Söndag 30 september 2007

Klockan är snart 23 och det finns inget annat att göra än att gå och lägga sig. Varför stressar jag upp mig så vansinnigt inför en sådan här sak?? Vet inte, men det är bara så att det inte finns mycket som jag tycker är jobbigare än sådana här kvällar - alltså kvällen innan en förväntat jobbig sak ska ske. 

Ok, dags att stänga av datorn, men innan det vill jag bara skriva: stort TACK för all uppmuntran, både här och på facebook. Jag känner verkligen stödet från er där ute!

Fredag 28 september 2007

Ni har vi haft två intensiva heldagar med samtalsmetodik i skolan. Tankar på Josef och sjukhusvistelsen har varit många igen de här dagarna. Vi skulle fundera kring nåt samtal med en läkare som vi haft, och vad vi mindes som bra eller dåligt kring det. Tja, jag hade ju några att välja på.... 
Vi fick också spela rollspel och vara logoped i samtal med olika sorters besvärliga patienter. Jag fick mest blackout hela tiden och kände att jag inte kom ihåg nånting. Det var jag i och för sig inte ensam om, men det var ändå ingen upplyftande känsla direkt.
Nu är jag helt slut, och ännu mer panikslagen inför praktiken. Orkar inte skriva mer om det nu, känner jag. Ångesten kommer smygande, måste hitta någon lämplig förströelse, det blir troligtvis TV:n.

Just nu är jag säker på att ingen nånsin har varit lika nervös inför en praktik som jag.

Igår var det två klasskompisar som frågade om Josef, och hur det gick till när han blev dålig. Jag började berätta och de bara frågade mer och mer och till slut hade jag dragit hela historien ända fram till Josefs sista hjärtslag och vi satt där mitt i skolcaféterian och grät tillsammans. Människor runt omkring undrade nog lite, men det var en viktig och fin stund. Det var så längesen jag fick berätta om hur det var, för någon. Det kan jag sakna ganska ofta, vet inte riktigt varför.

I söndags var vi på Liseberg. Det var Barncancerfondens dag där, och vi fick för ett förmånligt pris inträde, fika och åkband till oss alla tre. Det blev ju tyvärr lite svårt att åka så mycket, eftersom Anton var för kort för de flesta attraktionerna, inklusive många barnattraktioner! Så vi fick turas om lite. Ändå lyckades vi fördriva 7 timmar där, och hade riktigt roligt. Anton gillade Farfars bilar, Sagoslottet, Karusellen och Tornet. Han uppskattade däremot inte 3D-filmen med närgångna ormar och jättehögt ljud... "Åka hem nu! Åka hem nu!"
Vi vann också en godispåse på nummer 2! Det är det nummer som Josef bestämde sista gången vi var med honom på Liseberg, och än så länge har vi vunnit på nummer 2 på något spel varje gång vi varit på där sedan dess.

Lördag 22 september 2007

Det fanns inget riktigt guld i maffiaringen. Jag gick till vår juvelerare, men behöver ändå inte känna mig så dum för de var tvungna att analysera den i någon sorts maskin för att vara säkra. Mycket snyggt förfalskade stämplar! Lite tråkigt, eftersom vi redan hade kollat upp dagens guldpriser och räknat ut hur mycket vi kunde få för den ungefär. Jaja, nu hamnar den i utklädningslådan istället...

Fy, vad jag avskyr sådana här dagar, när det enda man borde göra är att plugga. De är någon sorts anti-dagar som inte borde räknas. Tur att det är slut med sådana snart! Känner att krafterna börjar tryta och att jag har svårt att koncentrera mig. Tänker mycket på praktiken och oroar mig inför den. Inte bara att jag måste prestera, utan att jag också ska vara där 8 timmar per dag. Har aldrig haft ett heltidsjobb och vet inte hur jag kommer orka med det. Positivt är iallafall att jag kommer vara helt ledig på fredagar.
Skulle helst vilja sätta mig och uppdatera mina neurokunskaper istället för att plugga till tentan. I skolan påpekas det nu hela tiden att "tänk nu på att ni på praktik för att lära er, att ni inte förväntas kunna allting etc..." Det försöker jag intala mig själv också. Men jag tänker mest att för patienternas skull är det ju bra om jag inte helt förvirrar saker och ting för dem.....

Samtidigt ska det bli så roligt att...jag vet inte hur jag ska uttrycka mig....ge lite omvårdnad! Sedan Josef blev sjuk har ju vi blivit föremål för mycket omsorg, och det har sannerligen behövts. Men nu känns det skönt att få vara med och ge lite omsorg istället, och kanske få göra lite skillnad med hjälp av den kunskap jag har fått.


