Tisdag 14 april 2009 Jag tackar för mig!

Kära ni som läser det här! Jag har insett att bloggen nu inte längre fungerar som den gjorde i början, en plats för mig att lasta av mig mina tankar och känslor genom att sätta dem på pränt. Den har blivit mer av en börda, och jag har upptäckt att jag allt mer tänker i banorna: "åh nej, nu borde jag skriva nåt i bloggen, jag har ju inte skrivit på en månad..."

Livet rusar just nu fram snabbare än nånsin och jag har fullt sjå att hänga med. Mycket måste prioriteras ned för tillfället. Men det mesta som händer är ändå roligt och det är väl en förutsättning för att man ska orka. Jobbet, familjen och flytten är det som får ta mest plats, och det är inga tråkiga grejer det.

Städning, sorgen och regelbundet umgänge med vänner är tyvärr bland sådant som får stryka på foten, jag hoppas få mer tid för det när huset är renoverat och barnen blivit vuxna....

Så att ha ett bloggskrivande hängande över mig som ett krav verkar bara dumt. Jag hade hoppats att jag skulle orkat med att ha den kvar och fotat och lagt in bilder medans vi fixade med huset, men jag måste inse fakta: jag kommer inte göra det. Vill ni se huset får ni helt enkelt komma och hälsa på! Ni kan få er en liten kik på hur det ser ut utvändigt:





Tack för att ni har läst. Och tack för alla fina kommentarer. Jag hoppas detta inte var sista gången vi hördes.

Jag vill gärna avsluta det hela med några bilder på min familj, det bästa jag har:

     


Torsdag 19 februari 2009

Just nu är det mycket som ska hinnas med och bloggen måste tyvärr nedprioriteras. Jag har mina funderingar kring att lägga ner den, men eftersom det händer en del spännande under våren nu så tänkte jag att ni får hänga på det också.

Vi ska nämligen köpa hus! Och inte vilket hus som helst, utan mammas och pappas fina villa i Toltorpsdalen här i Mölndal. Läget är strålande, med 5 min cykelväg för Samuel till Chalmers och kanske en 10-15 min bussresa till stan. Eftersom mina kära föräldrar har tagit så god hand om huset, så behövs det inga stora renoveringar utan det blir mest lite inredningsgrejer för oss att fixa med - sånt som bara är roligt!
Vi ska passa på att slipa golven och måla väggar och göra om badrummet på övervåningen. Tänk att få två toaletter - vilken lyx!
Åh, vad mycket plats vi kommer få, jag längtar! Här hemma går vi och pratar kakel, klinker, väggpanel, bergvärmepump, rotavdrag och räntor hela dagarna. Även om det är roligt så är det ju också lite läskigt att ge sig in på nåt sånt här stort.

Mamma och pappa har köpt en lägenhet i Balltorp (som också ligger i Mölndal). Jag har inte sett den inuti, men varit utanför och den ligger verkligen jättefint, väldigt nära stora naturområden. Hoppas verkligen att de kommer trivas där!

Så från och med juni så är ni välkomna att komma hem och sova över hos oss. Då kommer vi ha ett stort gästrum med plats för en familj på iallafall 4 personer. Och är ni fler så ska vi nog kunna hitta plats åt er i resten av huset.

Elin är nu 4 månader och har börjat med lite smakportioner. Det var mycket uppskattat och jag tror inte att det kommer bli några problem att få i henne mat.




Som ni ser så är ju hon ju världens sötaste unge och hon är oftast go och glad, även om hon allt måste protestera vilt när det inte blir som hon vill. Allra hemskast är det nog att bli väckt, då måste man skrika allt vad man kan jättelänge...

Anton vill vara nära henne mycket och det är fortfarande helt underbart att se dem ihop. Han skrattar på ett särskilt hjärtligt sätt med henne.
Jag måste bara berätta en härlig episod från dagis. Antons fröken berättade detta när Samuel hämtade honom en dag för ett tag sen. De hade pratat om vad som gör en glad. "nya leksaker" "bilar" "snö" var olika förslag från barnen. Då sa Anton: "Mamma, pappa och Elin gör mig glad!". Alltså vilken kille!!! Jag får varma rysningar varje gång jag tänker på det.

