Brohede

Oj, vad svårt det är att ta sig tid och ork att sätta sig här och skriva nu. På dagarna har det varit fullt ös, Anton har varit hemma från dagis en vecka för att bekanta sig med den nya verkligheten här hemma, och på kvällarna när han somnat har jag varit helt slut. Vårt liv är ett härligt kaos just nu, där vi håller på att lära oss att ha två barn att ta hand om samtidigt.

Ett särskilt minne som nog alltid kommer vara speciellt för mig är när Anton kom in till sjukhuset på torsdagen och för första gången fick hälsa på sin lillasyster. Åh, vad go han var! Han bara satt och tittade på henne (vågade inte hålla henne förrän efter några dagar) och sa: "Hon är så söt! Min lillasyster är så gullig!"
 Sedan dess har hon liksom verkat så självklar i Antons liv. Han har inte en enda gång ifrågasatt att hon är med hela tiden, eller att hon bor här hemma med oss nu. Han ger  henne heller inte direkt mycket uppmärksamhet, men ibland blir det en liten försiktig klapp på huvudet eller ett gos med hennes fot.
Däremot har han tagit lite avstånd från mig och blivit väldigt pappig. Det är väl det straffet jag får för att jag är så mycket med Elin nu. Jag försöker verkligen se till att umgås med honom så fort hon inte behöver tas om hand.

Elin är en helt underbar liten bebis som inte skriker i onödan. Jo förresten, när vi åker bil blir hon väldigt ledsen och det blir lite stressande.
Hon har samma speciella näsa som bröderna vilket gör att hon är supersöt men också tyvärr får lite problem med andningen. Det blir inte mycket plats för luften att ta sig in i i de där små minimala gångarna.
Vi tycker nog att hon är mest lik Josef, kanske pga att hon har rätt mörka färger. Våra barn har ett alldeles särskilt unikt utseende när de föds, och vi tycker att de ser lite grönländska ut. Eller kanske lite sydamerikanska? Jo, men visst är det en liten indiantjej på bilden nedan??



Hon är i vilket fall bland det sötaste jag sett *helt ogenerat skryt* och de senaste dagarna när hon öppnat ögonen mer och längre stunder blir jag bara helt tårögd av att se på henne.
Amningen fungerar trots nästäppa mycket bra, mest för att hon har en grym sugteknik och vägrar släppa taget även när det blir jobbigare att andas. Hon äter ofta och mycket och idag tyckte jag att hon redan har blivit lite tjockare om kinderna.

De två senaste dagarna har jag haft en hel del jobb att göra. Två kollegor har varit nere från Stockholm och vi har besökt sjukhusen för att berätta om och strukturera upp vår verksamhet och så har vi haft möte med eventuella nya volontärer. Samuel har hängt med runt och passat Elin. Det har också varit en hel del att förbereda inför helgen då vi ska bjuda ett antal barn/ungdomar på Nannes show på Rondo och på Frölundamatchen mot HV71.
Jag blir trött, men samtidigt ger det också energi för det är så roligt.
Kroppen har återhämtat sig ofattbart fort efter snittet och jag känner inte av såret alls nu, väldigt skönt!

   


Fina barn, Josefs småsyskon,  11 oktober 2008

Här kommer en liten redogörelse för hur onsdagen den 8 oktober blev för oss. En rapport om dagsläget inklusive nytagna bilder kommer imorgon.

Vi åkte alltså in tidigt på morgonen, spända och uppspelta. I dörren till förlossningsavdelningen möttes vi av en barnmorska som direkt meddelade att det var fullt och att vi därför fick sitta i väntrummet tills vi kunde få ett rum. Då rann liksom all adrenalin av mig och jag la mig i soffan och somnade.



Efter att vi gått en promenad och Samuel passat på att ge blod så fick vi till slut ett rum vid kl 10.30. Jag blev undersökt och det beslutades att igångsättningen skulle ske med en lite nyare metod som inte är så medicinsk utan mer naturlig. Man satte alltså in en kateter som skulle hjälpa till att vidga livmoderhalsen och målet var att vattnet skulle gå pga detta. Men hinnorna gick sönder direkt under själva proceduren och fostervatten flödade ut, ca 2,5 l.
Efter det fick jag värkar som kändes men inte mer än att jag kunde äta, spela kort med Samuel och gå långpromenader i korridorerna.
Timmarna gick och när jag öppnat mig 3 cm skulle katetern ramla ut av sig själv men detta tog väldigt lång tid. Till slut vid kl 17 kunde en barnmorska dra ut den och då kunde hon också undersöka mig. Glömmer aldrig hennes min när hon plötsligt säger: Det är en hand som tar tag om mitt finger här! Det visade sig alltså att Elin låg med armen för utgången. Flera läkare kom in och det diskuterades hur man skulle göra. Förhoppningen var att värkarna som tryckte huvudet nedåt skulle göra så att armen drogs undan, så man avvaktade.
Ganska plötsligt tog smärtorna tag mer ordentligt i kroppen och jag fick börja med lustgas. Snart gick värkarna i ett nästan utan paus och jag kände paniken komma krypande. Personal kom in med jämna mellanrum och försökte putta undan Elins arm. Jag fick en ryggbedövning som skulle göra det hela mer uthärdligt och det fungerade.
Men inte mycket hände, armen låg kvar och jag öppnade mig inte mer än 4-5 cm.
Vid kl 20 diskuterade de först att sätta in värkstimulerande dropp och avvakta, men då kände jag att nä, ni får gärna chansa med vansinniga smärtor några timmar till i era kroppar, men jag har fått nog! Jag var bara övertygad om att den armen var fast där och att det skulle bli snitt till slut, så det var lika bra att köra på det. Läkaren höll med och allt började med ens förberedas inför operation. Vilken otrolig lättnad jag kände då!

