Brohede

Det fanns inget riktigt guld i maffiaringen. Jag gick till vår juvelerare, men behöver ändå inte känna mig så dum för de var tvungna att analysera den i någon sorts maskin för att vara säkra. Mycket snyggt förfalskade stämplar! Lite tråkigt, eftersom vi redan hade kollat upp dagens guldpriser och räknat ut hur mycket vi kunde få för den ungefär. Jaja, nu hamnar den i utklädningslådan istället...

Fy, vad jag avskyr sådana här dagar, när det enda man borde göra är att plugga. De är någon sorts anti-dagar som inte borde räknas. Tur att det är slut med sådana snart! Känner att krafterna börjar tryta och att jag har svårt att koncentrera mig. Tänker mycket på praktiken och oroar mig inför den. Inte bara att jag måste prestera, utan att jag också ska vara där 8 timmar per dag. Har aldrig haft ett heltidsjobb och vet inte hur jag kommer orka med det. Positivt är iallafall att jag kommer vara helt ledig på fredagar.
Skulle helst vilja sätta mig och uppdatera mina neurokunskaper istället för att plugga till tentan. I skolan påpekas det nu hela tiden att "tänk nu på att ni på praktik för att lära er, att ni inte förväntas kunna allting etc..." Det försöker jag intala mig själv också. Men jag tänker mest att för patienternas skull är det ju bra om jag inte helt förvirrar saker och ting för dem.....

Samtidigt ska det bli så roligt att...jag vet inte hur jag ska uttrycka mig....ge lite omvårdnad! Sedan Josef blev sjuk har ju vi blivit föremål för mycket omsorg, och det har sannerligen behövts. Men nu känns det skönt att få vara med och ge lite omsorg istället, och kanske få göra lite skillnad med hjälp av den kunskap jag har fått.

Idag måste jag egentligen bara plugga, plugga och plugga hela dagen. Det är därför jag sitter här och bloggar... Jag är nämligen expert på att hitta på saker som jag bara måste göra under just sådana här dagar. Jag är superdålig på att städa och göra i ordning köket hemma annars, Samuel sköter mycket av det. Men i eftermiddag när han kommer hem kommer troligtvis köket vara skinande rent och golvet bonat. Hmm, måste inte fönstrena tvättas också....?!

Igår hände en lite skum grej. Anton var med morfar på centralstationen för att vinka av mormor som åkte till Stockholm. Då hade de på något sätt suttit bredvid en man, som enligt min far: "inte var hemlös direkt, men kanske lite sliten". Vet inte hur det gick till, eftersom jag inte var med, men Anton måste ha charmat denne man, för han gav Anton en rätt stor klackring, och sa: "den här ska du få, det är riktigt guld!". Det trodde ju inte min pappa på alls, så han tog emot den utan protester. Sedan när jag fick se den, så tyckte jag att den såg rätt äkta ut, och tittade inuti. Jo, där var de två obligatoriska märkena; en som det står 18K på, och en annan som jag har lärt mig någon gång betyder att det verkligen är guld! Det är ingen liten sak, utan en rejäl "maffiaring"... Vi blev lite ställda, vad skulle vi göra nu??
Imorse ringde jag polisen, eftersom det inte var helt otroligt att detta var stöldgods av något slag. Men de menade att eftersom jag inte har något egentligen som "bevisar" att den är stulen, och de inte hade någon direkt anmälan om en försvunnen klackring, så fick vi göra vad vi ville med den!
Min pappa tyckte att vi skulle spara den till Anton, så han kan ha den när han blir äldre. Men jag tror inte att det är så roligt att ständigt misstas för någon sorts hallick.... Så nu lutar det nog åt att gå till en guldsmed och få ut lite pengar för den.

Anton "Maffiabossen" Brohede

Det var längesen jag la in några bilder här, så nu var det dags.

Först kommer en fin bild från kusinerna i svampskogen. "Stoooora kantareller!"



Nu följer några bilder på min lilla familj. Fotograf är Sabinas pojkvän David som är just professionell sådan:



    

Det händer just nu så mycket i mitt liv, att jag inte hinner sitta här så mycket som jag brukar. Det är väl positivt, antar jag. Förra veckan var jag borta 3 kvällar, kan inte minnas när det hände senast. Samuel uttryckte en ovana vid att ha en så 'busy' fru, men han tycker det är väldigt roligt.

