Tisdag 27 maj 2008
Helgen var riktigt bra, förutom att jag mådde rätt illa både lördag och söndag.
I fredags skulle jag bjuda en god vän på en försenad födelsedagsmiddag på La Gondola. Där har de ett bra erbjudande om att man får välja bland olika fina rätter och betala bara 109 kr innan en särskild tid på dagen. Och det trodde vi att vi gjorde! Fast vår kypare trodde att vi beställde nåt annat, vilket vi inte insåg förrän vi fick notan - som var på 'lite' mer än vi trodde. Och eftersom vi ätit den dyra maten så fick vi betala för den. Snäll som hon är, min vän, så behövde jag inte betala hela själv. Haha, vi skrattade iallafall åt det och en hel massa annat. En bra kväll som slutade med en bra film på bio.
Söndagen var ju som bekant Mors Dag och jag kände för att gå till Liseberg, så det gjorde vi. Har längtat hela den här graviditeten efter deras popcorn med massa smör, men det visade sig att de inte får sälja det längre. Vilken flopp! Besöket blev iallafall mycket lyckat, framför allt pga av att Anton fick åka lite fler grejer i år (eftersom han uppnått den aktningsvärda längden av 90 cm) och vissa av dem älskade han. Det finns en attraktion som heter 'Små grodorna' som är som ett litet miniuppskjutet för barn. Den blev mycket populär! Anton vred sig av skratt och skrek: Det killar, det killar! (kittlar i magen, alltså...) Härligt att se!!
Jag som 'samlar' på kändisar blev ju också nöjd av att stå i samma kö som Patrik Sjöberg.
Och så igår var det dags för rutinultraljud. Allt såg bra ut, och vi fick samma datum som vi trodde: 24 oktober. Det är superhäftigt varje gång man får se den lille där inne. Tyvärr låg den lite trångt och böjt, så vi fick inte med oss någon bild hem.
Som ni kanske märkt så har jag inte skrivit så mycket om Josef på sistone, trots att detta är en speciell tid och årsdagen för hans död närmar sig (på måndag). Orsaken är väl helt enkelt den att det känns helt annorlunda i år. Vet inte om det beror på graviditetshormoner, vädret eller bara att tiden har gått, men jag känner mig ofta riktigt lycklig. Tänker inte så där konkret på Josef och det som hänt särskilt ofta, och har heller inget stort behov av att prata om det. Men vill ändå påpeka att jag heller inte har något emot att prata om det, så om någon funderar på nåt är det bara att fråga.
Mina tankar går istället åt till Anton, Samuel, bebben, 30-årsfest, sommarlov som närmar sig och framtida husköp. Och det är ju ganska roliga saker att tänka på!
Torsdag 22 maj 2008
Är helt slut i kroppen idag efter en mycket lyckad tacokväll uppe på barnonkologen igår kväll. Jag är med i Barncancerföreningens Göteborgsgrupp, och vi har ansvar för aktiviteter för sjuka barn och deras föräldrar här i området. En dag i veckan bjuder vi på fika på avdelningen och en gång i månaden är det lite extra festlig mat. Igår var jag och Samuel ansvariga för maten, och vi bestämde oss efter vissa önskemål från familjerna att ordna tacos. En god vän till oss jobbar som produktionschef på Santa Maria och han ville genast vara med och skänka en hel massa av deras produkter.
Det märktes att detta var efterlängtat och vissa pappor hade knappt ätit på hela dagen... Några tonåringar som inte annars har så mycket matlust pga cellgifterna tog sig ut ur rummet och fick i sig några tacos, det var härligt att se.
Det är svårt att beskriva hur meningsfullt det känns att vara där. Behovet av att prata och berätta är otroligt tydligt hos föräldrarna, det räcker oftast med att ställa en fråga så berättar de allt. Precis som vi var. Och sen kan man byta erfarenheter och vi kan ibland ge små tips som kan underlätta vardagen (typ: "be dem att ge Zofran precis innan han/hon går och lägger sig istället för klockan fem som det står på schemat, för då var det mycket lättare för oss att få Josef att sova").
