Brohede

Ett nytt år ligger framför med nya möjligheter, som det brukar heta. Vi har mycket roligt och spännande på gång för 2009, men vi börjar med en liten tillbakablick.

Julen 2008 blev väldigt lyckad, faktiskt den bästa julen på länge. Det var så fantastiskt att få vara med i Antons förväntan som långsamt byggdes upp ju mer julafton närmade sig. 
När jag växte upp så hörde det till traditionen att jag och pappa skulle klä granen ihop. Och i år fick jag klä vår fina kungsgran tillsammans med min son. Det är stunder av lycka det!

  

Själva julafton firades ute i Timmervik, i min brors hus vid havet. Min bror och hans familj har under det senaste halvåret bott i en sommarstuga pga stora ombyggnationer av huset. Dan före dopparedan flyttade de äntligen in, och sen kom vi och myste där. De har fått det såå fint, med stora fönster ut mot havet. Där gjorde vi det man brukar på julafton; tittade på Kalle, åt julmat och fick julklappar. Anton hade önskat sig Rorribilar (kolla in Bolibompa på mornarna), och vi visste att han skulle få det av farmor & farfar på annandagen, men som tur var hade hans kusiner köpt en stor Maxi (Rorris kompis). Vilken glädje!

 
Ursäkta dålig bildkvalité - vår kamera är kass på att ta bilder inomhus

Nyårsafton firades hemma, bara vi i vår lilla familj. Jätteskönt! Vi väckte Anton strax innan tolv så att han kunde se alla fyrverkerier från fönstret. Strax innan nyår blev det så vackert ute, med rimfrost som täckte varje liten tuva. Vår tomt såg ut som hämtad ur Narnia, med den fina lyktstolpen. Även hos Josef hade allt pyntats med naturens glitter.

  

De senaste veckorna har jag saknat Josef mycket. Jag tror det är för att Elin påminner mig om honom. Antons bebistid minns jag nästan inget av, troligtvis för att jag var i chock då efter Josefs död. När jag tittar på bilder på Anton några månader gammal så känner jag inte igen honom alls. Riktigt kuslig känsla!
Josefs tid som bebis minns jag däremot mer av, och när Elin gör vissa saker så väcks de minnena till liv ännu mer. Helt ofattbart att vi hade en så levande fantastisk kille, som lämnade oss. Tänk om Anton skulle dö, det skulle ju inte gå, jag skulle inte klara det. Så tänker jag precis som alla andra föräldrar. Otroligt overkligt att jag har varit med om det!

Josef känns ofta skrämmande långt borta. Jag kan inte bara plocka fram hans röst ur minnet, då måste jag få hjälp av våra videofilmer. Anton börjar däremot mer och mer tänka på Josef. Och på döden. Vi har ju förklarat att Josef blev väldigt väldigt sjuk, att doktorn inte hade några mediciner mer, och att då dog han. Och nu är Josef i himlen.
Anton vet också att om man inte äter någon mat alls så dör man. Idag sa han till mormor att det var bra att de åt glass så de inte dog. Och under kvällens läggning lät samtalet bl a så här:
A: -Mamma, jag vill inte dö.
M: -Nej, det vill inte jag heller. Vi ska inte dö än på jättejättelänge.
A: -Men jag vill titta på dig när du dör.
M: -Vill du titta på mig? Vill du vara med när jag dör? Ofta säger man hejdå och kramar varandra när någon dör.
A: -Men jag vill bara titta på dig när du dör.
M: -Ok, då får du det.

Hm, jaa, vad säger man? Svårt att veta vad man ska svara ibland, kan jag lova. Det är intressant att trots att vi säger att när man dör så kommer man till himlen, och där är det roligt och fint, man får leka hur mycket man vill och äta massa godis, så har han ändå kommit på att han inte vill dö.

Elin mår helt klart bättre i sin mage, och är allmänt mycket gladare och nöjdare nu. Hon ler med hela ansiktet när man pratar med henne, och särskilt när man säger: Katten säger mjau! ('Mjau' ska sägas med väldigt hög ton). Hon tycker om när man sjunger, och ibland om man har riktigt tur så sjunger hon med, och det är de mest underbara små toner man kan tänka sig. Hon är tre månader redan. Och hon har världens snällaste storebror som bara tar hand om henne på bästa sätt. Så otroligt skönt att det inte blivit jobbigt för honom att få en lillasyster.

Våra vardagar är fyllda av ett oändligt pusslande. Jag och Samuel försöker båda att jobba halvtid, och turas om att ta hand om Elin, samtidigt som Anton är halvtid på dagis. Det går, men vi är rätt trötta på kvällarna. Ingen av oss trivs riktigt bra med att bara vara hemma hela dagarna med bebis, så därför försöker vi lösa det så här.

Nu närmar sig också den stora flytten. Någon gång i år, troligtvis till sommaren, ska vi köpa mina föräldrars hus. Det känns läskigt och roligt att äntligen få sitt eget. Ska helt klart bli skönt att få lite större (eller ganska mycket större), men samtidigt blir det sorgligt att lämna våra goa grannar på övervåningen.

Här kommer lite bilder från vår vardag:

   

Och så till sist lite nytagna bilder på Elin (kolla in de underbara kinderna hon har fått!):