I torsdags var jag på mitt första möte med Barncancerföreningens Göteborgsgrupp. Vi planerade bl a veckofikat på avdelningen och den årliga julfesten. En gång i månaden har vi också lite festlig mat på avdelningen.  I september blir det en kräftskiva, och den går av stapeln på tisdag. Då ska jag få vara med och fixa den, tillsammans med en mer rutinerad person.

Den 25-28 oktober ska alla ni som är föräldrar åka in till Nordstan med era barn! Då pågår nämligen ett insamlingsjippo för Barncancerfonden där, som heter "Lek för livet". Vet inte exakt hur det kommer gå till, men det kommer iallafall finnas massa möjligheter för olika lekar, och ju mer barn som leker, desto mer pengar kommer diverse företag skänka till fonden. Jag kommer finnas där (troligtvis lörd-sön) och informera om barn och cancer.

I fredags blev Anton rejält dålig i öroninflammation, så vi kunde inte åka på församlingslägret på kvällen, som det var tänkt. Det var en underlig kortvarig sjuka; på förmiddagen hade han nästan 41 graders feber trots massa febernedsättande, men på eftermiddagen gick han hela vägen till kyrkogården själv, superpigg.
Så på lördagen åkte vi upp till Floda för att umgås med vår församling. Det blev både en jobbig och bra helg. Jobbig för att jag alltid saknar Josef så fruktansvärt mycket på sådana familjetillställningar. Och bra för att jag fick tillfälle att lära känna människor i min kyrka ännu bättre.

Men nu är det skönt att vara hemma och bara ta det lugnt ikväll. Imorgon börjar en ny skolvecka, som jag ska försöka koncentrera mig på. Skolan har ju kommit lite i skymundan nu, med allt annat roligt som händer.

Igår åkte Samuel och Anton för att plocka svamp med några vänner. Efter ett tag ringde Samuel och sa att Anton hade kräkts i bilen, men nu verkade må bra igen. Det är svårt att förklara allt som hände i mitt huvud när jag hörde det.

Först måste man veta att när Josef fick sitt återfall så började det med att Josef, pappa och farfar var på grabbhelg uppe i stugan på kållandsö. På fredagen ringde Samuel och sa att Josef hade kräkts i båten, men nu verkade må bra igen... Sjösjuka, hoppas man ju då.
Sedan kom Josef och Samuel hem och nästa morgon verkade Josef må bättre. Till saken hör också att farfar sa att han var dålig i magen, så vi trodde att de åkt på något där borta. Men när Josef morgonen efter det spydde ca 20 ggr och skrek att han hade ont i huvudet, så blev det ilfart in till barnonkologen och akut datortomografi, som visade fem nya tumörer som inte gick att göra något åt.

Det man också måste veta är att första gången Josef blev sjuk så började det med lite sporadiska kräkningar i samband med bilåkning, och en försämrad matlust. 

Så när nu Samuel säger till mig i telefonen att Anton kräkts så ser jag både tillbaka i tiden och framtiden samtidigt. Jag fick en flashback precis hur det kändes när samuel ringde om Josef. Och så såg jag framför mig hur Anton skulle börja kräkas mer och mer och så skulle vi åka in, och göra en röntgen, för att sedan läggas in och allt skulle börja om...............
Vissa saker lugnade vår oro något, t ex så blev jag också dålig och kräktes. Och Anton blev lite senare väldigt lös i magen, vilket tydde på någon sorts maginfektion. Man griper varje halmstrå i det läget; jag tror ingen annan förälder någonsin har önskat att ens barn skulle ha magsjuka så mycket som jag gjorde igår....

Han blev inte särskilt dålig och vi vet inte riktigt vad det var, men det verkar som nån sorts lätt infektion som jag också åkt på. Men gissa om vi kommer hålla koll på hans matlust de närmaste dagarna! Jag är helt slut efter all denna oro. Efter mötet idag kom en vän fram och frågade hur det var med mig, han tyckte jag såg tagen ut. Jag sa som det var, och det var skönt att få häva ur sig sin oro till någon.