Brohede

Imorgon skulle Josef fyllt fem år. Vilken stor kille vi skulle haft! Ibland försöker jag tänka mig hur han skulle varit, men det slutar jag med ganska snabbt. Jag blir bara frusterad av att det inte går.
Förra året hade vi ett kalas på födelsedagen, men det kände vi inte för i år. Ska bara träffa Josefs faddrar, kanske äta lite Josefmat ("superris" såklart), och sätta några ballonger vid graven.

Jag är enormt tacksam för att vi har Anton. Han är den som gör det värt att gå upp på morgonen. Och som gör att jag faktiskt skrattar (det riktiga skrattet som kommer ända nerifrån magen) varje dag. Men det var väldigt kluvna känslor när Josef dog, och Anton låg i magen. Jag ville inte ha den nya bebisen, jag ville bara ha Josef! När vi var på bårhuset och tittade till Josef, så önskade jag bara att han skulle bli varm igen och röra på lite sig. Då sparkade Anton till i magen...
För mig är det också overkligt att man faktiskt kan få flera barn som lever samtidigt, alltså syskon som får träffa varandra. Jag har lite svårt att tro att det nog kommer hända även oss en dag (neej, jag är inte gravid, men vi vill absolut ha fler barn någon gång).

Jag är helt opartiskt övertygad om att följande foton visar jordens just nu sötaste unge: