Onsdag 30 maj
Idag vet jag inte vad jag ska skriva. Eller vad jag ska tänka. Jag orkar inte tänka. Går omkring och känner mig sur och irriterad utan någon direkt anledning. Det har väl med årsdagen att göra antar jag.
Nu börjar folk fråga vad vi ska göra på lördag. Men vi har inget svar, för vi orkar inte tänka på den nu. Det får verkligen bli att ta dagen som den kommer. Känner vi för att göra något särskilt så gör vi det, annars inte. Så enkelt är det.
Jag vet att när den här ångestklumpen börjar växa så är det enda som hjälper att gråta. Så då är det dags att ta fram Josef-filmen (samlade videoklipp från Josefs liv), men ibland orkar man bara inte det ändå.
Tänk att det snart var två år sedan jag träffade Josef. Det känns...kluvet. När jag tänker tillbaka på sista tiden, så kan det lika gärna ha varit igår. Samtidigt känns det väldigt overkligt att vi haft en Josef överhuvudtaget! Några av våra vänner som förlorat barn (ungefär samtidigt som vi) säger att de fortfarande bara går och väntar på att barnet ska komma in genom dörren när som helst. Det gör inte jag. Det känns som jag helt har glömt hur det är att ha en nästan treåring i familjen. Det kommer kanske tillbaka när Anton blir så stor.
Både jag och Samuel är rätt frustrerade över att det är så svårt att komma ihåg vårt liv med Josef. Mycket har nog att göra med att allt byttes ut i samma veva i vårt liv. Josef försvann, strax efter det flyttade vi, sedan föddes Anton (som aldrig träffat Josef), och efter det flyttade även barnonkologen på Östra som varit vårt andra hem det senaste året. Lägenheten som vi bodde i med Josef har helt rivits ur och byggts om till kontor, det är riktigt riktigt jobbigt tycker jag, och jag har stora svårigheter med att vistas där nu.
Det känns som om Joseflivet var en dröm, en parentes. Nu har vi ett nytt liv, med ny bostad och nytt barn.
Därför är det så superviktigt att ni pratar om Josef med oss (särskilt ni som kände honom), så att vi kan minnas och få bekräftat att vi hade honom hos oss. Vi behöver även prata om hur fruktansvärt galet och fel allting blev i och med hans död, för det är fortfarande väldigt svårt att greppa vad vi varit med om.
En dag ska vi faktiskt träffa Josef igen, och ta igen all förlorad tid. Då ska han visa Anton runt och visa hur man spelar fotboll med änglarna. Och då säger kanske Anton: "Vänta nu, jag känner igen din röst. Sjöng inte du för mig när jag var jätteliten?"
Nu börjar folk fråga vad vi ska göra på lördag. Men vi har inget svar, för vi orkar inte tänka på den nu. Det får verkligen bli att ta dagen som den kommer. Känner vi för att göra något särskilt så gör vi det, annars inte. Så enkelt är det.
Jag vet att när den här ångestklumpen börjar växa så är det enda som hjälper att gråta. Så då är det dags att ta fram Josef-filmen (samlade videoklipp från Josefs liv), men ibland orkar man bara inte det ändå.
Tänk att det snart var två år sedan jag träffade Josef. Det känns...kluvet. När jag tänker tillbaka på sista tiden, så kan det lika gärna ha varit igår. Samtidigt känns det väldigt overkligt att vi haft en Josef överhuvudtaget! Några av våra vänner som förlorat barn (ungefär samtidigt som vi) säger att de fortfarande bara går och väntar på att barnet ska komma in genom dörren när som helst. Det gör inte jag. Det känns som jag helt har glömt hur det är att ha en nästan treåring i familjen. Det kommer kanske tillbaka när Anton blir så stor.
Både jag och Samuel är rätt frustrerade över att det är så svårt att komma ihåg vårt liv med Josef. Mycket har nog att göra med att allt byttes ut i samma veva i vårt liv. Josef försvann, strax efter det flyttade vi, sedan föddes Anton (som aldrig träffat Josef), och efter det flyttade även barnonkologen på Östra som varit vårt andra hem det senaste året. Lägenheten som vi bodde i med Josef har helt rivits ur och byggts om till kontor, det är riktigt riktigt jobbigt tycker jag, och jag har stora svårigheter med att vistas där nu.
Det känns som om Joseflivet var en dröm, en parentes. Nu har vi ett nytt liv, med ny bostad och nytt barn.
Därför är det så superviktigt att ni pratar om Josef med oss (särskilt ni som kände honom), så att vi kan minnas och få bekräftat att vi hade honom hos oss. Vi behöver även prata om hur fruktansvärt galet och fel allting blev i och med hans död, för det är fortfarande väldigt svårt att greppa vad vi varit med om.
En dag ska vi faktiskt träffa Josef igen, och ta igen all förlorad tid. Då ska han visa Anton runt och visa hur man spelar fotboll med änglarna. Och då säger kanske Anton: "Vänta nu, jag känner igen din röst. Sjöng inte du för mig när jag var jätteliten?"
Kommentarer
Trackback