Torsdag 15 januari 2009

Ett nytt år ligger framför med nya möjligheter, som det brukar heta. Vi har mycket roligt och spännande på gång för 2009, men vi börjar med en liten tillbakablick.

Julen 2008 blev väldigt lyckad, faktiskt den bästa julen på länge. Det var så fantastiskt att få vara med i Antons förväntan som långsamt byggdes upp ju mer julafton närmade sig. 
När jag växte upp så hörde det till traditionen att jag och pappa skulle klä granen ihop. Och i år fick jag klä vår fina kungsgran tillsammans med min son. Det är stunder av lycka det!

  

Själva julafton firades ute i Timmervik, i min brors hus vid havet. Min bror och hans familj har under det senaste halvåret bott i en sommarstuga pga stora ombyggnationer av huset. Dan före dopparedan flyttade de äntligen in, och sen kom vi och myste där. De har fått det såå fint, med stora fönster ut mot havet. Där gjorde vi det man brukar på julafton; tittade på Kalle, åt julmat och fick julklappar. Anton hade önskat sig Rorribilar (kolla in Bolibompa på mornarna), och vi visste att han skulle få det av farmor & farfar på annandagen, men som tur var hade hans kusiner köpt en stor Maxi (Rorris kompis). Vilken glädje!

Tittar på Kalle Ankas jul. Maxi!
Ursäkta dålig bildkvalité - vår kamera är kass på att ta bilder inomhus

Nyårsafton firades hemma, bara vi i vår lilla familj. Jätteskönt! Vi väckte Anton strax innan tolv så att han kunde se alla fyrverkerier från fönstret. Strax innan nyår blev det så vackert ute, med rimfrost som täckte varje liten tuva. Vår tomt såg ut som hämtad ur Narnia, med den fina lyktstolpen. Även hos Josef hade allt pyntats med naturens glitter.

  

De senaste veckorna har jag saknat Josef mycket. Jag tror det är för att Elin påminner mig om honom. Antons bebistid minns jag nästan inget av, troligtvis för att jag var i chock då efter Josefs död. När jag tittar på bilder på Anton några månader gammal så känner jag inte igen honom alls. Riktigt kuslig känsla!
Josefs tid som bebis minns jag däremot mer av, och när Elin gör vissa saker så väcks de minnena till liv ännu mer. Helt ofattbart att vi hade en så levande fantastisk kille, som lämnade oss. Tänk om Anton skulle dö, det skulle ju inte gå, jag skulle inte klara det. Så tänker jag precis som alla andra föräldrar. Otroligt overkligt att jag har varit med om det!

Josef känns ofta skrämmande långt borta. Jag kan inte bara plocka fram hans röst ur minnet, då måste jag få hjälp av våra videofilmer. Anton börjar däremot mer och mer tänka på Josef. Och på döden. Vi har ju förklarat att Josef blev väldigt väldigt sjuk, att doktorn inte hade några mediciner mer, och att då dog han. Och nu är Josef i himlen.
Anton vet också att om man inte äter någon mat alls så dör man. Idag sa han till mormor att det var bra att de åt glass så de inte dog. Och under kvällens läggning lät samtalet bl a så här:
A: -Mamma, jag vill inte dö.
M: -Nej, det vill inte jag heller. Vi ska inte dö än på jättejättelänge.
A: -Men jag vill titta på dig när du dör.
M: -Vill du titta på mig? Vill du vara med när jag dör? Ofta säger man hejdå och kramar varandra när någon dör.
A: -Men jag vill bara titta på dig när du dör.
M: -Ok, då får du det.

Hm, jaa, vad säger man? Svårt att veta vad man ska svara ibland, kan jag lova. Det är intressant att trots att vi säger att när man dör så kommer man till himlen, och där är det roligt och fint, man får leka hur mycket man vill och äta massa godis, så har han ändå kommit på att han inte vill dö.

Elin mår helt klart bättre i sin mage, och är allmänt mycket gladare och nöjdare nu. Hon ler med hela ansiktet när man pratar med henne, och särskilt när man säger: Katten säger mjau! ('Mjau' ska sägas med väldigt hög ton). Hon tycker om när man sjunger, och ibland om man har riktigt tur så sjunger hon med, och det är de mest underbara små toner man kan tänka sig. Hon är tre månader redan. Och hon har världens snällaste storebror som bara tar hand om henne på bästa sätt. Så otroligt skönt att det inte blivit jobbigt för honom att få en lillasyster.

