Måndag 27 augusti 2007
Idag drog skolan igång igen. Nu har jag börjat femte terminen och faktiskt gjort mer än hälften av utbildningen (en dag mer!). Det går sakta men säkert framåt. Kanske kommer jag en dag få jobba som logoped. Snart får jag i vilket fall pröva hur det är, praktiken närmar ju sig med läskiga stormsteg.
I fredags gjorde jag klart hemtentan, känner mig försiktigt hoppfull. På kvällen var det stor kräftskiva här med hela Samuels familj, superskoj och gott! Mer kräftor i mitt liv!!
I lördags slappade vi med Sabina och hennes pojkvän. Pojkvännen är fotograf och tog ett gäng riktigt snygga bilder på oss (mig själv, mig+Samuel, mig+Samuel+Anton). Det har vi inte för många av, så det ska bli kul att se dem.
På lördagkvällen kom sedan två par goda vänner, det blev en lyckad kväll med en särskilt rolig nyhet om väntande barn.
På söndagen åkte vi ut till Bärby Självplock. Där kan man plocka massa roligt, som tex majs, broccoli, kål, sallad, bryt- och bondbönor och rödbetor (se www.plocka.nu). Vi plockade bara majs, Anton hjälpte till och var jätteduktig. Nära självplocket bor vänner till oss som nyss har förlorat sin andra (!) son i en okänd hjärnsjukdom. Deras första son dog för fem år sedan, när han var femton. Och nu dog den andre, fjorton år gammal. Hjälp, det går inte att på något sätt tänka sig in i deras smärta!!
Visa av erfarenhet åkte vi dit med en påse kinamat, med lite efterrätt till (plus en akvarell som Samuels mamma målat). Det uppskattades mycket, tror jag. Hela deras hem var fyllt av blomsterbuketter i vitt, och synen av dem flyttade mig genast tillbaka i tiden till strax efter Josefs död. Så fort man lämnade huset stod det flera buketter och väntade på en när vi kom tillbaka, en annorlunda upplevelse.
Jag nämnde tidigare att jag börjat läsa en så bra bok om sorg av Gurli Fyhr. Jag har inte kommit så mycket längre, pga hemtentaplugg, men den har redan hjälpt mig.
Den började direkt med att beskriva precis hur mitt liv ser ut nu, exakt hur jag känner och tänker. Enligt boken har jag förstått att Josef dog rent teoretiskt, men det tar mycket längre tid för känslorna att ta in ett så stort trauma. Kroppen låter bara känslorna förstå jättelite i taget för att inte riskera ett sammanbrott. Inre och yttre faktorer påverkar hur snabbt man tillåts ta in det hela emotionellt. De inre faktorerna är bl a hur stabil ens inre världsuppfattning är, och den raseras fullständigt och måste byggas upp igen, när ett barn dör.
Så den inre tryggheten kan man inte förlita sig på i det läget, vilket leder till att den yttre tryggheten blir desto viktigare. Här innefattas t ex inga stora förändringar av människor och platser i ens närhet, och på den punkten har det inte varit så bra för mitt sorgearbete. Vi tvingades flytta från vårt och Josefs gemensamma hem bara två månader efter hans död. Avdelningen där vi bott med Josef under ett år, och där han tog sitt sista andetag, flyttade också efter några månader. Och så fick vi en ny liten bebis in i familjen i samma veva.
I den yttre tryggheten finns också omgivningens "tillåtelse" för oss att sörja på vilket sätt och hur länge vi vill. Många av våra vänner har varit suveräna, men vi har också fått kommentarer såsom: "jag är iallafall glad för de år som vi fick med Josef..."och "nu mår ni väl mycket bättre när Anton fötts?".
Bara insikten om att jag inte har tagit in Josefs död känslomässigt har fört mig lite närmare känslorna. Det var längesen jag verkligen grät för att jag saknar Josef, men det har jag gjort nästan dagligen den senaste veckan, och det känns skönt, sunt och befriande.
Josef och mamma mars 2005
I fredags gjorde jag klart hemtentan, känner mig försiktigt hoppfull. På kvällen var det stor kräftskiva här med hela Samuels familj, superskoj och gott! Mer kräftor i mitt liv!!
I lördags slappade vi med Sabina och hennes pojkvän. Pojkvännen är fotograf och tog ett gäng riktigt snygga bilder på oss (mig själv, mig+Samuel, mig+Samuel+Anton). Det har vi inte för många av, så det ska bli kul att se dem.
På lördagkvällen kom sedan två par goda vänner, det blev en lyckad kväll med en särskilt rolig nyhet om väntande barn.
På söndagen åkte vi ut till Bärby Självplock. Där kan man plocka massa roligt, som tex majs, broccoli, kål, sallad, bryt- och bondbönor och rödbetor (se www.plocka.nu). Vi plockade bara majs, Anton hjälpte till och var jätteduktig. Nära självplocket bor vänner till oss som nyss har förlorat sin andra (!) son i en okänd hjärnsjukdom. Deras första son dog för fem år sedan, när han var femton. Och nu dog den andre, fjorton år gammal. Hjälp, det går inte att på något sätt tänka sig in i deras smärta!!
Visa av erfarenhet åkte vi dit med en påse kinamat, med lite efterrätt till (plus en akvarell som Samuels mamma målat). Det uppskattades mycket, tror jag. Hela deras hem var fyllt av blomsterbuketter i vitt, och synen av dem flyttade mig genast tillbaka i tiden till strax efter Josefs död. Så fort man lämnade huset stod det flera buketter och väntade på en när vi kom tillbaka, en annorlunda upplevelse.
Jag nämnde tidigare att jag börjat läsa en så bra bok om sorg av Gurli Fyhr. Jag har inte kommit så mycket längre, pga hemtentaplugg, men den har redan hjälpt mig.
Den började direkt med att beskriva precis hur mitt liv ser ut nu, exakt hur jag känner och tänker. Enligt boken har jag förstått att Josef dog rent teoretiskt, men det tar mycket längre tid för känslorna att ta in ett så stort trauma. Kroppen låter bara känslorna förstå jättelite i taget för att inte riskera ett sammanbrott. Inre och yttre faktorer påverkar hur snabbt man tillåts ta in det hela emotionellt. De inre faktorerna är bl a hur stabil ens inre världsuppfattning är, och den raseras fullständigt och måste byggas upp igen, när ett barn dör.
Så den inre tryggheten kan man inte förlita sig på i det läget, vilket leder till att den yttre tryggheten blir desto viktigare. Här innefattas t ex inga stora förändringar av människor och platser i ens närhet, och på den punkten har det inte varit så bra för mitt sorgearbete. Vi tvingades flytta från vårt och Josefs gemensamma hem bara två månader efter hans död. Avdelningen där vi bott med Josef under ett år, och där han tog sitt sista andetag, flyttade också efter några månader. Och så fick vi en ny liten bebis in i familjen i samma veva.
I den yttre tryggheten finns också omgivningens "tillåtelse" för oss att sörja på vilket sätt och hur länge vi vill. Många av våra vänner har varit suveräna, men vi har också fått kommentarer såsom: "jag är iallafall glad för de år som vi fick med Josef..."och "nu mår ni väl mycket bättre när Anton fötts?".
Bara insikten om att jag inte har tagit in Josefs död känslomässigt har fört mig lite närmare känslorna. Det var längesen jag verkligen grät för att jag saknar Josef, men det har jag gjort nästan dagligen den senaste veckan, och det känns skönt, sunt och befriande.
Josef och mamma mars 2005
Kommentarer
Trackback
