Brohede

Nu har Samuel kommit hem igen, det känns väldigt skönt. Men jag och Anton har haft några goa dagar ihop, han är ju bara för skön, vår lille kille. Pratar mer och mer nu, och säger de mest underbara saker!

Jag skrev ju aldrig så mycket om tiden precis efter Josefs död, och hans begravning, eftersom vi direkt drog iväg till Kanada dagen efter dödsdagen.
Vår älskade Karl Ivar Josef Brohede dog kl 01.55 på natten mellan onsdagen och torsdagen (1 och 2 juni 2005). Då bad vi personalen att ringa sjukhusprästen och han kom. Några sköterskor tvättade Josef och vi tog på honom kläder som vi tyckte var typiska Josef-kläder. En syn som etsat sig fast på min näthinna är när Samuel lyfter upp Josefs döda kropp för att personalen ska byta lakan. Han sitter med honom i knäet och gråter förtvivlat. Det var så overkligt och så fruktansvärt.
När vi tillbringat ett litet tag själva med Josef så ringde vi vår närmsta familj som kom in. Sedan höll prästen en liten andakt.
När våra familjer åkt igen satt vi och väntade på att en vaktmästare skulle komma och hämta kroppen, men det tog tid. Vi upplevde mycket starkt att Josef inte var där längre, han hade flyttat. Men hans kropp började redan förändras så på morgonen ville vi inte sitta kvar där, utan lämnade Josefs kropp i avdelningens vård för att åka hem. En läkare följde oss ner och en bit utanför sjukhuset, kanske för att se så att vi höll ihop, jag vet inte.
Barnonkologens personal var så fina och omsorgsfulla. När de tvättade Josef så smekte de honom lugnande som att han levde. Och många kom in för att viska hejdå i hans öra. De frågade också mig om vilka lakan vi ville att han skulle ligga i när de skulle byta, så otroligt hänsynsfullt!

När vi kom ut utanför sjukhuset så regnade det ett stilla vårregn, vilket passade bra. Även om änglarna måste varit glada för att fått Josef till sig, så grät ändå himlen med oss i vår stora förlust.
Vi åkte hem och sedan la vi oss och sov och sov och sov.
Det var viktigt för mig att direkt få upprätta en Josef-hylla med mycket bilder och ljus tända. Så vi åkte och handlade blommor, ramar och ljusstakar på Frölunda Torg. Det var en konstig känsla. Att gå där i alla affärer, varje gång jag pratade med en expedit tänkte jag: Tänk om du visste vad som hände inatt!

Jag har väldigt få minnesbilder av de närmaste dagarna efter Josefs död. Chocken gör att minnena blir suddiga och få. Men det som finns kvar mycket starkt är alla blommor och hälsningar som strömmade in. Det värmde något oerhört! Det kom blomsterbud flera gånger om dagen, och om vi tog oss ut på något ärende så väntade det alltid flera buketter på trappan när vi kom hem. Ett bud kom så ofta till oss att han frågade en bekant som han mötte utanför vad som hade hänt!
Vi satte upp alla hälsningar på väggen, och så gick vi och läste dem och luktade på alla blommorna.
Så här såg det ut hemma hos oss:

   

Vi åkte på olika besök med kurator, prästen och läkarna. När ett barn dör på barnonkologen så behöver man inte anlita en begravningsbyrå, utan prästen hjälper till med allt som behöver göras. Och man gör väldigt mycket själv, vilket är till stor hjälp för bearbetningen av vad som hänt. På onsdagen, nästan en vecka efter Josef dött åkte vi till bårhuset för att se honom. Vi ville inte det först, men prästen rekommenderade ändå ett besök, och sa att vi kunde ändra oss i sista stund om vi ville. Idag undrar jag varför jag inte åkte varje dag, för att iallafall få klappa hans kropp och smeka hans hår. Jag saknar det så fruktansvärt nu!!
Josef såg annorlunda ut, men det var ändå så fint att få se honom.
Dagarna efter fortsatte förberedelserna inför begravningen. Det är mycket som ska göras, men det kändes bra att få ta tag i så konkreta saker.

Måndagen den 13 juni 2005 var sista gången vi höll i vår älskade Josefs kropp. Då lade vi honom i kistan. Han bäddades ner i sina insektslakan och några leksaker fick också följa med. Prästen, vår gode vän pastor U som skulle ha hand om begravningen, och några ur närmsta familjen var med. Vi körde själva kistan till kyrkogårdens förvaringsrum.

 

Oj, det blev ett långt inlägg. Jag har storgråtit hela tiden medan jag skrivit. Det var skönt, men nu måste jag nog vila. Jag skriver om begravningen imorgon.