Våra vardagar är fyllda av ett oändligt pusslande. Jag och Samuel försöker båda att jobba halvtid, och turas om att ta hand om Elin, samtidigt som Anton är halvtid på dagis. Det går, men vi är rätt trötta på kvällarna. Ingen av oss trivs riktigt bra med att bara vara hemma hela dagarna med bebis, så därför försöker vi lösa det så här.

Nu närmar sig också den stora flytten. Någon gång i år, troligtvis till sommaren, ska vi köpa mina föräldrars hus. Det känns läskigt och roligt att äntligen få sitt eget. Ska helt klart bli skönt att få lite större (eller ganska mycket större), men samtidigt blir det sorgligt att lämna våra goa grannar på övervåningen.

Här kommer lite bilder från vår vardag:

Syskonkärlek Far och dotter tar en tupplur Syskonlek Mor och son gör roliga miner

Och så till sist lite nytagna bilder på Elin (kolla in de underbara kinderna hon har fått!):

  

Fredag 12 december 2008

Det blev bara tre lugna dagar sen fick Elin katastrofalt ont i magen igen. Vi gissar att det är det som är problemet iallafall. Det är sannerligen inte lätt att veta med de små. Ibland verkar det som att hon helt enkelt bara har svårt att komma till ro. En kväll för ett par dagar sedan tänkte vi att vi inte skulle gå ut utan hon skulle faktiskt få lära sig att somna inne. Efter hysteriskt skrikande till och från i flera timmar gav jag till slut upp och gick ut vid kl 00.30. Hon somnade på ca 2 minuter.

Igår var vi och såg ett fantastiskt lussetåg på Antons dagis. Förra året när han skulle vara tomte blev han ledsen och Samuel fick sitta med där framme. I år undrade vi verkligen hur det skulle gå. Han har inte direkt varit positivt inställd till det hela, men jag har tjatat om hur kul jag tyckte det skulle bli att få se honom sjungandes med alla kompisar....Och det gick faktiskt alldeles strålande! Man kan inte säga att han sjöng mycket, men han satt där och såg fin ut (se bildbeivs nedan). Och jag både filmade och tog kort som sig bör. Sen fick man köpa fika och annat smått och gott som barnen hade gjort. Elin sov genom hela tillställningen. Det var en härligt harmonisk eftermiddag! Jag är så glad för min familj.

 

Häromdagen bakade vi pepparkakshus. Farmor och farfar kom och var med. Det var supermysigt. Anton tyckte det var såå kul och har i princip pyntat hela hustaket själv.

  

Ett tag kring Elins födelse så kom Josef och saknaden efter honom mycket i skymundan. Men nu allteftersom julen närmar sig så märker jag att jag tänker på honom mer och mer. Det är så mycket man undrar över och jag blir mest frustrerad av allt undrande. Hur skulle han varit mot Elin? Hur skulle han varit rent allmänt - 6 år gammal?? Tänk att vi skulle haft en kille till, det känns mest ofattbart. Han skulle ju gått i förskoleklass nu, känns också konstigt att tänka på.

Mitt jobb är fortfarande roligt och så otroligt meningsfullt! Förra veckan var jag på Ritz och festade loss med Göteborgs societet. Det var en välgörenhetstillställning till förmån för MinStoraDag.
Se gärna foton på www.finest.se/imageGallery/?igid=4451 Tyvärr lyckades inte jag fastna på nån bild.
Kolla även gärna in vår lilla reklamsnutt som går på TV4 där vi tackar alla som bidragit till vår julinsamling. Vi är väldigt glada att den kommer i ett reklamavbrott ikväll under Idolfinalen då det är ca 2,5 milj tittare.
Vi behöver fortfarande mer volontärer här i Göteborgstrakten, så nu ber jag dig som läser detta att fundera lite extra om inte just du vill vara med! Man bestämmer själv hur mycket och vilka saker man vill vara med på; allt ifrån gå på konserter och matcher till cafédagar och självklart Stora Dagar. Det ger en otrolig energikick att få vara med och hjälpa andra på det här sättet. Såg nyligen en psykolog på TV som berättade att det första hon rekommenderar patienter som är deprimerade är att engagera sig i nån sorts volontärarbete, så om du känner dig lite nere och håglös i dessa mörkertider är det bara att höra av sig. :)

Måndag 8 december 2008

Idag fyller Elin 2 månader - otroligt! Det känns som om det var förra veckan hon föddes. Tiden har aldrig gått snabbare. 'Ha tråkigt' är ett begrepp som jag inte riktigt minns innebörden av.

