Brohede

Är hemma med huvudvärk idag. Åh, vad jag avskyr den här pissiga huvudvärken som återkommer hela tiden. Måste nog ta tag i mig själv och gå till doktorn med den någon gång. Jag gick till en neurolog för en hel massa år sedan, och han gjorde alla möjliga seriösa tester för att kolla så att det inte var någon inflammation i blodkärlen i huvudet, som hade med min sjukdom att göra. Men det var det inte. Sen flyttade den läkaren och allt rann ut i sanden. Kanske borde söka mig till någon sorts smärtklinik, någon som har erfarenhet av en sådan?

Idag är en stor dag, för idag går min mamma i pension. Hon har just nu avskedskalas på jobbet. Vilken konstig känsla det måste vara, att ha jobbat sin sista dag, att vara ledig resten av sitt liv. Det är stort! Och jag som knappt kommit ut i arbetslivet ännu...

Det går förresten bättre och bättre för Anton på dagis. Han blir lite gladare för varje dag, säger fröknarna. Idag vinkade han glatt hejdå till Samuel när han lämnade honom, för det var hans favoritfröken som tog emot honom. Sköööönt! Det är en plåga att veta att ens barn gråter större delen av dagen, och man känner sig som en hemsk människa som låter honom vara på ett ställe som gör honom så ledsen. Men jag tror faktiskt att dagis är bra för barn. Lite på samma sätt som att få syskon. De får lära sig att inte vara i totalt centrum hela tiden, och att anpassa sig till andra människors viljor. Det måste ju föra med sig mer sociala färdigheter än att bara vara med mamma hela dagarna? Fast för mig är det extremt viktigt att jag känner att personalen och gruppen funkar, att det känns...harmoniskt.  Annars skulle jag inte tveka att byta avdelning/förskola, man måste känna sig trygg med den plats där ens barn tillbringar så mycket tid. På Lille Skutt, Antons avdelning, är det inte så hysteriskt många barn som man hör om på vissa dagis (f f a inne i Göteborg, i Mölndal är det inte alls lika högt tryck), och vi tycker att fröknarna är suveräna och lyhörda.

Höll nästan på att glömma, jag fick godkänt på hemtentan (ett riktigt bra resultat, dessutom). Hurraaa!!

Idag drog skolan igång igen. Nu har jag börjat femte terminen och faktiskt gjort mer än hälften av utbildningen (en dag mer!). Det går sakta men säkert framåt. Kanske kommer jag en dag få jobba som logoped. Snart får jag i vilket fall pröva hur det är, praktiken närmar ju sig med läskiga stormsteg.
I fredags gjorde jag klart hemtentan, känner mig försiktigt hoppfull. På kvällen var det stor kräftskiva här med hela Samuels familj, superskoj och gott! Mer kräftor i mitt liv!!

I lördags slappade vi med Sabina och hennes pojkvän. Pojkvännen är fotograf och tog ett gäng riktigt snygga bilder på oss (mig själv, mig+Samuel, mig+Samuel+Anton). Det har vi inte för många av, så det ska bli kul att se dem.
På lördagkvällen kom sedan två par goda vänner, det blev en lyckad kväll med en särskilt rolig nyhet om väntande barn.

På söndagen åkte vi ut till Bärby Självplock. Där kan man plocka massa roligt, som tex majs, broccoli, kål, sallad, bryt- och bondbönor och rödbetor (se www.plocka.nu). Vi plockade bara majs, Anton hjälpte till och var jätteduktig. Nära självplocket bor vänner till oss som nyss har förlorat sin andra (!) son i en okänd hjärnsjukdom. Deras första son dog för fem år sedan, när han var femton. Och nu dog den andre, fjorton år gammal. Hjälp, det går inte att på något sätt tänka sig in i deras smärta!!
Visa av erfarenhet åkte vi dit med en påse kinamat, med lite efterrätt till (plus en akvarell som Samuels mamma målat). Det uppskattades mycket, tror jag. Hela deras hem var fyllt av blomsterbuketter i vitt, och synen av dem flyttade mig genast tillbaka i tiden till strax efter Josefs död. Så fort man lämnade huset stod det flera buketter och väntade på en när vi kom tillbaka, en annorlunda upplevelse.

