Söndag 2 september 2007

Igår åkte Samuel och Anton för att plocka svamp med några vänner. Efter ett tag ringde Samuel och sa att Anton hade kräkts i bilen, men nu verkade må bra igen. Det är svårt att förklara allt som hände i mitt huvud när jag hörde det.

Först måste man veta att när Josef fick sitt återfall så började det med att Josef, pappa och farfar var på grabbhelg uppe i stugan på kållandsö. På fredagen ringde Samuel och sa att Josef hade kräkts i båten, men nu verkade må bra igen... Sjösjuka, hoppas man ju då.
Sedan kom Josef och Samuel hem och nästa morgon verkade Josef må bättre. Till saken hör också att farfar sa att han var dålig i magen, så vi trodde att de åkt på något där borta. Men när Josef morgonen efter det spydde ca 20 ggr och skrek att han hade ont i huvudet, så blev det ilfart in till barnonkologen och akut datortomografi, som visade fem nya tumörer som inte gick att göra något åt.

Det man också måste veta är att första gången Josef blev sjuk så började det med lite sporadiska kräkningar i samband med bilåkning, och en försämrad matlust. 

Så när nu Samuel säger till mig i telefonen att Anton kräkts så ser jag både tillbaka i tiden och framtiden samtidigt. Jag fick en flashback precis hur det kändes när samuel ringde om Josef. Och så såg jag framför mig hur Anton skulle börja kräkas mer och mer och så skulle vi åka in, och göra en röntgen, för att sedan läggas in och allt skulle börja om...............
Vissa saker lugnade vår oro något, t ex så blev jag också dålig och kräktes. Och Anton blev lite senare väldigt lös i magen, vilket tydde på någon sorts maginfektion. Man griper varje halmstrå i det läget; jag tror ingen annan förälder någonsin har önskat att ens barn skulle ha magsjuka så mycket som jag gjorde igår....

Han blev inte särskilt dålig och vi vet inte riktigt vad det var, men det verkar som nån sorts lätt infektion som jag också åkt på. Men gissa om vi kommer hålla koll på hans matlust de närmaste dagarna! Jag är helt slut efter all denna oro. Efter mötet idag kom en vän fram och frågade hur det var med mig, han tyckte jag såg tagen ut. Jag sa som det var, och det var skönt att få häva ur sig sin oro till någon.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0