Brohede

Har glömt att skriva en viktig sak, insåg jag. Anton ska opereras redan nu på tisdag. Hurra, vad skönt det ska bli att få det ordnat!! Han snarkar som en hel gammal gubbe nu, och talet låter inte bra. Jag blir lite nervös för att han har lagt sig till med lite för mycket konstiga ljud som blir svåra att vänja sig av med sen. Då blir det logopedisk träning med morsan... Fast de flesta ljuden beror nog på den stora knölen han har bakom näsan, och försvinner förhoppningsvis med den.
Undrar hur han reagerar på sövningen. Josef mådde ju som en prins efteråt, inget illamående alls.

Anton verkar vara en noggrann och lite pedantisk liten kille. Alltså, visst kan han dra fram leksaker överallt, det är inga problem. Men han klarar däremot inte av att titta på någon liten fläck som blivit om han råkat spilla lite. Han kan inte fortsätta äta förrän någon torkat upp den. Så här lät det i morse (han är ju så skön med sina vuxna uttryck):
"Oj, jag spillde lite. Måste ha papper. (torkar upp den minimala fläcken) Så där ja, nu blev det bättre! Måste slänga pappret... (klättrar ner från stolen och slänger pappret i sopkorgen. Sen kan han fortsätta äta)"
Måltiderna kan ta lite tid ibland......

Imorgon ska jag vara ute på Lökeberg (konferenscenter på väg till Marstrand) hela dagen med Barncancerföreningens Göteborgsgrupp. Vi ska planera våren. Jag har ju som vanligt en hel massa idéer som cirklar runt i mitt huvud, ska nog ta upp några av dem.

Igår ringde Amelias fotograf. Han kommer för att plåta mig om drygt en vecka. Hm, jag gillar inte sånt sådär jättemycket, känner mig rätt obekväm framför kameran. Men det är skönt att Anton ska vara med, blir nog lite lättsammare bilder då. Artikeln kommer som sagt ut i mars/april.

För tre år sedan avslutades Josefs cellgiftsbehandling. Det var med blandade känslor som vi mötte vardagen igen. Så många sa till oss: "vad skönt att slippa det där stället nu!" Men vi tyckte om det stället (barnonkologen på Östra)! Vi tyckte om alla i personalen som blivit som en familj. Och på nåt sätt tyckte vi om cellgifterna med, eftersom de ju faktiskt skulle göra Josef frisk. Visst kräktes han, och tappade matlusten (och håret), men han var ändå förvånansvärt pigg under behandlingstiden. Sprang omkring i korridorerna med mamma eller pappa stressande efter med droppställningen.... Vilken hjälte!


Under cellgiftsbehandlingen fick man McDonald´s-mat när man ville...


Josef nyvaknad efter en av alla hans sövningar. Han ville ha banan med en gång!