Jag fick en spruta som stannade värkarna och Samuel fick byta om till snygga operationskläder. Inne i operationssalen väntade ett helt kirurgteam redan på oss. Jag blev bedövad från bröstkorgen och nedåt och operation "Välkommen elin" började. Eftersom jag är en sån som älskar att titta på förlossningar och snitt och liknande på TV så ville jag gärna att Samuel skulle filma det hela och det gjorde han. Personalen var såå imponerad att han klarade att stå på andra sidan skynket och beskåda hela ingreppet!

Eftersom hon låg med huvudet över armen så blev det efter några timmas värkarbete till slut kejsarsnitt.

  

Onsdagen den 8 oktober klockan 21.13 föddes så äntligen Elin. Hon vägde 2895 gr och var 48 cm lång. 

Tja, nu sitter jag här med bara några timmar kvar. 

Nu börjar jag bli riktigt nervös! Fast jag känner mig ändå redo. De senaste dagarna har varit relativt lugna. Ibland får jag för mig att jag inte har några sammandragningar mer, men när jag känner efter så är de ju där jätteofta, bara det att jag blivit så van. Hoppas de gör lite skillnad. Imorgon bitti ska jag till barnmorskan och då ska hon undersöka mig, sen beror det på livmodershalsens status vilken metod de använder vid igångsättningen. Om jag har öppnat mig närmare två cm kan de ofta ta hål på hinnorna, och det är det bästa sättet har jag fattat det som. Då slipper man ta till läkemedel såsom gel eller dropp, och det blir lite mer 'naturligt'.

Ju närmare vi kommer desto mer overkligt känns det. Just nu känner jag mig inte så upprymd som jag tycker att jag borde, mer tom och lite nedstämd. Men jag läste precis på någon gravidsida på nätet att det är vanligt de sista dagarna. Det är väl nervositeten och oron inför att nåt hemskt ska hända som blir svårare att förneka så här nära inpå.

Helgen bjöd på två väldigt bra dagar i sällskap av olika delar av storfamiljen. Just nu pågår en stor vadslagning i Samuels familj kring Elins födelsetid, vikt och längd. Haha, det känns skönt att avdramatisera det hela lite på det sättet. Kommer inte ihåg alla bud men jag har tippat på onsdag kl 13.15, 50 cm, 3060 gr. Hm, jag misstänker att tiden är lite väl optimistiskt tidig, men vi får väl se....

Slemproppen har lossnat! Härligt, då känns det ju lite som att det jobbar där inne iallafall. För er lite mer oinvigda i graviditetens underbara värld kan jag berätta att slemproppen är liksom korken som sitter för livmoderhalsen. När den släpper kan det betyda att en förlossning är nära men det kan också dröja några veckor. I vilket fall betyder det garanterat att livmodern har börjat jobba, mjukna och öppna sig litegrand. Och allt det är ju positivt inför en igångsättning. 

Är helt slut efter en intensiv dag med mycket känslor.
Det började med att Anton fick hög feber i natt så det blev inte direkt mer sömn än det brukar bli. Sen på morgonen åkte jag till MVC och hade med mig Samuel som stöd. Barnmorskan sa att hon pratat med min läkare, och denne vill helst vänta med igångsättning tills jag är i vecka 39. Alltså en vecka senare än det vi pratat om hela tiden. Det blev droppen för mig som just nu lever på övertid med min smärtande kropp så jag började gråta. Efter lite samtal hit och dit, och en gynundersökning som faktiskt visade att livmodertappen börjat påverkas (och barnmorskan kunde känna Elins huvud med fingret!) så kom vi fram till att hon skulle prata med läkaren igen och föreslå onsdag. Och det verkade till slut falla i god jord så nu blir det till att infinna sig kl 08.00 på onsdag för igångsättning! Äntligen ett datum att räkna ner till! Och mindre än en vecka kvar.......
Vi kom på en lite rolig sak. Om det nu blir så att hon föds på onsdag så är det ju den 8 oktober, alltså 1008. Samuels födelsedag är 8 januari, alltså 0108, och anton är född 1 augusti, vilket blir 0801. Det känns som om några siffror går igen i den här familjen...

Vi gjorde också det sista tillväxtultraljudet och det visade en tjej med perfekt storlek mitt på normalkurvan och allt annat man kunde se såg fint ut. Eftersom hon ligger så långt ner med huvudet nu kunde vi tyvärr inte se hennes ansikte så väl. Är så fruktansvärt nyfiken på hur hon kommer se ut! Snart, snart får vi veta.

Väl hemma igen var jag rätt trött men det var inget mot vad Anton var. Han blev riktigt dålig och låg i sängen och skakade av feberfrossa trots maxdos Ipren. Det var lite läskigt! Det fick bli Alvedon också på det och sen blev han lite piggare. Men imorgon bitti blir det vårdcentralen för att försöka utreda den höga feberns ursprung. Om han har någon bakterie i kroppen vill jag gärna att han blir av med den innan Elin tittar ut.