Brohede

 Vår lillprins har haft problem med snarkningar och att andas genom näsan i omgångar ända sedan han var nyfödd. Jag fick sluta att amma honom när han bara var ett par månader gammal för att det strulade. På sistone har vi också märkt att hans tal låter annorlunda, väldigt grötigt och "långt bak". Han talar också väldigt högt och skrikigt.
Vi misstänkte att han kanske hade vätska bakom trumhinnan, och hörde lite dåligt, och så var det. Han hade mycket vätska i båda öronen, och läkaren trodde nog att hans hörsel kan vara rejält påverkad.
Vi misstänkte också att det bakomliggande problemet var en stor körtel bakom näsan (adenoid) och den fanns också där. Den var riktigt stor, och blockerade nästan helt vägen mellan näsan och munnen.
Så nu har vi fått förklaring till varför Anton var sjuk i princip hela sitt andra levnadsår. Och varför det kommer gult klegg ur ögonen hela tiden (som vi trott var återkommande ögoninfektioner), och varför han snarkar som en hel karl.

Adenoiden tas bort genom ett kort kirurgiskt ingrepp under narkos. Det blir troligtvis av framåt våren någon gång, och då gör de även hål på trumhinnorna för att släppa ut vätskan där.
Och här har vi tjatat på honom att inte prata så högt... Stackarn har väl inte haft nåt val, när han inte kunnat höra så bra.

Så ska en till av våra söner opereras... Det är väl inte direkt något stort och farligt ingrepp, men jag undrar ändå hur jag kommer reagera när han sövs. Det komer nog påminna lite väl mycket om Josefs alla sjukhuseskapader.

Positivt är ju iallafall att jag hade rätt i mina misstankar. Kanske kan jag bli en bra logoped ändå??

Äntligen - en uppdatering!

Förra veckan tillbringades mest vid skolböckerna och i fredags fick jag äntligen min tenta gjord. Vet inte hur det gått ännu, men det försöker jag att inte tänka på.

I ett tidigare inlägg skrev jag om journaliststudenten E som kom och intervjuade mig. Tanken var först att artikeln skulle handla om lekterapin, men det ändrades efter vårt besök och nu blir det en artikel om mig, och en om Josef! Vi har träffats flera gånger och jag har pratat och pratat - om hur det känns, hur det var, hur jag tänker om si och så....
Första gången vi sågs visade jag lite från Josef-filmen, och ett par dagar senare fick jag ett jättefint mejl där E skrev att han inte kunnat släppa tankarna på Josef, och att han ville skriva en artikel om honom, "en hyllning till en liten kille jag aldrig träffat." Jag blev så glad så jag grät! Ska bli så spännande att få läsa den.

I veckan ringde E och sa att Amelia är intresserade av artikeln om mig. Känns lite konstigt. Jag är så van vid mitt liv, att jag inte riktigt kan se nyhetsvärdet i det. Men visst, jag inser ju att jag varit med om något ovanligt och dramatiskt.

Helgen som gick var fullspäckad med program. Lördagen började med Vi Som Mist-träff. Det var i januari som vi träffades allihop och det var mycket roligt att ses igen. En liten Märta hade fötts sedan sist, och det var verkligen en otroligt fin liten bebis. Sådana små sötisar gör allt att det rycker i mammatarmen....

Efter den träffen bar det direkt av till Storan och så var det dags för musikal. Där går just nu Footloose med bl a Anna Sahlin och Måns Zelmerlöv, och jag var där som volontär för Min Stora Dag. Det var ett gäng ungdomar som kom med, och en vän till mig hade fixat så att vi fått kontakt med Anna Sahlins agent, så efteråt fick vi träffa henne och de andra artisterna. De var så gulliga och tog sig tid och visade oss runt på scenen. Flickorna lyste upp ordentligt när de fick prata med Måns, det var härligt att se.
I söndags var det dags för Barncancerföreningens julfest, och eftersom jag nu är med i Göteborgsgruppen som föll det på mitt ansvar att vara med i ordnandet av denna. Jag hade fixat så att killarna Longkalsong kom och underhöll och de är ju alltid lika bra, för stora och små.

De här veckan befinner vi oss i Varberg, i ett hus som Barncancerfonden har här. Det står på kurortens område, och vi har fri tillgång till bassängerna här, vilka vi nyttjar flitigt. Anton har förvandlats till en riktig badgalning och vill hoppa från kanten hela tiden, och helst hamna med huvudet under! Det är härligt att se.

Jag mår sådär, och grubblar  mycket kring hur våren ska bli. Får en hel del mindre panikattacker, och måste lugna mig själv med jämna mellanrum. Orkar inte med alla beslut som ska fattas jämt och ständigt - kan inte någon träda in och bestämma över mitt liv, så slipper jag??