Vår lilltjej har haft en del problem med magen (tror vi) och har inte varit nöjd om kvällarna. Från kl 17-18 och fram till läggdags vid 22-23 har hon mest varit gnällig och skrikig. Det enda som har hjälpt är att gå ut och gå med vagnen, så det gjorde vi flera gånger var varje kväll. Det finns inte mycket som stressar mig mer än små skrikiga barn som man inte kan trösta, så flera gånger har jag somnat på kvällen av utmattning och rödgråtna ögon. Till slut orkade jag inte mer; att jobba och ha Elin själv på dagarna, och så detta skrikande på kvällarna. Kände att jag höll på och gå ner mig i depressiva tankar igen. Så från och med idag och fram till nyår är Samuel hemma på heltid. Så otroligt skönt, en stor ångestklump har redan släppt i mitt bröst. Och det intressanta är att de tre senaste kvällarna har varit riktigt lugna. Vet inte om det beror på minskad stress hos mamman, ökat antal droppar Minifom eller att jag tänker lite mer på vad jag äter. Troligtvis en kombination av alltihop.

Annars sover Elin riktigt bra om nätterna. Och hon blir gladare och mer 'med' för varje dag. Hon älskar när man pratar med henne och svarar med sina typiska: 'goo' och 'ngooo'.
Det känns fortfarande fantastiskt roligt varje gång man får sätta på henne en söt klänning (undrar när/om jag kommer vänja mig?) och vi förundras flera gånger om dagen över hon fin hon är.

Anton har haft en ordentligt tuff höst med massor av sjukor. Han har precis tillfrisknat efter sin andra magsjuka för säsongen. Han har inte varit sig själv riktigt, tycker vi, och det känns såklart obehagligt. Är mycket och ofta trött, vill inte vara med på saker, och vill verkligen inte gå till dagis. Väl där så trivs han bra och leker glatt när man kommer och hämtar honom, men mornarna är hemska med mycket gråt. Svårt att veta hur vi ska göra i detta läget, men jag tror inte att ta ut honom helt från dagis en tid är det bästa. Då blir det bara ännu jobbigare när han måste tillbaka igen. Vi hoppas att han får vara frisk ett tag nu så att han 'kommer in' i det hela igen. Vi litar mycket på hans fröknar och de säger att han inte verkar vantrivas och att han deltar på helt adekvat sätt i gruppen (vi var rädda för att han kanske inte hade några kompisar där).
Vår prins är nu i en otroligt charmig ålder då han säger så sköna saker varje dag. T ex en morgon vid frukostbordet:
"Jag drömde om vattenmonster (?) och ett skelett i natt. Det var rätt läskigt faktiskt...."
Och en annan skön sak han sa när jag sa att jag tyckte han skulle äta något:
(med mycket förebrående ton) "Men jag kan inte äta mat, jag spyr då, det vet du ju!"

Det är mycket monster och andra läskiga saker som gäller i Antons liv nu. Och vilken fantasi! Här hemma kan golvet plötsligt bli till is som man halkar på...
Men mest av allt älskar han racerbilar. Alltså inga vanliga bilar, det går inte att leka med för tillfället. Bland alla hans småbilar är det bara de som han klassar som racerbilar som är okej.