Ingen kan förstå den världen som inte varit i den. Jag tänkte på det igår; tänk om någon annan skulle varit med som inte har eller haft ett barn inneliggande där, den personen skulle nog knappt fatta hälften av samtalet när vi kom igång och pratade olika mediciner, blodvärden och skräckfyllda ögonblick.
I förrgår låg jag på kvällen med handen på magen och då kände jag plötsligt en liten 'buff' där inifrån. Det var lite oväntat eftersom jag knappt känt några rörelser tidigare. Man brukar ju känna ett tag där inne innan det känns utifrån. Samuel kom och tryckte lite på magen och då fick han också en 'buff' till svar! Efter det har jag känt lite rörelser varje dag. Det är fantastiskt, och gör det hela lite mer verkligt.
Mitt illamående är klart bättre, men det är inte borta. I tisdags var jag lite spänd inför en redovisning och då spydde jag på morgonen och mådde sen illa hela dagen. Matlusten är inte som den brukar men jag är iallafall inte fullt lika kräsen nu. Börjar känna mig redo att tänka på min 30-årsfest som inte blivit av ännu. Hade tänkt att ha ett riktigt stort party men det har jag lagt ner nu, det blir nog lite mys i trädgården för de närmaste vännerna istället.
Det märktes att detta var efterlängtat och vissa pappor hade knappt ätit på hela dagen... Några tonåringar som inte annars har så mycket matlust pga cellgifterna tog sig ut ur rummet och fick i sig några tacos, det var härligt att se.
Det är svårt att beskriva hur meningsfullt det känns att vara där. Behovet av att prata och berätta är otroligt tydligt hos föräldrarna, det räcker oftast med att ställa en fråga så berättar de allt. Precis som vi var. Och sen kan man byta erfarenheter och vi kan ibland ge små tips som kan underlätta vardagen (typ: "be dem att ge Zofran precis innan han/hon går och lägger sig istället för klockan fem som det står på schemat, för då var det mycket lättare för oss att få Josef att sova").
Ingen kan förstå den världen som inte varit i den. Jag tänkte på det igår; tänk om någon annan skulle varit med som inte har eller haft ett barn inneliggande där, den personen skulle nog knappt fatta hälften av samtalet när vi kom igång och pratade olika mediciner, blodvärden och skräckfyllda ögonblick.
I förrgår låg jag på kvällen med handen på magen och då kände jag plötsligt en liten 'buff' där inifrån. Det var lite oväntat eftersom jag knappt känt några rörelser tidigare. Man brukar ju känna ett tag där inne innan det känns utifrån. Samuel kom och tryckte lite på magen och då fick han också en 'buff' till svar! Efter det har jag känt lite rörelser varje dag. Det är fantastiskt, och gör det hela lite mer verkligt.
Mitt illamående är klart bättre, men det är inte borta. I tisdags var jag lite spänd inför en redovisning och då spydde jag på morgonen och mådde sen illa hela dagen. Matlusten är inte som den brukar men jag är iallafall inte fullt lika kräsen nu. Börjar känna mig redo att tänka på min 30-årsfest som inte blivit av ännu. Hade tänkt att ha ett riktigt stort party men det har jag lagt ner nu, det blir nog lite mys i trädgården för de närmaste vännerna istället.
Måndag 19 maj 2008
Det blir lite längre mellan uppdateringarna nu för tiden, hoppas ni klarar av att vänta... ;)
Först en uppdatering av viktiga saker som hänt sen sist.
Den 10 maj promoverades Samuel. Fråga mig inte vad det innebär för det vet jag egentligen inte. Nu är han i vilket fall inte bara doktor utan "doktor promotus", och detta blir man under en högtidlig fracktillställning där bl a en så kallad promotor under pompa och ståt säger till de nyblivna doktorerna: "Högt berömda doktorer, jag lyckönskar er. Lev väl!" Och så får man ett fint diplom, och blir även bjuden på bankett. Ja, det var en spännande och annorlunda dag.
Den 10 maj var också speciell av andra skäl. För det första var det tre år sedan som vi fick reda på att Josef fått återfall. Och för det andra var det även ettårsjubileum av min blogg.