Fredag 21 september 2007

Idag måste jag egentligen bara plugga, plugga och plugga hela dagen. Det är därför jag sitter här och bloggar... Jag är nämligen expert på att hitta på saker som jag bara måste göra under just sådana här dagar. Jag är superdålig på att städa och göra i ordning köket hemma annars, Samuel sköter mycket av det. Men i eftermiddag när han kommer hem kommer troligtvis köket vara skinande rent och golvet bonat. Hmm, måste inte fönstrena tvättas också....?!

Igår hände en lite skum grej. Anton var med morfar på centralstationen för att vinka av mormor som åkte till Stockholm. Då hade de på något sätt suttit bredvid en man, som enligt min far: "inte var hemlös direkt, men kanske lite sliten". Vet inte hur det gick till, eftersom jag inte var med, men Anton måste ha charmat denne man, för han gav Anton en rätt stor klackring, och sa: "den här ska du få, det är riktigt guld!". Det trodde ju inte min pappa på alls, så han tog emot den utan protester. Sedan när jag fick se den, så tyckte jag att den såg rätt äkta ut, och tittade inuti. Jo, där var de två obligatoriska märkena; en som det står 18K på, och en annan som jag har lärt mig någon gång betyder att det verkligen är guld! Det är ingen liten sak, utan en rejäl "maffiaring"... Vi blev lite ställda, vad skulle vi göra nu??
Imorse ringde jag polisen, eftersom det inte var helt otroligt att detta var stöldgods av något slag. Men de menade att eftersom jag inte har något egentligen som "bevisar" att den är stulen, och de inte hade någon direkt anmälan om en försvunnen klackring, så fick vi göra vad vi ville med den!
Min pappa tyckte att vi skulle spara den till Anton, så han kan ha den när han blir äldre. Men jag tror inte att det är så roligt att ständigt misstas för någon sorts hallick.... Så nu lutar det nog åt att gå till en guldsmed och få ut lite pengar för den.

Anton "Maffiabossen" Brohede
image197


Torsdag 20 september 2007

Idag på eftermiddagens seminarium i skolan var det omöjligt att inte tänka på Josef hela tiden. Det handlade om barnkonventionen, hur vi som kanske ska jobba med barn alltid måste tänka på att "sätta barnets bästa i främsta rummet". Och så var det en psykolog som berättade om hur barn i olika åldrar reagerar på kirurgi och sjukvård. Vi pratade också om hur man kan handskas med föräldrar till sjuka barn, och hur man gör barnen delaktiga i sin egen behandling.
Det slog mig gång på gång hur duktiga de var/är på barnonkologen på Östra; att ta hand om oss oroliga föräldrar, samtidigt som de alltid satte Josef i främsta rummet. Hur de alltid lät honom bestämma i den mån som var möjligt, t ex vilken hand de skulle ta blodprov från. Och hur de med hjälp av magnetiska gubbar i form av elaka celler och vitablodkroppssoldater förklarade för barnen om cancer och cellgifter.
Undrar verkligen hur Josef tänkte kring allt det som hände. Om han fattade att han var sjuk, och att de flesta andra barn inte är det?! Vet inte. Hur kändes det egentligen att vakna upp efter att ha genomgått en stor hjärnoperation?? Det ska jag fråga honom när vi träffas i himlen.

Förresten, vad glad jag blev idag när jag loggade in här på bloggen och såg att jag hade fått så många kommentarer! Det är väldigt roligt att ni skriver något. Behöver inte vara något särskilt, bara så jag vet att någon läser, och vem som läser...

Linda, vad kul!! Jag vill gärna mejla med dig. Jag saknar dig, min vän! Har inte din mejladress, kan inte du skicka ett mejl till: brohede@yahoo.se?

Onsdag 19 september 2007

Det var längesen jag la in några bilder här, så nu var det dags.

Först kommer en fin bild från kusinerna i svampskogen. "Stoooora kantareller!"

image189

Nu följer några bilder på min lilla familj. Fotograf är Sabinas pojkvän David som är just professionell sådan:

image190

    


Tisdag 18 september 2007

Helgen var skön och rolig. Var hemma hos goda vänner både på lördagen och söndagen. Och så träffade jag en hel massa tennisstjärnor. Det blev inte så många familjer som hängde med från Min Stora Dag, men vi var ett gött litet gäng som träffades där på söndagmorgonen. Tillsammans med oss var det också ett stort gäng tennisungdomar som skulle få träffa sina idoler.

