Brohede

Nu sitter jag här igen. Längesen sist... Pga konstant graviditetsillamående samt en helt vansinnig magsjuka så har jag mest varit liggande i soffan de senaste veckorna, därav denna ofrivilliga datorfasta.
Trots att mina dagar som sagt mest går åt till att bekämpa de äckelkänslor som all sorts mat frambringar, så har faktiskt lite saker hänt i mitt liv sen sist.

Under påskhelgen gjorde jag något som för mig är mycket ovanligt, jag tillbringade nämligen så gott som varje dag på Nordstan. Det var åter igen dags för Lek För Livet, en storsatsning för att samla in pengar till Barncancerfonden/föreningen. Jag deltog som representant för föreningen och stod i en monter där. Det är roligt att få prata med olika sorters folk, tycker jag. När man står där är man liksom utlämnad till alla typer av människor som väljer att komma fram. Och inte sällan är det de udda och ensamna som passar på att få sig en pratstund...

  

Under påsken kom ju också den efterlängtande snön. Lite sent, kan man tycka, men det brydde sig inte Anton om. Nu har han äntligen fått åka pulka och göra snögubbar och snöänglar som sig bör.
Min kära 'svärfamilj' (alltså Samuels familj) är rätt utflyktsgalna så de ordnade en korvgrillning vid sjön mitt under värsta snövädret.

  

Och så är det ju faktiskt också så att den stora dagen närmar sig. Dagen då jag äntligen lämnar smååren bakom mig och träder in i vuxenvärlden på riktigt. Jag har hört det ryktas att det är dags redan imorgon...
För er goda vänner där ute som undrar varför ni inte fått en inbjudan till någon stor baluns så är förklaringen den att så länge som jag mest ligger däckad i soffan så är jag inte så sugen på fest. Men den kommer - jag lovar! Fast troligtvis inte förrän i maj/juni.
I lördags blev jag lite smygfirad av min familj. Det enda min mage ville ta emot var La Gondolas plankstek så den fick det bli. Det var mysigt och precis lagom med firande.

Annars flyter livet på. Som tur är är det väldigt lugnt i skolan just nu, annars vet jag inte hur jag skulle orkat med.
Nu är vi i vecka 12 och idag har jag verkligen för första gången känt hur det börjar dra i huden på magen, hur det växer.
Imorgon ska jag till MVC och hoppas på att få se den lille/a m h a ultraljud. För några veckor sedan såg jag det lilla hjärtat slå, men bebben var mest en suddig fläck då.

Anton är i trotsåldern men är supergo ändå. Oftast iallafall.... Han tycker att han ska bestämma här hemma nu, och det är en spännande utmaning att få honom att inse att så tyvärr inte kommer vara fallet ett bra tag framöver.
Han kör sina småbilar precis hela tiden, och startar dem med ett  "Three, two, one, GO!" vilket han lärt sig av det omåttligt populära bilspelet på datorn.
Det är också väldigt roligt med bajs. Vår teori är dock att barnen säger det så mycket, och hamnar i den berömda kiss- och bajsåldern mycket pga att de vuxna reagerar så mycket när de säger dessa ord. Så vi bara skrattar och sjunger bajssånger hela dagarna här hemma. Typ "Blinka lilla stjärna bajs, hur jag bajsar var du är" eller "När trollmor har lagt sina elva små bajs, och bundit fast dem i bajskorv". Ja, ni ser ju, mycket roligt....


Anton bad själv att vi skulle ta detta kort. Han var så nöjd med sin bilrad.


En blåslagen snygging

Vattenfärger är kul! Sen är det bara att hoppa i badet.