Ett tag var det ju riktigt varmt och härligt och då kände mig faktiskt lycklig flera dagar i sträck. Plötsligt under en ljummen vårpromenad med Anton och Samuel fladdrade det till av harmoni i mitt bröst, och underligt nog var vi då på väg till Josefs grav. Vilken paradox! Men så är livet nu. Vi har vant oss vid att ha vårt barns grav att gå till. Vi har vant oss vid att ha Anton och att det är vi tre som lever tillsammans för tillfället.
Hela tiden oroar jag mig lite för den lille/a i magen. Känner fortfarande inga tydliga rörelser och det längtar jag efter väldigt nu. När jag är hos barnmorskan och vi lyssnar på hjärtat så märks det att den rör sig väldigt, så någon lugn krabat är det då inte. Det känns otroligt skönt att ha min barnmorska som varit med oss både i väntan av killarna och i förlusten av Josef, hon är så uppmärksam på mitt känslomässiga mående också. Jag skulle nog få komma dit när som helst och lyssna till hjärtslagen om oron skulle ta överhanden och det känns tryggt bara att veta det.
Jag hoppas att vi snart kan få veta vilket kön det är, så att det här barnet kan bli lite mer verkligt för oss.
Nu är vi i vecka 18 och på måndag är det dags för rutin-ultraljud. Då kollar man bl a barnets ryggrad och organ, och så får vi ett beräknat förlossningsdatum.
Imorgon har jag en redovisning av ett projekt i skolan och sen är det inte mycket kvar. Jag ska vara ledig hela sommarlovet och det ska bli sååå skönt.
Först en uppdatering av viktiga saker som hänt sen sist.
Den 10 maj promoverades Samuel. Fråga mig inte vad det innebär för det vet jag egentligen inte. Nu är han i vilket fall inte bara doktor utan "doktor promotus", och detta blir man under en högtidlig fracktillställning där bl a en så kallad promotor under pompa och ståt säger till de nyblivna doktorerna: "Högt berömda doktorer, jag lyckönskar er. Lev väl!" Och så får man ett fint diplom, och blir även bjuden på bankett. Ja, det var en spännande och annorlunda dag.
Den 10 maj var också speciell av andra skäl. För det första var det tre år sedan som vi fick reda på att Josef fått återfall. Och för det andra var det även ettårsjubileum av min blogg.
Ett tag var det ju riktigt varmt och härligt och då kände mig faktiskt lycklig flera dagar i sträck. Plötsligt under en ljummen vårpromenad med Anton och Samuel fladdrade det till av harmoni i mitt bröst, och underligt nog var vi då på väg till Josefs grav. Vilken paradox! Men så är livet nu. Vi har vant oss vid att ha vårt barns grav att gå till. Vi har vant oss vid att ha Anton och att det är vi tre som lever tillsammans för tillfället.
Hela tiden oroar jag mig lite för den lille/a i magen. Känner fortfarande inga tydliga rörelser och det längtar jag efter väldigt nu. När jag är hos barnmorskan och vi lyssnar på hjärtat så märks det att den rör sig väldigt, så någon lugn krabat är det då inte. Det känns otroligt skönt att ha min barnmorska som varit med oss både i väntan av killarna och i förlusten av Josef, hon är så uppmärksam på mitt känslomässiga mående också. Jag skulle nog få komma dit när som helst och lyssna till hjärtslagen om oron skulle ta överhanden och det känns tryggt bara att veta det.
Jag hoppas att vi snart kan få veta vilket kön det är, så att det här barnet kan bli lite mer verkligt för oss.
Nu är vi i vecka 18 och på måndag är det dags för rutin-ultraljud. Då kollar man bl a barnets ryggrad och organ, och så får vi ett beräknat förlossningsdatum.
Imorgon har jag en redovisning av ett projekt i skolan och sen är det inte mycket kvar. Jag ska vara ledig hela sommarlovet och det ska bli sååå skönt.
Måndag 19 maj 2008
Det blir lite längre mellan uppdateringarna nu för tiden, hoppas ni klarar av att vänta... ;)
Först en uppdatering av viktiga saker som hänt sen sist.
