Brohede

Så nu är det gjort. Efter att funderat ett bra tag så har jag startat en alldeles egen blogg.

Den främsta anledningen till att jag inte skulle göra det var att jag starkt misstänker att jag inte är så intressant. Men efter viss uppmuntran från vänner så insåg jag att det ändå kan leda till något gott; det är ofta skönt och välgörande att få skriva av sig lite. Så nu gör jag detta för min egen skull, och så får ni läsa det om ni känner för det.

Först och främst kommer jag skriva om min sorg och saknad efter Josef, och hur jag och min familj försöker leva vårt liv i skuggan av detta. Josef dog den 2 juni 2005 kl 01.55, det var en månad innan han skulle fylla tre år. Han var vår förstfödde, och en helt underbart speciell liten människa!



Han blev sjuk på sin tvåårsdag, den 4 juli 2004, och det visade sig vara en elakartad hjärntumör.

Idag är en speciell dag! För två år sedan åkte vi in till sjukhuset med Josef som  hade börjat kräkas igen. De gjorde en datortomografi på honom, och jag kommer ihåg så väl hur sköterskan bad mig att flytta på mig litegrand så att hon kunde ha noggrann uppsikt över Josef hela tiden. Då förstod jag lite av hur allvarligt de misstänkte att det var.
Jag glömmer heller aldrig hur en läkare och en sköterska kom in i vårt rum och sa att de hittat fem nya tumörer, och att det troligtvis inte fanns något att göra. Jag bröt ihop, stampade i golvet och skrek ut gråt. sedan fick jag dåligt samvete för Josef låg där i sängen och tittade förundrat på mig, så jag tvingade mig till att lugna mig.
Det var verkligen en fruktansvärd dag, den 10 maj 2005.

En som också i allra högsta grad är värd att nämnas i mitt första inlägg är vår lillprins, Josefs lillebror Anton.


Han föddes två månader efter Josefs död. Han är vår glädje och vårt hopp. Världens mest entusiastiske kille som ÄLSKAR småkryp! Honom kommer ni få läsa mycket mer om i den här bloggen, det kan jag lova.