Brohede

Det är mycket nu.
I måndags började min praktik. Jag ska vara en dag i veckan på neurorehab på Högsbo sjukhus. Där kommer jag mest träffa människor över 65 år som fått en stroke. Handledaren verkar vara suverän och överhuvudtaget känns det bättre den här gången. Inte lugnt direkt, men ändå lite roligare. Jag vet inte riktigt varför - jag har kört lite mental träning och peppat mig själv och det kanske faktiskt hjälpt...

Imorgon är en stor dag. Då ska min käre make försvara sin doktorsavhandling, vilket innebär en heldag med opponering, tårta på institutionen och sedan ett litet partaj på kvällen. Så efter torsdag vore det bra om ni alla kan kalla mig "doktorinnan Brohede". ;)
Min båda syskon kommer, och Samuels syskon är också med och det ska bli riktigt roligt att träffa allihop.

Och så avslutas den hektiska veckan med att jag och Samuel har hand om en kvällsgudstjänst på söndag i vår kyrka. Vi ska tillsammans med Tomas Sjödin (känd författare som mist två av sina tre söner i en fortskridande hjärnsjukdom) ha ett sorts samtalsmöte om liv, död, sorg och hoppet om himlen. Det blir spännande och inte likt nåt jag gjort förut, men ändå känner jag mig konstigt nog rätt lugn inför hela grejen.

Förresten, plåtningen med Ameliafotografen gick bra och var roligt. Jag (och ibland Anton) fick posa både inne och ute och jag tror han kan ha fått några bra bilder. Vet ännu inte när resultatet kan skådas i tidningen, har bara fått höra att det blir i ett nummer som kommer ut i mars eller april.

Anton har blivit en stor kille nu - han har slutat med att ha napp! Igår fick han välja en leksak i affären och "betala" den med sina nappar. Det har inte varit några som helst problem. Han har aldrig varit så noga med dem egentligen, troligtvis för att vi från att han var mycket liten var väldigt noga med att han bara fick ha dem när han skulle vila, och aldrig när han lekte. Josef hade jämt en napp i munnen, det hade nog blivit lurigare att få honom att lämna dem. Men det fick vi aldrig uppleva.
Känns konstigt och stort att Anton nu har gjort en sån sak som inte storebrorsan hann göra.

Många föräldrar vill helst inte att deras barn ska ha napp, medan vi är tvärtom och tycker det är väldigt skönt att ha den att ta till. Det cirkulerar ju alla möjliga sorts myter kring vad som kan hända med barn som har napp och efter att ha haft flera föreläsare som uttryckt sig i ämnet vill jag bara dela med mig av detta här.
Nr 1 "Det ger felställning på tänderna". Neej, det är inte sant för man slutar ju med napp långt innan man får sina permanenta tänder. Vet inte vad som händer om barnet har napp tills det blir 15 år, men jag tror inte det är så vanligt....

Nr 2 "Man får fler infektioner, f f a öroninflammationer". Nej, alla studier visar att barn med napp inte åker på fler virus, och t o m får färre öroninflammationer för suget gör att man öppnar upp örontrumpeten bättre och luftar örat.

Nr 3 "Talet utvecklas långsammare (alt sämre)". Neej, här kan jag som blivande logoped med bestämdhet säga att det inte finns några sådana kopplingar alls. Det har gjorts många studier kring detta och alla har varit entydiga - det finns ingen skillnad på språkutvecklingen mellan barn som har napp och barn som inte har det.

Så sen är det upp till varje förälder att avgöra om man vill erbjuda napp och inget är rätt eller fel.

Äntligen verkar också Antons snarkning bli bättre! Det tog riktigt lång tid och vi började misströsta lite, men nu kan jag oftast sova i samma rum som honom. Han verkar också piggare och älskar nu att springa runt runt, eller "tävla" (vilket innebär att vi springer bredvid varandra den lååånga sträckan från pianot till diskmaskinen).
Det märks även att han uppfattar ljud och lukt bättre, för han har börjat med kommentarer som: "Oj, hör du!?" när kvittret från en fågel tar sig in till oss eller som i morse: "Blä, det luktar bajs här!" när han fick en morgonpuss av mig.......