Jag nämnde tidigare att jag börjat läsa en så bra bok om sorg av Gurli Fyhr. Jag har inte kommit så mycket längre, pga hemtentaplugg, men den har redan hjälpt mig.
Den började direkt med att beskriva precis hur mitt liv ser ut nu, exakt hur jag känner och tänker. Enligt boken har jag förstått att Josef dog rent teoretiskt, men det tar mycket längre tid för känslorna att ta in ett så stort trauma. Kroppen låter bara känslorna förstå jättelite i taget för att inte riskera ett sammanbrott. Inre och yttre faktorer påverkar hur snabbt man tillåts ta in det hela emotionellt. De inre faktorerna är bl a hur stabil ens inre världsuppfattning är, och den raseras fullständigt och måste byggas upp igen, när ett barn dör.
Så den inre tryggheten kan man inte förlita sig på i det läget, vilket leder till att den yttre tryggheten blir desto viktigare. Här innefattas t ex inga stora förändringar av människor och platser i ens närhet, och på den punkten har det inte varit så bra för mitt sorgearbete. Vi tvingades flytta från vårt och Josefs gemensamma hem bara två månader efter hans död. Avdelningen där vi bott med Josef under ett år, och där han tog sitt sista andetag, flyttade också efter några månader. Och så fick vi en ny liten bebis in i familjen i samma veva.
I den yttre tryggheten finns också omgivningens "tillåtelse" för oss att sörja på vilket sätt och hur länge vi vill. Många av våra vänner har varit suveräna, men vi har också fått kommentarer såsom: "jag är iallafall glad för de år som vi fick med Josef..."och "nu mår ni väl mycket bättre när Anton fötts?".
Bara insikten om att jag inte har tagit in Josefs död känslomässigt har fört mig lite närmare känslorna. Det var längesen jag verkligen grät för att jag saknar Josef, men det har jag gjort nästan dagligen den senaste veckan, och det känns skönt, sunt och befriande.


Josef och mamma mars 2005

Känner nu att jag börjar få lite koll på hemtentan. Det är ju bra eftersom den ska lämnas in imorgon. Det blir skönt att få den färdig.
På måndag börjar skolan. Det ser jag fram emot!

Anton har börjat på dagis igen, och uppskattar det INTE. Känns inte så roligt att höra att han varit ledsen hela dagen, när man kommer och hämtar honom. Hoppas det ändrar sig snart. Det är konstigt att han inte gillar det egentligen. Personalen är snälla och uppmärksamma (tycker vi iallafall), han älskar ju egentligen att leka med andra barn och andra leksaker. Och han är van att lämnas bort av oss, att inte vara med oss hela tiden. Vi har ju nyttjat barnvakt för honom av olika personer sedan han var mycket liten.

Idag har jag mest känt mig nere. Börjar få panik över hemtentan som ska vara inne om en vecka. Och så är jag så vansinnigt trött på att bara vara trött! Jag känner mig liksom känslomässigt bedövad; sällan glad på riktigt, jag ser inte fram emot saker, men jag känner inte heller någon paniksaknad efter Josef. Mest bara tomhet. Misstänker starkt att en psykolog/läkare skulle anteckna mig som deprimerad.
Orkade inte träffa folk idag, men så ville våra allra närmaste vänner komma en sväng, och det kändes ok. Det blev bra och djupa samtal, jag fick häva ur mig lite, och även gråta (vilket händer väldigt sällan nu för tiden). Tack för det, S och T!

Imorgon träffas vår Vi Som Mist-grupp. Vi Som Mist anordnas av Barncancerföreningen, och är en fast grupp på, i vårt fall, 4 par som har förlorat ett barn i cancer under ungefär samma tidsperiod. Vi träffas 2 ggr/termin och eftersom det är ungefär lika lång tid sedan vi hade våra barn hos oss, så blir det en enorm samhörighet. Det startas ungefär en grupp per termin i Göteborgsområdet.
Vår grupp har blivit en viktig del i vårt liv, och vi har fått nya goda vänner genom den. Det är så skönt att träffas en hel lördag och veta att de andra som sitter här förstår verkligen mig. De tror inte att jag mår bra nu eftersom det gått 2 år sedan Josef dog, de undrar istället hur sorgen tar sig uttryck för tillfället.
Andra vänner känns det som att man kan "lura" litegrand, eftersom vi beter oss ganska normalt utåt. Men glöm inte att det är mycket som pågår på insidan. Bara att alltid ha med sig ljudet av ens lilla barn som slutar andas är en tung börda att bära. En tyngd som jag inte tror blir lättare att bära, men som man vänjer sig vid.

Det blir ju också så att vänkretsen förändras av en sån här stor tragedi. Gamla vänner "faller bort" men nya vänner tillkommer. Jag har fått en mycket god vän, som är som en syster för mig. Vi har varit med i samma församling i många år, men började först prata på riktigt när Josef blev sjuk. Det var en speciell känsla, när vissa i det svåra läget drog sig undan från oss, så drog hon sig närmare. När vi fick reda på att Josef inte skulle överleva, och efter att han dött, så kom hon minst en gång i veckan för att hänga en kasse med mat eller godsaker på dörren. Hon förberedde söndagsmiddagar med ljus, cider och god mat, och hon kom med fredagsmys. Denna speciella omsorg fortsatte i många månader. I början orkade vi knappt öppna dörren, men tittade alltid med nyfikenhet ner i påsen för att se vad som fanns. Efter ett tag började vi prata mer och mer, och nu är våra kvällsträffar med djupa och fnissiga samtal så viktiga för mig. Tack A för din uthållighet, vishet och fantastiska värme!!