Det började med att Mats Wilander (lagkapten) berättade om Davis Cup och hur de tänker och lägger upp det. Sedan fick vi se Robin Söderling och Pim-Pim träna. Robin ska tyvärr inte vara med och tävla pga skadad handled. Efter det fick vi fråga ut dem och då kom också Jonas Björkman, Thomas Johansson, Simon Aspelin och Robert Lundstedt. Jag som inte kan något om tennis fick lära mig massor. Men de fick också lite personligare frågor, som när de var förälskade första gången...
Sedan blev det mingel och autografskrivning. De verkade vara riktigt sköna killar som hade roligt ihop. Tennis är kanske något vettigt att satsa på för Anton...?!?

Jag tror att de familjer som var med blev nöjda. Tyvärr var det en cancersjuk tjej som hade sett fram emot det hela, som blev dålig och inte kunde följa med. Frustrerande när det blir så, men det lär väl hända mer gånger. Jag vet ju av egen erfarenhet att det inte är lätt att planera någonting med den sjukdomen. Framför allt pga av behandlingen. När man får cellgifter så går ju immunförsvaret ner i omgångar och då måste man läggas in och få antibiotika så fort man får feber, eftersom kroppen själv har för lite vita blodkroppar att bekämpa infektion med.

Igår fick jag (äntligen!!) reda på vart jag ska vara på min praktik, och hur min höst kommer se ut! Under oktober ska jag vara fyra veckor på neuro (troligtvis strokeenheten på Högsbo sjukhus) och i nov-dec ska jag vara fyra veckor på barnlogopedin inne i Göteborg. Sååå spännande och roligt men också superskrämmande!!! Är det tänkt att jag ska komma ihåg massa saker vi läst nu då?!? I början kommer jag troligtvis känna mig lika förvirrad som de som ligger inne där...

Men idag är det tentaplugg som gäller. Nästa onsdag har jag tenta på talstörningar hos barn. Jag tror att det är den näst sista tentan på utbildningen. Hurra!

Onsdag 12 september 2007

Håret blev lite mörkare än vad jag hade tänkt hos frisören. Nu är det chokladbrunt med lite guldslingor i. Men jag är väldigt nöjd, och har fått en hel del positiv respons. Det är roligt när man byter färg så radikalt, för då ser kläderna helt annorlunda ut på en. Man måste tänka lite andra färger när man shoppar också.

Gårkvällens kräftskiva uppe på barnonkologen blev mycket lyckad. Vi hade köpt 10 kg havskräftor (!) för det ryktades att det låg många familjer inne. Men det blev bara ett tiotal som kom. Så vi fick maaassa kräftor över. Men det gjorde inget, de som kom var så otroligt tacksamma!

Det är så speciellt att vara där, bland så många människoöden. Där var en liten treårig flicka som hade fötts med hjärtfel och genomgått en hjärttransplantation. I mycket sällsynta fall så kan medicinen som hindrar kroppen från att avstöta det nya hjärtat ge tumörer. Och det var vad som hade hänt, nu hade hon fått cancer. Det finns ingen rättvisa, det är helt klart! Hon är tre år och har aldrig fått en ordentlig chans att lära sig prata eller äta normalt.
Och så kom det en helskön sjuttonårig kille med en svårbotad skelettcancer. Han åt fruktansvärt många kräftor och njöt av att ha matlust för en gång skull...
Det vi från föreningen kan göra är att bjuda på lite fest och lyssna när de behöver prata. Och det behöver man ofta i det läget. Berätta och berätta och berätta... Kändes otroligt meningsfullt att vara där!

Anton är verkligen på strålande humör idag. Det härliga är att det går så bra på dagis nu också. Idag hade han pratat och sjungit glatt hela dagen, sa fröknarna. Och han blev störtsur när jag försökte ta med honom hem!
Han är riktigt grym på att prata nu. Säger meningar med upp till 10 ord. Han gjorde precis som Josef; när han väl kommit på det där med att kombinera två ord till en fras, så fanns det inga begränsningar, då blev det flerordsmeningar med en gång. Han härmar det mesta som vi säger också, så man får passa sig...

En glad nyhet är att jag har lyckats få med en till volontär till Min Stora Dag. Jag har fått kontakt med en gammal gymnasievän via det fantastiska Facebook. Han blev så inspirerad när jag berättade om stiftelsen och allt man kunde få vara med om, så han hängde på också! Så kul vi ska ha när vi tillsammans planerar överraskningar för de sjuka barnen.

Måndag 10 september 2007

Idag skippade jag skolan, och var hemma och läste istället. Behövde vila mig från folk efter den intensiva veckan som var.
Jag fick också lite pärlat och lyckades få till mitt bästa halsband hittills, enligt min mening. Det kommer ni säkert få se på mig snart.

