Fredag 14 mars 2008
Nu har illamåendet slagit till på mer på riktigt, och jag går och småäter på morot och gurka hela tiden (ok, lite annat mindre nyttigt också). Man brukar ju prata om morgonillamående, men jag kör mer på tvärtom den här gången; jag mår som bäst de två första timmarna efter jag vaknat och sen börjar det smyga sig på för att bli värre och värre under hela dagen.
Jag måste säga att det här med att vara gravid har jag inte mycket för. Första gången är ju mer fantastisk och spännande, men nu blir det mest en transportsträcka fylld med 3-4 månaders konstant magsjuka som följs av oavbrutna smärtor i fogar och nerver.
Visst låter det kanske konstigt men jag längtar lite till förlossningen! Vem ser inte fram emot en vansinnig smärta samtidigt som man skiter ut en fotboll?? Nej, men allvarligt så är det så oerhört speciellt att få känna bebisen faktiskt komma ur min kropp och sen svettig som aldrig förr få ta emot den kladdiga lilla varelsen.
Men mest undrar jag vad det är för en liten person där inne. Kommer hon/han vara lik sina storebrorsor? Man får ju helt opartiskt bara konstatera att vi fått helt underbara barn hittills så jag hoppas det håller i sig..... ;)
Imorgon åker vi till Smögens Havsbad för att för första gången vara en hel helg med vår Vi Som Mist-grupp. Det ska bli såå skönt att få ta det lugnt och umgås (utan barn) under lite längre tid. Och så är det ju inte direkt jobbigt heller att det blir flera goda måltider plus en härlig frukostbuffé. Anton ska vara med både mormor & morfar, och farmor & farfar, så han kommer vara nöjd!
Jag ser också fram emot att få prata mer om Josef och hur läget är nu, med vänner som verkligen förstår.
Lördag 8 mars 2008
Den Brohedska familjen vill nu glatt meddela att det håller på och bakas en femte familjemedlem!!
Under ca tre veckor har jag haft en lite hemlig blogg vid sidan om den här, vad som skrivits där kan ni nu läsa nedan:
Tisdag 19 februari 2008 (v 5)
Gravid??!? Kan jag verkligen... Är jag faktiskt...?? Äntligen!!
Pluset på gravtestet lyste redan i ögonvrån när jag vågade snegla ditåt. Samuel var också med och vi hoppade av glädje tillsammans. Det här har vi längtat efter i ett halvår nu. Tror aldrig vi har blivit riktigt såå glada av det beskedet som nu.
Var bara tvungna att SMS:a den goda nyheten till närmsta familjen. De blev glatt överraskade, utom de som visste att vi försökte, de blev bara jätteglada!
Lördag 23 februari 2008 (v 5)
Vår tredje håller faktiskt på att bakas där inne - helt ofattbart! Jag känner inte mycket av det, kanske lite mensvärk (av att livmodern växer som en galning). Nu är vi i vecka 5 och embryot är ca 1mm stort läste jag på internet. :)
Idag berättade vi för Anton att mamma har en jätteliten bebis inne i magen. 'Jaha' sa han... Vi frågade om han ville att en bebis ska flytta in här och då sa han 'nej'. Sen frågade Samuel vilken färg Anton ville att hans lille/asyskon ska ha och då blev svaret 'grön'. Hm, kan bli svårt att infria hans önskemål......
Har nu också berättat för våra grannar på övervåningen och ett par av våra närmsta vänner. Det är lika roligt varje gång.
Måndag 25 februari 2008 (v 6)
Jag insåg att jag nog skulle oroa mig en hel del för det här lilla livet, och det har tyvärr redan börjat. Går nästan och väntar på att nåt ska hända och bli fel. Vill så gärna bara känna glädje.
När jag väntade Anton och Josef så mådde jag väldigt illa, och det brukar man ju säga som tröst att det iallafall är ett tecken på att bebisen mår bra. För er som inte vet så kan jag berätta att vi blev oplanerat gravida mellan Josef och Anton och att det fostret dog i magen i vecka 6, men blödningen kom inte förrän i vecka 10 (ett s k kvarhållet missfall). Den stora skillnaden på den graviditeten var att jag inte mådde illa alls.
Så nu går jag och är helt splittrad - vore ju jätteskönt att inte må så illa, samtidigt som jag då kommer vara ännu mer orolig för att fostret inte lever längre.
Har iallafall bokat tid hos vår barnmorska (som har haft hand om oss de tidigare gångerna) och vi ska dit nästa vecka. Hon brukar göra ett UL för att kolla läget på första besöket och då ser jag fram emot att få se det lilla hjärtat picka. Tänk att den redan har ett hjärta!
Måndag 3 mars 2008 (v 7)
Nu vet fler av våra vänner om den lilla hemligheten och snart kommer den nog vara svår att dölja. Magen har svullnat upp en hel del och inga av mina vanliga byxor är direkt behagliga att ha på sig. Samuel har hämtat upp min låda med mammakläder från källaren och snart är det nog dags att ge upp och börja använda dem.
