk och spännande, men nu blir det mest en transportsträcka fylld med 3-4 månaders konstant magsjuka som följs av oavbrutna smärtor i fogar och nerver.
Visst låter det kanske konstigt men jag längtar lite till förlossningen! Vem ser inte fram emot en vansinnig smärta samtidigt som man skiter ut en fotboll?? Nej, men allvarligt så är det så oerhört speciellt att få känna bebisen faktiskt komma ur min kropp och sen svettig som aldrig förr få ta emot den kladdiga lilla varelsen.

Men mest undrar jag vad det är för en liten person där inne. Kommer hon/han vara lik sina storebrorsor? Man får ju helt opartiskt bara konstatera att vi fått helt underbara barn hittills så jag hoppas det håller i sig..... ;)

Imorgon åker vi till Smögens Havsbad för att för första gången vara en hel helg med vår Vi Som Mist-grupp. Det ska bli såå skönt att få ta det lugnt och umgås (utan barn) under lite längre tid. Och så är det ju inte direkt jobbigt heller att det blir flera goda måltider plus en härlig frukostbuffé. Anton ska vara med både mormor & morfar, och farmor & farfar, så han kommer vara nöjd!
Jag ser också fram emot att få prata mer om Josef och hur läget är nu, med vänner som verkligen förstår.