Brohede

Och så är vi hemma igen. Nu är det slut med resandet för den här sommaren. Vilken fantastiskt solig vecka vi haft, äntligen kom sommaren! Det behövdes så man fick lite sol på sig innan skolan och allvaret börjar.

Vi har träffat en hel del folk, vilket är roligt, men också fortfarande enormt tröttande för mig. Jag vet inte riktigt varför att vara social och trevlig tar så mycket på krafterna. Kanske för att man känner sig lite falsk, att utsidan skiljs så mycket ifrån hur det känns på insidan.

Precis när vi kommit dit så insåg jag att det var första gången vi rest bort utan att ta med Josef-fotot. Det var inte helt oväntat, de senaste gångerna har han liksom packats med i sista minuten, och jag förstod att han skulle glömmas snart. Då fick jag genast frågan av någon om jag hade dåligt samvete för det. Nej, inte alls, blir mitt svar. Jag känner aldrig att jag borde sörja eller sakna Josef på något sätt, utan njuter av varje stund som jag känner ett lugn inför hela situationen, eller inte har tänkt på Josef på länge. Jag önskar att jag inte kommer må så här dåligt så länge till, men sorgen tar sin tid, och det går inte riktigt att forcera den. Enligt de som vet så ligger genomsnittstiden för den "aktiva" sorgen efter ett barn på 5-10 år.
I vilket fall så saknade jag faktiskt Josefbilden ibland. Trodde knappt att jag såg den längre, eftersom den alltid står framme hemma, men så var det inte. Då fick jag ta fram de foton som jag har på Josef i min mobiltelefon och titta lite på dem.

Om fem minuter börjar "barnsjukhuset" på TV4. Då ska vår vän Toni vara med. Han jobbar med syskon till de cancersjuka barnen på Josefs avdelning (barnonkologen på Östra). Det vill jag inte missa.