Brohede

En hel del tid har förflutit sedan sist, och nu har vi åter börjat landa i vardagen. Men först tillbaka till där vi var. Sista veckan i juli tillbringade vi i Olofsbo, i mina föräldrars stuga där. Dagarna var fyllda av nästan löjligt bra väder hela veckan och vi var på stranden så mycket vi bara vågade. Den här sommaren har vi varit riktigt duktiga på att faktiskt hålla oss undan solen de värsta timmarna på dygnet (11-15), och Anton (eller vi andra) har inte bränt sig alls.
Veckan innehöll även ett besök till Ullared (där inhandlades bl a en liten basgarderob till lilltjejan i magen) samt Antons treårsdag. Tänk att nu har vi en kille som är tre år! Första året efter att Josef dött reagerade jag alltid ganska starkt på när något barn i vår omgivning fyllde tre (eftersom Josef aldrig nådde dit), men nu känns det enbart självklart att Anton har blivit det. Tänk att vi redan börjar ta livet för givet.

Bilder från Olofsbo och Mölndal sommaren 2008
       

Det var den sista semesterveckan för Anton och Samuel och när regnet kom började de jobb och dagis. Det var nog precis vad Anton behövde för han blev en annan människa; mycket av trotset försvann och han har varit glad och pigg sedan dess. Jag vet inte om det är rutinerna som gör det, men han verkade ha längtat till vardagen han med. Jag har haft en skön vecka med mycket avkoppling här hemma. Samuel var nog den som var mest missnöjd med att sommaren börjar ta slut.

I tisdags var det dags för det första tillväxtultraljudet. Var fjärde vecka kommer de mäta bebisens storlek för att kolla att hon växer som hon ska. Det är för att jag äter kortison som kan göra barnet lite mindre i magen. Hon var lite under medel men fullt godkänd, det var skönt. Läkaren som gjorde ultraljudet sa att hon inte såg något alls mellan benen, så vi är nu helt och fullt inställda på en tjej.
När jag mätte magen hos barnmorskan hade den däremot tagit ett jätteskutt storleksmässigt. Från strax under medel till översta kurvan. Det har känts, kan jag meddela! Otroligt vad det spänner i huden, och plötsligt känner jag mig jättetung och otymplig. Fogarna reagerar ju såklart negativt på den nya tyngden och smärtar nu mer och mer när jag rör på mig. Det är bara att inse, nu är vi i vecka 30 och krämpornas tid är här....

Imorgon ska vi till BVC för att mäta och väga Anton. Det känns som han dragit iväg ordentligt på längden under sommaren så det ska bli spännande att se hur lång han är nu. Alla byxor har behövt bytas ut.
Annars ska jag mest vara ledig under augusti och sedan börjar en kurs 1 september som jag tänkt läsa. 

Augusti 2008