Den 10 maj promoverades Samuel. Fråga mig inte vad det innebär för det vet jag egentligen inte. Nu är han i vilket fall inte bara doktor utan "doktor promotus", och detta blir man under en högtidlig fracktillställning där bl a en så kallad promotor under pompa och ståt säger till de nyblivna doktorerna: "Högt berömda doktorer, jag lyckönskar er. Lev väl!" Och så får man ett fint diplom, och blir även bjuden på bankett. Ja, det var en spännande och annorlunda dag.
Den 10 maj var också speciell av andra skäl. För det första var det tre år sedan som vi fick reda på att Josef fått återfall. Och för det andra var det även ettårsjubileum av min blogg.
Ett tag var det ju riktigt varmt och härligt och då kände mig faktiskt lycklig flera dagar i sträck. Plötsligt under en ljummen vårpromenad med Anton och Samuel fladdrade det till av harmoni i mitt bröst, och underligt nog var vi då på väg till Josefs grav. Vilken paradox! Men så är livet nu. Vi har vant oss vid att ha vårt barns grav att gå till. Vi har vant oss vid att ha Anton och att det är vi tre som lever tillsammans för tillfället.
Hela tiden oroar jag mig lite för den lille/a i magen. Känner fortfarande inga tydliga rörelser och det längtar jag efter väldigt nu. När jag är hos barnmorskan och vi lyssnar på hjärtat så märks det att den rör sig väldigt, så någon lugn krabat är det då inte. Det känns otroligt skönt att ha min barnmorska som varit med oss både i väntan av killarna och i förlusten av Josef, hon är så uppmärksam på mitt känslomässiga mående också. Jag skulle nog få komma dit när som helst och lyssna till hjärtslagen om oron skulle ta överhanden och det känns tryggt bara att veta det.
Jag hoppas att vi snart kan få veta vilket kön det är, så att det här barnet kan bli lite mer verkligt för oss.
Nu är vi i vecka 18 och på måndag är det dags för rutin-ultraljud. Då kollar man bl a barnets ryggrad och organ, och så får vi ett beräknat förlossningsdatum.
Imorgon har jag en redovisning av ett projekt i skolan och sen är det inte mycket kvar. Jag ska vara ledig hela sommarlovet och det ska bli sååå skönt.
Först en uppdatering av viktiga saker som hänt sen sist.
Den 10 maj promoverades Samuel. Fråga mig inte vad det innebär för det vet jag egentligen inte. Nu är han i vilket fall inte bara doktor utan "doktor promotus", och detta blir man under en högtidlig fracktillställning där bl a en så kallad promotor under pompa och ståt säger till de nyblivna doktorerna: "Högt berömda doktorer, jag lyckönskar er. Lev väl!" Och så får man ett fint diplom, och blir även bjuden på bankett. Ja, det var en spännande och annorlunda dag.
Den 10 maj var också speciell av andra skäl. För det första var det tre år sedan som vi fick reda på att Josef fått återfall. Och för det andra var det även ettårsjubileum av min blogg.
Ett tag var det ju riktigt varmt och härligt och då kände mig faktiskt lycklig flera dagar i sträck. Plötsligt under en ljummen vårpromenad med Anton och Samuel fladdrade det till av harmoni i mitt bröst, och underligt nog var vi då på väg till Josefs grav. Vilken paradox! Men så är livet nu. Vi har vant oss vid att ha vårt barns grav att gå till. Vi har vant oss vid att ha Anton och att det är vi tre som lever tillsammans för tillfället.
Hela tiden oroar jag mig lite för den lille/a i magen. Känner fortfarande inga tydliga rörelser och det längtar jag efter väldigt nu. När jag är hos barnmorskan och vi lyssnar på hjärtat så märks det att den rör sig väldigt, så någon lugn krabat är det då inte. Det känns otroligt skönt att ha min barnmorska som varit med oss både i väntan av killarna och i förlusten av Josef, hon är så uppmärksam på mitt känslomässiga mående också. Jag skulle nog få komma dit när som helst och lyssna till hjärtslagen om oron skulle ta överhanden och det känns tryggt bara att veta det.