Det har varit lite lurigt att veta vad Anton egentligen tycker om att ha blivit storebror. Han har inte brytt sig så jättemycket om Elin, mest kommenterat om hon skriker och nån gång ibland kanske myst lite med hennes fot. Så därför blev jag så jätteglad förra veckan när jag och Elin hämtade honom på dagis (vi gör inte det så ofta). Direkt när han förstod att Elin var med och satt i hallen så sa han till sina fröknar att de måste komma och se. Alla barnen ville såklart också följa med och när de beundrade henne så riktigt myste han av stolthet och sa:
"Det här är min lillasyster. Hon heter Elin. Hon är sååå söt!"
Och så nån dag senare sa han plötsligt spontant: "Mamma, jag älskar Elin jättejättejättemycket!" Helt fantastiskt att höra!

Förra helgen var Samuels syster här med sin sambo. Sambon är fotograf och då passade vi på att få barnen plåtade. Det blev många fantastiska bilder på våra älsklingar. Här nedan följer några exempel:












Fotograf: David Holmström


Torsdag 13 november 2008

Lite mer bilder på Elin som nu är 5 veckor gammal.


Nybadad. Hon ser lugn ut, men oj, vad arg hon blir när man tvättar henne.


Gäsp, man blir ofta trött när man är så liten.


Hon gör en lite konstig min, men man ser ändå att hon har blivit större och
framför allt så ser man den underbart fina bodyn.

Mer uppdatering från vårt liv kommer inom kort.

Onsdag 5 november 2008

Tiden bara rinner iväg och jag försöker hänga med. Det är lite mycket nu, det måste medges. Just den här veckan hopade sig några skolgrejer som jag skulle vilja få avklarat. Samtidigt har jag fått magsjuka av min käre son så nu känns det lite motigt.

Jag måste erkänna att det chockade mig lite hur jobbigt bebislivet är. Är det för att vi nu också har Anton att ta hand om? Eller har jag glömt hur det faktiskt var? Kanske både och. Och så är det nog så att Elin är lite mer krävande än hennes storebröder var. Så fort hon har varit vaken ett litet tag så blir hon sur. Vet inte riktigt varför. Magen stör henne en del och hon vaknar ofta av bajs och fisar. Och eftersom hon bajsar iallafall en gång per timme så blir ju det ett rätt frekvent störningsmoment.
Sen tror jag även att hon vill att det ska hända mycket, hon är nog en pigg och nyfiken dam. Så om man går runt och bär på henne är hon rätt nöjd. Hon har också väldigt svårt att varva ner och somna på dagarna. Det är jobbigt, men samtidigt så sover hon väldigt bra på natten mellan måltiderna. Hon är bara 4 veckor (idag!) men har redan börjat få lite rutiner i sitt liv. Vid kl 19-20 märker man att hon är trött och om hon får lite mat då så sover hon djupt sen, och fortsätter så till kl 6 på morgonen ungefär. Med avbrott för lite mat var tredje timme ungefär.

Vi kan fortfarande inte riktigt se oss mätta på henne - hon är så ofattbart söt, vår lilla prinsessa! Anton är också mycket fascinerad av denna lilla varelse, och han är verkligen go mot henne. Han kan bara sitta och titta på henne och säga: "Lilla Elin..." eller "Mitt lilla gosedjur!". Häromdagen kom han plötsligt till mig i köket och sa: "Mamma, har du nån mjölk kvar, jag tror Elin blir hungrig snart!" Underbart!!
Tyvärr har vi fått hålla honom ifrån henne en hel del eftersom han åkt på både dunderförkylning och magsjuka. Men idag har han fått pussa och mysa med henne och det verkar vara uppskattat av båda. Det känns så stort och fint att se de två ihop. 

Min kropp har återhämtat sig bra och börjar kännas hyfsat normal. Vad konstigt det är att man vänjer sig så fort vid nya förutsättningar! Det är bara fyra veckor sedan jag var jättegravid och nu kommer jag knappt ihåg hur det kändes. Det är väldigt skönt att närma sig sin gamla kropp igen, fast ännu kan jag inte ha mina byxor. Behöver ut och shoppa lite men det är svårt för man vet inte hur länge man kommer se ut så här, jag håller ju fortfarande på att tappa kilon (hoppas jag).  

Om några veckor är det första advent och det är helt klart en av mina favorithögtider. Det är så mysigt med mörkret utanför och man får tända ljus och dricka glögg. Det är härligt att höra att Anton verkligen ser fram emot julen i år. Han kommer på nya saker att önska sig varje vecka. Vi försöker att även prata om Jesu födelsedag och att man umgås med familjen, men man måste ju låta barn vara barn också. Självklart kommer julklapparna vara det viktigaste med julen när man är tre år!