Nu vet jag att det sitter vänner och läser det här, och får dåligt samvete. Det är helt onödigt! Jag kan ärligt säga att jag inte skulle varit (har varit) så vis, om (när) mina vänner har råkat ut för svåra kriser. Jag har fått lära mig av A, och beter mig (förhoppningsvis) annorlunda idag. Man kan inte förvänta sig att alla ska veta hur man ska bete sig i en sådan här vansinnigt svår situation.

Nu känner mig färdig med sommarlovet. Jag blir så trött av att hitta på massa utflykter hela tiden, och träffa massa människor. Men vad gör inte mig trött?? I vilket fall så längtar jag nu till vardagen.

Nästa fredag ska min hemtenta vara inne (den som jag skippade att göra i våras). Och efter det börjar höstterminen i skolan. Först ska vi ha en kurs som handlar om talstörningar hos barn (läpp-käk-gomspalt, neurologiska sjukdomar och stamning) och sedan börjar den fruktade PRAKTIKEN. Jag bävar och längtar på samma gång. Känner en enorm prestationsångest inför sådana här saker, och blotta tanken på att en person ska sitta och bedöma mig medan jag träffar patienter gör mig fullkomligt skräckslagen. Samtidigt som jag ser otroligt mycket fram emot att äntligen få träffa patienterna vi läst om så mycket, och faktiskt få göra något vettigt med min tid. Kanske få hjälpa någon litegrand. Och känna mig lite som en logoped...

Längtar också efter att få engagera mig i andra vettiga aktiviteter på fritiden. I höst kommer det ju bli mindre plugg (bara en enda tenta!) och praktiken är inte fem dagar i veckan, så kanske kommer jag få lite tid över.
Har blivit "anställd" som volontär för stiftelsen Min Stora Dag (se länk nedan till höger), och det kommer dra igång här i höst. Min Stora Dag ordnar en stor dag för svårt sjuka barn efter deras önskemål, det kan t ex vara att få träffa en kändis eller att gå på en konsert eller resa någonstans. Det ska bli så spännande och meningsfullt att få vara med i det arbetet!
Vill också gärna vara med och hjälpa till lite i Barncancerföreningens verksamhet. Bl a så bjuder föreningen på fika en gång i veckan på avdelningen (barnonkologen på Drottning Silvias). Det skulle jag och Samuel vilja vara med på ibland.

Man kan tycka att jag inte borde göra de här sakerna, eftersom jag redan är så trött. Men jag är helt övertygad om att detta är saker som också skulle ge mig massa energi. Det är ju även terapi för mig att få vara med och hjälpa sjuka barn och deras familjer.

Och så är vi hemma igen. Nu är det slut med resandet för den här sommaren. Vilken fantastiskt solig vecka vi haft, äntligen kom sommaren! Det behövdes så man fick lite sol på sig innan skolan och allvaret börjar.

Vi har träffat en hel del folk, vilket är roligt, men också fortfarande enormt tröttande för mig. Jag vet inte riktigt varför att vara social och trevlig tar så mycket på krafterna. Kanske för att man känner sig lite falsk, att utsidan skiljs så mycket ifrån hur det känns på insidan.

Precis när vi kommit dit så insåg jag att det var första gången vi rest bort utan att ta med Josef-fotot. Det var inte helt oväntat, de senaste gångerna har han liksom packats med i sista minuten, och jag förstod att han skulle glömmas snart. Då fick jag genast frågan av någon om jag hade dåligt samvete för det. Nej, inte alls, blir mitt svar. Jag känner aldrig att jag borde sörja eller sakna Josef på något sätt, utan njuter av varje stund som jag känner ett lugn inför hela situationen, eller inte har tänkt på Josef på länge. Jag önskar att jag inte kommer må så här dåligt så länge till, men sorgen tar sin tid, och det går inte riktigt att forcera den. Enligt de som vet så ligger genomsnittstiden för den "aktiva" sorgen efter ett barn på 5-10 år.
I vilket fall så saknade jag faktiskt Josefbilden ibland. Trodde knappt att jag såg den längre, eftersom den alltid står framme hemma, men så var det inte. Då fick jag ta fram de foton som jag har på Josef i min mobiltelefon och titta lite på dem.

Om fem minuter börjar "barnsjukhuset" på TV4. Då ska vår vän Toni vara med. Han jobbar med syskon till de cancersjuka barnen på Josefs avdelning (barnonkologen på Östra). Det vill jag inte missa.

Riktigt lyckat barnkalas idag! Anton hade jätteroligt hela tiden. Lägger in bilder imorgon.

Nu är jag astrött. Måste gå och lägga mig, vill vara pigg till imorgon bitti, och prinsens födelsedag.  God natt!