Torsdag 20 september 2007
Idag på eftermiddagens seminarium i skolan var det omöjligt att inte tänka på Josef hela tiden. Det handlade om barnkonventionen, hur vi som kanske ska jobba med barn alltid måste tänka på att "sätta barnets bästa i främsta rummet". Och så var det en psykolog som berättade om hur barn i olika åldrar reagerar på kirurgi och sjukvård. Vi pratade också om hur man kan handskas med föräldrar till sjuka barn, och hur man gör barnen delaktiga i sin egen behandling.
Det slog mig gång på gång hur duktiga de var/är på barnonkologen på Östra; att ta hand om oss oroliga föräldrar, samtidigt som de alltid satte Josef i främsta rummet. Hur de alltid lät honom bestämma i den mån som var möjligt, t ex vilken hand de skulle ta blodprov från. Och hur de med hjälp av magnetiska gubbar i form av elaka celler och vitablodkroppssoldater förklarade för barnen om cancer och cellgifter.
Undrar verkligen hur Josef tänkte kring allt det som hände. Om han fattade att han var sjuk, och att de flesta andra barn inte är det?! Vet inte. Hur kändes det egentligen att vakna upp efter att ha genomgått en stor hjärnoperation?? Det ska jag fråga honom när vi träffas i himlen.
Förresten, vad glad jag blev idag när jag loggade in här på bloggen och såg att jag hade fått så många kommentarer! Det är väldigt roligt att ni skriver något. Behöver inte vara något särskilt, bara så jag vet att någon läser, och vem som läser...
Linda, vad kul!! Jag vill gärna mejla med dig. Jag saknar dig, min vän! Har inte din mejladress, kan inte du skicka ett mejl till: [email protected]?
Det slog mig gång på gång hur duktiga de var/är på barnonkologen på Östra; att ta hand om oss oroliga föräldrar, samtidigt som de alltid satte Josef i främsta rummet. Hur de alltid lät honom bestämma i den mån som var möjligt, t ex vilken hand de skulle ta blodprov från. Och hur de med hjälp av magnetiska gubbar i form av elaka celler och vitablodkroppssoldater förklarade för barnen om cancer och cellgifter.
Undrar verkligen hur Josef tänkte kring allt det som hände. Om han fattade att han var sjuk, och att de flesta andra barn inte är det?! Vet inte. Hur kändes det egentligen att vakna upp efter att ha genomgått en stor hjärnoperation?? Det ska jag fråga honom när vi träffas i himlen.
Förresten, vad glad jag blev idag när jag loggade in här på bloggen och såg att jag hade fått så många kommentarer! Det är väldigt roligt att ni skriver något. Behöver inte vara något särskilt, bara så jag vet att någon läser, och vem som läser...
Linda, vad kul!! Jag vill gärna mejla med dig. Jag saknar dig, min vän! Har inte din mejladress, kan inte du skicka ett mejl till: [email protected]?
Kommentarer
Postat av: Stormen
Och jag hoppas att du förstår hur uppskattat det är att du delar med dig av dina erfarenheter, alldeles särskilt vid tillfällen som idag.
(Jag läser! Du är i min rss-läsare.)
Postat av: Linnéa
Tack för att du skrev det! Jag får ibland för mig att alla bara känner sig okomfortabla och tänker: "måste hon dra upp det där igen...!?"
Lycka till med pluggandet! kram
Postat av: kicki
Jag håller med Stormen.Det känns bra att veta hur du mår och känner det.Jag upplever det skönt att du och även Samuel är så öppna och pratar om Josef.
Postat av: KarinS
Absolut! (och ja läser såklart här flera gånger om dagen- speciellt såna här pluggdagar!=) Det är uppskattat och som igår även lärorikt att få höra tankar ifrån en som varit även i den situation vi blivande logoisar oftast inte är i. Kramar!
Trackback
