Brohede

De senaste dagarna har varit positiva med många samtal med goda vänner. I fredags var jag bjuden på tjejmiddag och vi var fyra mammor som träffades och pratade om livet långt in på natten. Så välbehövligt!
Under helgen hade vi annars goda vänner från Götene på besök. De kom utan barn så att vi skulle hinna umgås ordentligt - och det gjorde vi. Det blev besök på Mio och Jul på Liseberg, och en natt till med sena samtal. På söndagen gick vi till Josefs grav, där vårt besök inte hade varit ännu. Senare träffades vi ett helt gäng på Bamboo och åt gott och hade skoj. Kände mig mycket glad för alla mina vänner.

I slutet på förra veckan var jag inne en heldag på barnsjukhuset tillsammans med människorna från eventföretaget som ordnade med Lek För Livet. En lek som barnen fick göra i Nordstan var att rita teckningar till de sjuka barnen, och dem satte vi alltså upp på väggarna på barnonkologen i fredags. Det känns alltid skönt att vara en sväng på avdelningen, men den här gången var extra speciell för nästan alla "våra" sköterskor och läkare var där. Jag träffade en sköterska som betytt oerhört mycket för oss, och som jag inte träffat sedan Josef dog, för hon har varit mammaledig. Hon grät när hon pratade om vår fina Josef, och det värmde långt in i hjärteroten.

När vi var färdiga med teckningarna så fick vi en rundvisning av Lek-Ewa (Josefs lekterapeut) på lekterapin, och så gick vi bort till Ronald McDonald-huset och blev rundvisade även där. En heldag som jag tror gjorde stora intryck på eventfolket. Jag hoppas verkligen att det blir mer samarbete mellan dem och barncancerföreningen i framtiden.

I förrgår ringde Lek-Ewa mig och frågade om jag kunde tänka mig att bli intervjuad av en journaliststudent. Han skulle göra ett frilansreportage om lekterapin och ville även ha med ett föräldraperspektiv. Det lät intressant, så jag tackade ja, och idag blev jag intervjuad. Vi satt och pratade i tre timmar, otroligt vad tiden går fort när man pratar om allt som hänt! Det blev mycket information som överfördes och vi ska träffas på måndag igen för att knyta ihop säcken. Det verkade vara en skön och empatisk kille som intervjuade mig så jag är övertygad om att det blir en bra artikel. Ska bli spännande att få se det färdiga resultatet, och om han lyckas sälja det till någon tidning.

Jag har också träffat psykologen igen. Den här gången riktade vi in oss på hur det var efter att Josef dött, med flytt och nytt barn. Det var ju väldigt traumatiskt för mig att behöva flytta så snabbt efter Josef hade gått bort, och det är något som jag inte har kommit över än. Vi samtalade även om hur jag kan uppleva vår tid med Josef som en dröm, en sorts parentes som är borta igen. Det är overkligt att han är död, men också minst lika overkligt att han nånsin funnits. Det känns som om vi helt abrupt bytte liv när vi flyttade och fick Anton, och jag hänger inte med i svängarna riktigt.
Han (psykologen) tycker det är helt naturligt att jag inte klarar av att plugga nu, och han var snarare förundrad hur jag orkat mig igenom ett år. Jag fick en del insikter om hur hjärnan fungerar  vid kriser och varför jag kan känna som jag gör. Känns som att det kommer bli välgörande och intressant med de här samtalen.