Fredag 17 oktober 2008

Oj, vad svårt det är att ta sig tid och ork att sätta sig här och skriva nu. På dagarna har det varit fullt ös, Anton har varit hemma från dagis en vecka för att bekanta sig med den nya verkligheten här hemma, och på kvällarna när han somnat har jag varit helt slut. Vårt liv är ett härligt kaos just nu, där vi håller på att lära oss att ha två barn att ta hand om samtidigt.

Ett särskilt minne som nog alltid kommer vara speciellt för mig är när Anton kom in till sjukhuset på torsdagen och för första gången fick hälsa på sin lillasyster. Åh, vad go han var! Han bara satt och tittade på henne (vågade inte hålla henne förrän efter några dagar) och sa: "Hon är så söt! Min lillasyster är så gullig!"
 Sedan dess har hon liksom verkat så självklar i Antons liv. Han har inte en enda gång ifrågasatt att hon är med hela tiden, eller att hon bor här hemma med oss nu. Han ger  henne heller inte direkt mycket uppmärksamhet, men ibland blir det en liten försiktig klapp på huvudet eller ett gos med hennes fot.
Däremot har han tagit lite avstånd från mig och blivit väldigt pappig. Det är väl det straffet jag får för att jag är så mycket med Elin nu. Jag försöker verkligen se till att umgås med honom så fort hon inte behöver tas om hand.

Elin är en helt underbar liten bebis som inte skriker i onödan. Jo förresten, när vi åker bil blir hon väldigt ledsen och det blir lite stressande.
Hon har samma speciella näsa som bröderna vilket gör att hon är supersöt men också tyvärr får lite problem med andningen. Det blir inte mycket plats för luften att ta sig in i i de där små minimala gångarna.
Vi tycker nog att hon är mest lik Josef, kanske pga att hon har rätt mörka färger. Våra barn har ett alldeles särskilt unikt utseende när de föds, och vi tycker att de ser lite grönländska ut. Eller kanske lite sydamerikanska? Jo, men visst är det en liten indiantjej på bilden nedan??



Hon är i vilket fall bland det sötaste jag sett *helt ogenerat skryt* och de senaste dagarna när hon öppnat ögonen mer och längre stunder blir jag bara helt tårögd av att se på henne.
Amningen fungerar trots nästäppa mycket bra, mest för att hon har en grym sugteknik och vägrar släppa taget även när det blir jobbigare att andas. Hon äter ofta och mycket och idag tyckte jag att hon redan har blivit lite tjockare om kinderna.

De två senaste dagarna har jag haft en hel del jobb att göra. Två kollegor har varit nere från Stockholm och vi har besökt sjukhusen för att berätta om och strukturera upp vår verksamhet och så har vi haft möte med eventuella nya volontärer. Samuel har hängt med runt och passat Elin. Det har också varit en hel del att förbereda inför helgen då vi ska bjuda ett antal barn/ungdomar på Nannes show på Rondo och på Frölundamatchen mot HV71.
Jag blir trött, men samtidigt ger det också energi för det är så roligt.
Kroppen har återhämtat sig ofattbart fort efter snittet och jag känner inte av såret alls nu, väldigt skönt!

   


Fina barn, Josefs småsyskon,  11 oktober 2008

Tisdag 14 oktober 2008

Här kommer en liten redogörelse för hur onsdagen den 8 oktober blev för oss. En rapport om dagsläget inklusive nytagna bilder kommer imorgon.

Vi åkte alltså in tidigt på morgonen, spända och uppspelta. I dörren till förlossningsavdelningen möttes vi av en barnmorska som direkt meddelade att det var fullt och att vi därför fick sitta i väntrummet tills vi kunde få ett rum. Då rann liksom all adrenalin av mig och jag la mig i soffan och somnade.