Jag känner att det är nåt som värker och drar därinne, men ännu har inget ordentligt illamående startat. Kan känna lite sug i magen på eftermiddag/kvällen och det vore ju perfekt om det bara blir så den här gången. Kanske betyder det att det är en tjej?!?
Vilket kön det är spelar ingen som helst roll. En kille vore perfekt, för egentligen skulle vi ju ha två små grabbar vid det här laget, och då skulle det återställa den ordningen lite. Samtidigt som det vore underbart med en tjej eftersom vi redan har fått två killar.
Imorgon ska vi till mödravården och det ser jag verkligen fram emot. Det är ju en speciell känsla bara att komma dit, och det kommer kanske förhoppningsvis göra det verkligare att jag faktiskt är gravid. Sen vore det ju väldigt positivt om vi får göra ett UL och se så att allt är ok där inne.
Torsdag 6 mars 2008 (v 7)
Det blev inget UL i tisdags, det var för tidigt för att kunna vara säker på att man skulle se hjärtat slå. Men det gjorde inte så mycket, jag är inte lika orolig nu. Även om jag inte mår jätteilla så känner jag ett sug i magen ofta, särskilt på kvällarna. Det blir lite krångligt för jag känner mig ofta hungrig, men så fort jag tittar på mat så tappar jag helt matlusten. Men hoppas, hoppas att det inte blir värre än så här!
Vår barnmorska blev glad över att se oss och sa att hon väntat på oss. Det hela kändes lite mer verkligt när vi var där.
Läste på nån gravidsida på internet att håret kan vara lite mer svårskött nu, och jajamen - det är helt sant för min del. Fult hår, ful hy och svullen kropp. Och ändå känner jag mig bara lycklig över det lilla livet som växer där inne.
Lördag 8 mars 2008 (v 8)
Nu har det blivit dags att lägga ut den här hemliga bloggen till allmän beskådan. Vi är ju vid det här laget vana vid att dela med oss av vår sorg, så nu vill vi också att ni ska få dela vår glädje!
En liten människa i v 8 - inte vår bebis dock.....
Torsdag 6 mars 2008
Fick göra lite olika delar av olika afasitest på en man som hade problem efter en stroke. Vi funkade bra ihop och jag fick cred av mina handledare för att jag såg så otroligt lugn ut (!!) så att patienten blev avslappnad, och för att jag anpassade mig bra och gjorde bra bedömningar i testsituationen. Roligt! De visste hur nervös jag var innan så de proppade mig full med positiv feedback efteråt - bra handledare!
Efter det 'kom jag in i ett stim' och erbjöd mig att ta en patient till. Skrev också journalanteckningar om dessa två patienter och kände mig lite som en logoped för en stund...
Nu har jag fått veta att min artikel kommer vara i Amelia nummer 10, som kommer ut 24 april. Fast först ska jag få granska artikeln och eventuellt ändra på det som jag inte känner mig bekväm med. Har redan läst texten massa gånger så det blir väl mest att godkänna de bilder som de valt.
Måndag 3 mars 2008
Tiden går så snabbt att jag inte hinner med. Och ändå har jag inte fullspäckat schema på vardagarna nu för tiden, vilket är fantastiskt skönt.
Samuel tituleras nu doktor och har så smått börjar varva ner efter den senaste tidens pärs. Det enda vi egentligen vet om hans framtid är att han blir kvar på institutionen fram till sommaren.
Vår samtalsgudstjänst om sorg som vi hade tillsammans med Lotta och Tomas Sjödin kändes mycket bra, och vi har fått enormt positiv feedback efteråt. Den finns att ladda ner och lyssna på på Mölndal Pingstkyrkas hemsida. Kan tyvärr inte adressen - googla!
Har inte hunnit med så mycket praktik ännu, bara två dagar. Men de har varit intressanta och lärorika, och jag har fått skriva mina första journalanteckningar. På torsdag kanske jag får ha min första patient, läskigt men också lite spännande på ett positivt sätt.
Jag måste lära mig att se det som jag faktiskt kan och inte bara fokusera på allt jag känner mig osäker på, vilket jag har en stark tendens att göra.
Jag känner att sorgen och saknaden efter Josef bara blir starkare och starkare och tror nog att det har med årstiden att göra. Nu är det ju officiellt vår och alla krokusar i trädgården påminner så starkt om hans sista tid i livet.
Jag tycker det är jättesvårt att komma ihåg hur han var, och det gör mig så enormt frustrerad och ledsen. Så fort jag försöker tänka på något särskilt tillfälle eller vad Josef skulle sagt, så 'tar bilden av Anton över', men jag tror att det är för att de är så lika till sättet, och då tröstar jag mig med att Anton påminner mig om hans storebror hela tiden.
Anton är verkligen i en helt underbar ålder. Han säger och gör så helt fantastiska saker varje dag att jag bara svämmar över av lycka varje gång jag är med honom. Han kan allt vara trotsig också men det tar inte allts överhanden, och vi har inte sett till några stora utbrott av ilska (ännu).
På något sätt så förstärker sorgen efter Josef lyckan över att ha Anton, vilket leder till en mycket underlig blandning av känslor. När jag saknar Josef som mest så blir jag samtidigt så oerhört tacksam över att ha Anton och att han är frisk.
