Måndag 2 juli 2007
Åh, vad skönt det är att vara i Sverige! Igår när Anton hade somnat satte vi oss ute på tomten och njöt av den ljumma kvällen. Alla blommor doftade, fåglarna kvittrade och grannens såg brölade...
Nu följer en fortsättning på gårdagens inlägg om Josef.
Vår prins begravdes den 17 juni 2005. Vi ville att många skulle komma för att hedra Josefs minne, och det gjorde det! Kyrkan var full (ca 300 pers), det kändes bra att så många var där.
Vi gjorde i ordning allting inne i kyrkan och hämtade Josef. Kvinnan från blomsteraffären kom för att göra i ordning blommorna som skulle ligga uppe på kistan, och jag såg att tårarna rann nedför hennes kinder medan hon stod där och pysslade. När hon var färdig sa hon inget utan gav mig bara en lång kram innan hon gick. Det kändes helt rätt, och är en sådan sak som jag aldrig kommer glömma.
En gång precis när vi fått reda på att Josef inte skulle klara sig, mötte vi en kvinna från församlingen i Mölndals Centrum. Hon fick inte fram ett ord, utan bara grät och kramade oss. Sådana tillfällen är de bästa minnena för mig. Ord blir oftast lite platta, och det finns egentligen inget vettigt att säga i det läget.
Vi hade inte tänkt att möta folk i dörren, men så blev det så att vi hamnade i foajén, och någon kramade oss, och så bildades det en kö. Så vi blev kvar. Våra familjer blev lite nervösa att vi hamnat där mot vår vilja, men det kändes bra att stå där och ta emot alla kramar och omsorg.
Pastorn som talade under begravningen var helt fantastisk! Skratt och tårar blandades om varandra. Vi visade ett bildspel med massa foton från Josefs liv, medan alla fick gå fram och ta farväl.
Visst är det absurt att sitta på sin egen sons begravning. Det går inte ens att ta in hur fel det är. Men för mig är det en del av livet, och jag vet ännu inte hur det är att ha barn som faktiskt blir äldre och får leva kvar. Det känns lite overkligt att Anton högst troligt kommer bli stor en dag.
Vi ville att bara närmsta familjen skulle följa med till kyrkogården. Jag trodde att jag skulle reagera mer när kistan sänktes ner i jorden, men då kändes allt mest bara overkligt. Jag kunde inte på något sätt ta in vidden av vad som hände. Och tur är väl det...
Josefs farfar hade skrivit en dikt som han läste upp. Den är så bra, och uttrycker hur jag känner det så gott som varje dag:
Nu följer en fortsättning på gårdagens inlägg om Josef.
Vår prins begravdes den 17 juni 2005. Vi ville att många skulle komma för att hedra Josefs minne, och det gjorde det! Kyrkan var full (ca 300 pers), det kändes bra att så många var där.
Vi gjorde i ordning allting inne i kyrkan och hämtade Josef. Kvinnan från blomsteraffären kom för att göra i ordning blommorna som skulle ligga uppe på kistan, och jag såg att tårarna rann nedför hennes kinder medan hon stod där och pysslade. När hon var färdig sa hon inget utan gav mig bara en lång kram innan hon gick. Det kändes helt rätt, och är en sådan sak som jag aldrig kommer glömma.
En gång precis när vi fått reda på att Josef inte skulle klara sig, mötte vi en kvinna från församlingen i Mölndals Centrum. Hon fick inte fram ett ord, utan bara grät och kramade oss. Sådana tillfällen är de bästa minnena för mig. Ord blir oftast lite platta, och det finns egentligen inget vettigt att säga i det läget.
Vi hade inte tänkt att möta folk i dörren, men så blev det så att vi hamnade i foajén, och någon kramade oss, och så bildades det en kö. Så vi blev kvar. Våra familjer blev lite nervösa att vi hamnat där mot vår vilja, men det kändes bra att stå där och ta emot alla kramar och omsorg.
Pastorn som talade under begravningen var helt fantastisk! Skratt och tårar blandades om varandra. Vi visade ett bildspel med massa foton från Josefs liv, medan alla fick gå fram och ta farväl.
Visst är det absurt att sitta på sin egen sons begravning. Det går inte ens att ta in hur fel det är. Men för mig är det en del av livet, och jag vet ännu inte hur det är att ha barn som faktiskt blir äldre och får leva kvar. Det känns lite overkligt att Anton högst troligt kommer bli stor en dag.
Vi ville att bara närmsta familjen skulle följa med till kyrkogården. Jag trodde att jag skulle reagera mer när kistan sänktes ner i jorden, men då kändes allt mest bara overkligt. Jag kunde inte på något sätt ta in vidden av vad som hände. Och tur är väl det...
Josefs farfar hade skrivit en dikt som han läste upp. Den är så bra, och uttrycker hur jag känner det så gott som varje dag:
Himmelsk avundsjuka
Jag vet inte om det är rätt
men på änglar är jag avundsjuk
De får se Josef springa lätt
med starka ben på ängen mjuk
Konstigt kan man tycka
men jag är avundsjuk på Gud
som får uppleva sådan lycka
när Josef tränar änglabokstävers ljud
En sak har jag svårt att förstå
att ni får ha Josef där hos er
I er värld har ni väl det bra ändå
Vi hade behövt honom här ännu mer
Jag vet inte om det är rätt
men på änglar är jag avundsjuk
De får se Josef springa lätt
med starka ben på ängen mjuk
Konstigt kan man tycka
men jag är avundsjuk på Gud
som får uppleva sådan lycka
när Josef tränar änglabokstävers ljud
En sak har jag svårt att förstå
att ni får ha Josef där hos er
I er värld har ni väl det bra ändå
Vi hade behövt honom här ännu mer
Kommentarer
Postat av: evamari
Vi kommer alla alltid att minnas Josef. Det du beskriver ger mig ytterligare en dimension till det som varit och är. Jag och familjen är så glada att vi fick lära känna honom, om än under alldeles för kort tid. Vi ser fram emot när vi träffar honom igen.
"Glasstanten"
Postat av: Anna i cellgruppen
Tack för att du skriver om Josef. Det får mig att uppskatta livet och min familj ännu mer!
Postat av: Mange & Nina
Josef kommer alltid finnas levande i våra hjärtan.
Trackback