Efter att vi gått en promenad och Samuel passat på att ge blod så fick vi till slut ett rum vid kl 10.30. Jag blev undersökt och det beslutades att igångsättningen skulle ske med en lite nyare metod som inte är så medicinsk utan mer naturlig. Man satte alltså in en kateter som skulle hjälpa till att vidga livmoderhalsen och målet var att vattnet skulle gå pga detta. Men hinnorna gick sönder direkt under själva proceduren och fostervatten flödade ut, ca 2,5 l.
Efter det fick jag värkar som kändes men inte mer än att jag kunde äta, spela kort med Samuel och gå långpromenader i korridorerna.
Timmarna gick och när jag öppnat mig 3 cm skulle katetern ramla ut av sig själv men detta tog väldigt lång tid. Till slut vid kl 17 kunde en barnmorska dra ut den och då kunde hon också undersöka mig. Glömmer aldrig hennes min när hon plötsligt säger: Det är en hand som tar tag om mitt finger här! Det visade sig alltså att Elin låg med armen för utgången. Flera läkare kom in och det diskuterades hur man skulle göra. Förhoppningen var att värkarna som tryckte huvudet nedåt skulle göra så att armen drogs undan, så man avvaktade.
Ganska plötsligt tog smärtorna tag mer ordentligt i kroppen och jag fick börja med lustgas. Snart gick värkarna i ett nästan utan paus och jag kände paniken komma krypande. Personal kom in med jämna mellanrum och försökte putta undan Elins arm. Jag fick en ryggbedövning som skulle göra det hela mer uthärdligt och det fungerade.
Men inte mycket hände, armen låg kvar och jag öppnade mig inte mer än 4-5 cm.
Vid kl 20 diskuterade de först att sätta in värkstimulerande dropp och avvakta, men då kände jag att nä, ni får gärna chansa med vansinniga smärtor några timmar till i era kroppar, men jag har fått nog! Jag var bara övertygad om att den armen var fast där och att det skulle bli snitt till slut, så det var lika bra att köra på det. Läkaren höll med och allt började med ens förberedas inför operation. Vilken otrolig lättnad jag kände då!

Jag fick en spruta som stannade värkarna och Samuel fick byta om till snygga operationskläder. Inne i operationssalen väntade ett helt kirurgteam redan på oss. Jag blev bedövad från bröstkorgen och nedåt och operation "Välkommen elin" började. Eftersom jag är en sån som älskar att titta på förlossningar och snitt och liknande på TV så ville jag gärna att Samuel skulle filma det hela och det gjorde han. Personalen var såå imponerad att han klarade att stå på andra sidan skynket och beskåda hela ingreppet!
Vilken konstig grej det är med kejsarsnitt! Man känner att de gör nåt men inte vad och plötsligt så hör man ett skrik och förstår att bebben är ute. Så glidigt, utan vansinnig smärta och krystvärkar. 
Det negativa är ju helt klart att man inte är riktigt redo att hålla sin bebis direkt när den kommit. Samuel och Elin fick gå till ett annat rum medan jag fick ligga kvar och sys ihop. Och efter det skulle jag vara på 'uppvaket' i ett par timmar och då fick de klara sig själva på BB. Oj, vad vi längtade efter varandra!

Till slut blev så äntligen återförenade och kunde vila ut och förundras över det nya lilla miraklet!



Bilder på Elins första dag

Eftersom hon låg med huvudet över armen så blev det efter några timmas värkarbete till slut kejsarsnitt.

  








10 oktober 2008 ELIN Linnéa Brohede!

Onsdagen den 8 oktober klockan 21.13 föddes så äntligen Elin. Hon vägde 2895 gr och var 48 cm lång. 

En längre redogörelse samt bilder kommer senare. 

Onsdag 8 oktober 2008

Om en timme ger vi oss iväg. Frågan är om jag varit vaken eller sovit mest den här natten. Vid halv sex gav jag upp och gick upp för en lååång varm dusch.

Är det idag vi ska få träffa Elin??? Allt tyder på det, men det känns ju så ruggigt overkligt.

Önska mig lycka till, be en bön eller håll tummarna.... Smärtorna - här kommer jag!


Tisdag 7 oktober 2008

Tja, nu sitter jag här med bara några timmar kvar. 
Besöket hos barnmorskan idag blev spännande. Vid den vanliga provtagningen visade det sig att mitt blodtryck var lite för högt, vilket ju kan tyda på att en havandeskapsförgiftning är på gång. Nu är det ju ingen större fara eftersom jag ändå hade tid för igångsättning imorgon bitti. Men de tog lite extra blodprover för säkerhets skull. 