Jag hoppas att vi snart kan få veta vilket kön det är, så att det här barnet kan bli lite mer verkligt för oss.
Nu är vi i vecka 18 och på måndag är det dags för rutin-ultraljud. Då kollar man bl a barnets ryggrad och organ, och så får vi ett beräknat förlossningsdatum.
Imorgon har jag en redovisning av ett projekt i skolan och sen är det inte mycket kvar. Jag ska vara ledig hela sommarlovet och det ska bli sååå skönt.
Måndag 5 maj 2008
Äntligen ute ur dimman! Den senaste veckan har jag orkat mer och inte mått så illa hela tiden. Nu börjar jag faktiskt våga tro på en förbättring. Ser fram emot en roligare del av graviditeten; då magen börjar växa men fortfarande inte är för tung, då sparkarna där inifrån blir mer och mer tydliga och då den vansinniga tröttheten släpper sitt grepp.
Nu är vi i vecka 16 och igår kände jag faktiskt en riktig liten minispark! Det är en helt oslagbar upplevelse.
Det är otroligt skönt att jag mår bättre nu, med tanke på att i och med denna veckan kommer jag ha mycket mer i skolan. Nu går jag en kurs i kommunikationsanalys, samtidigt som det är praktik både tisdag och torsdag.
Jag är också väldigt tacksam för att jag inte känner av några foglossningar ännu. Hade redan lite problem med det vid denna tiden när jag väntade Anton. Hoppas, hoppas att de håller sig borta!
Kristi Him/1 maj-helgen har tillbringats i stugan strax norr om Falkenberg. Fönstren skulle målas och lite annat fixas till. Tyvärr blåste det rejält kalla vindar från havet hela tiden, så trots solsken blev det aldrig riktigt varmt. Men igår var den bästa dagen då vi kunde tillbringa några timmar på stranden.
I fredags kväll blev det en sväng till Ullared också. Där blev det inhandlat en del bra saker, bl a en snygg jacka till Anton (se bilder nedan) och en liten body till bebisen (man kan ju inte bara ärva!). Anton var med hela tiden inne i affären och skötte sig strålande. Han har varit väldigt harmonisk och pigg den sista tiden, utom ibland vissa mornar då han vaknat på 'fel sida'.
Igår var det tre år sen som Josef började kräkas igen, vilket senare visade sig vara återfallet. Den här tiden är verkligen speciell. Det var väldigt längesen jag var vid graven nu och jag börjar mer och mer känna en dragning dit. Ska försöka ta mig dit i veckan och göra riktigt vårfint.
Nu är vi i vecka 16 och igår kände jag faktiskt en riktig liten minispark! Det är en helt oslagbar upplevelse.
Det är otroligt skönt att jag mår bättre nu, med tanke på att i och med denna veckan kommer jag ha mycket mer i skolan. Nu går jag en kurs i kommunikationsanalys, samtidigt som det är praktik både tisdag och torsdag.
Jag är också väldigt tacksam för att jag inte känner av några foglossningar ännu. Hade redan lite problem med det vid denna tiden när jag väntade Anton. Hoppas, hoppas att de håller sig borta!
Kristi Him/1 maj-helgen har tillbringats i stugan strax norr om Falkenberg. Fönstren skulle målas och lite annat fixas till. Tyvärr blåste det rejält kalla vindar från havet hela tiden, så trots solsken blev det aldrig riktigt varmt. Men igår var den bästa dagen då vi kunde tillbringa några timmar på stranden.
I fredags kväll blev det en sväng till Ullared också. Där blev det inhandlat en del bra saker, bl a en snygg jacka till Anton (se bilder nedan) och en liten body till bebisen (man kan ju inte bara ärva!). Anton var med hela tiden inne i affären och skötte sig strålande. Han har varit väldigt harmonisk och pigg den sista tiden, utom ibland vissa mornar då han vaknat på 'fel sida'.
Igår var det tre år sen som Josef började kräkas igen, vilket senare visade sig vara återfallet. Den här tiden är verkligen speciell. Det var väldigt längesen jag var vid graven nu och jag börjar mer och mer känna en dragning dit. Ska försöka ta mig dit i veckan och göra riktigt vårfint.