När barnmorskan undersökte mig så var jag lite mer öppen och nu hade Elin även fixerat huvudet. Det kan vara så att man kan ta hål på hinnorna direkt imorgon bitti, men det troligaste är nog att det blir gel först. 
Ursäkta allt förlossningsprat men det är mest det som rör sig i mitt huvud nu...

Hur ska jag nu göra för att tackla smärtorna imorgon? Ärligt talat så brukar de under nåt skede helt ta kontrollen över mig och utmaningen nu blir att inte låta det ske den här gången. Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Tänker satsa på profylaxandning och mental träning, och så självklart kommer jag ta epiduralen så fort det är möjligt...

Kan mycket väl hända att det blir ett till litet inlägg tidigt imorgon bitti, annars hör jag väl av mig igen när vi kommit hem. 

Tack för allt stöd, kära vänner!

Måndag 6 oktober 2008

Nu börjar jag bli riktigt nervös! Fast jag känner mig ändå redo. De senaste dagarna har varit relativt lugna. Ibland får jag för mig att jag inte har några sammandragningar mer, men när jag känner efter så är de ju där jätteofta, bara det att jag blivit så van. Hoppas de gör lite skillnad. Imorgon bitti ska jag till barnmorskan och då ska hon undersöka mig, sen beror det på livmodershalsens status vilken metod de använder vid igångsättningen. Om jag har öppnat mig närmare två cm kan de ofta ta hål på hinnorna, och det är det bästa sättet har jag fattat det som. Då slipper man ta till läkemedel såsom gel eller dropp, och det blir lite mer 'naturligt'.

Ju närmare vi kommer desto mer overkligt känns det. Just nu känner jag mig inte så upprymd som jag tycker att jag borde, mer tom och lite nedstämd. Men jag läste precis på någon gravidsida på nätet att det är vanligt de sista dagarna. Det är väl nervositeten och oron inför att nåt hemskt ska hända som blir svårare att förneka så här nära inpå.

Helgen bjöd på två väldigt bra dagar i sällskap av olika delar av storfamiljen. Just nu pågår en stor vadslagning i Samuels familj kring Elins födelsetid, vikt och längd. Haha, det känns skönt att avdramatisera det hela lite på det sättet. Kommer inte ihåg alla bud men jag har tippat på onsdag kl 13.15, 50 cm, 3060 gr. Hm, jag misstänker att tiden är lite väl optimistiskt tidig, men vi får väl se....

Lördag 4 oktober 2008

Slemproppen har lossnat! Härligt, då känns det ju lite som att det jobbar där inne iallafall. För er lite mer oinvigda i graviditetens underbara värld kan jag berätta att slemproppen är liksom korken som sitter för livmoderhalsen. När den släpper kan det betyda att en förlossning är nära men det kan också dröja några veckor. I vilket fall betyder det garanterat att livmodern har börjat jobba, mjukna och öppna sig litegrand. Och allt det är ju positivt inför en igångsättning. 
Med Josef gick slemmisen och två dygn efter det vattnet. Med Anton hann den aldrig släppa innan igångsättningen.
I natt hade jag mycket förvärkar men de tar liksom aldrig i riktigt ordentligt. Jag känner hur hon flyttas längre och längre ner och nu känns det lite som att ha en kokosnöt mellan benen när jag går... ;)

Ja just det, idag går vi in i vecka 38, alltså 37+0. Det är den dag som Anton föddes på. Även om jag vet att det också är väldigt snart som Elin ska komma ut så känns det väääldigt overkligt att vi kunde varit på förlossningen idag. 

Igår mådde Anton mycket bättre men vi gick ju ändå till vårdcentralen på morgonen. Läkaren tittade i hans öron och lyssnade på hans lungor och det var inga konstigheter där. Men för säkerhets skull, framför allt inför Elins ankomst tog de en snabbsänka och den var riktigt hög (vilket tyder på bakteriell infektion)! Då blev de lite förvånade och satte direkt in en bred antibiotika. Så nu hoppas vi han hinner bli smittfri innan onsdag. 

RSS 2.0