Imorgon ska jag gå till frissan, härligt! Nu är både färgen och kvaliteten på håret helt crazy. Får väl se vad vi ska göra åt det.

Fick nyss reda på att jag ska få följa med på söndag och vara MinStoraDag-volontär på en träff med tennisstjärnorna som ska vara med i Davis Cup (21-23 sept). Ser verkligen fram emot att få lära mig hur det funkar. 3-4 familjer är inbjudna från Drottning Silvias. Jonas Björkman är den som vi haft kontakt med, så honom vet vi att vi ska få träffa, men sen blir det nog ett gäng andra spelare också.

Kicki, tack för din fina kommentar! Kändes skönt att läsa den. Kram till dig....

Söndag 9 september 2007

Det händer just nu så mycket i mitt liv, att jag inte hinner sitta här så mycket som jag brukar. Det är väl positivt, antar jag. Förra veckan var jag borta 3 kvällar, kan inte minnas när det hände senast. Samuel uttryckte en ovana vid att ha en så 'busy' fru, men han tycker det är väldigt roligt.

I torsdags var jag på mitt första möte med Barncancerföreningens Göteborgsgrupp. Vi planerade bl a veckofikat på avdelningen och den årliga julfesten. En gång i månaden har vi också lite festlig mat på avdelningen.  I september blir det en kräftskiva, och den går av stapeln på tisdag. Då ska jag få vara med och fixa den, tillsammans med en mer rutinerad person.

Den 25-28 oktober ska alla ni som är föräldrar åka in till Nordstan med era barn! Då pågår nämligen ett insamlingsjippo för Barncancerfonden där, som heter "Lek för livet". Vet inte exakt hur det kommer gå till, men det kommer iallafall finnas massa möjligheter för olika lekar, och ju mer barn som leker, desto mer pengar kommer diverse företag skänka till fonden. Jag kommer finnas där (troligtvis lörd-sön) och informera om barn och cancer.

I fredags blev Anton rejält dålig i öroninflammation, så vi kunde inte åka på församlingslägret på kvällen, som det var tänkt. Det var en underlig kortvarig sjuka; på förmiddagen hade han nästan 41 graders feber trots massa febernedsättande, men på eftermiddagen gick han hela vägen till kyrkogården själv, superpigg.
Så på lördagen åkte vi upp till Floda för att umgås med vår församling. Det blev både en jobbig och bra helg. Jobbig för att jag alltid saknar Josef så fruktansvärt mycket på sådana familjetillställningar. Och bra för att jag fick tillfälle att lära känna människor i min kyrka ännu bättre.

Men nu är det skönt att vara hemma och bara ta det lugnt ikväll. Imorgon börjar en ny skolvecka, som jag ska försöka koncentrera mig på. Skolan har ju kommit lite i skymundan nu, med allt annat roligt som händer.


Onsdag 5 september 2007

Jag känner mig så glad och pigg idag. Det är nog gårdagkvällens förtjänst. Jag var hemma hos en tjej och träffade volontärerna för Min Stora Dag, och blev introducerad i det hela. Jag har skrivit om stiftelsen Min Stora Dag flera gånger här, men om du fortfarande inte vet vad det är, så kan du gå in på www.minstoradag.org.

Det var så otroligt inspirerande att höra vad de sysslar med och har på gång. Förutom att de ordnar en stor dag för mycket svårt sjuka barn, så har de också gruppaktiviteter för de som inte är riktigt så sjuka. Det kan vara olika konserter, matcher, musikaler och resor.
Den 1 december ska jag få vara volontär på en sådan gruppgrej. Då ska vi gå med ett gäng ungdomar och titta på musikalen Footloose, med Måns Zelmerlöv och Anna Sahlin. Uppgiften är också att försöka få till en träff med Måns och Anna. Är det någon som känner dem, eller deras agenter så är det bara att höra av sig!

Och imorgon ska jag på min första planeringsträff med Barncancerföreningens Göteborgsgrupp. Ska bli roligt och intressant. Nu blev det ju lite många träffar på samma vecka, och så intensivt kommer det inte bli senare. Även om det är roligt, så får jag vara lite försiktig med allt engagemang. Det viktigaste för tillfället är ju att orka med familj och skolan.

Måndag 3 september 2007

Känner mig lite lugnare idag, inte lika orolig för Antons hälsa. Han har ätit som en häst igår och idag, det har varit härligt att se!
Vi (jag och Anton) hade en riktigt mysig stund ihop när jag nattade honom. Han låg och snackade för sig själv i ungefär 40 minuter. Jag försökte låtsas sova, samtidigt som jag låg och skakade av skratt.
Här är ett urval ur hans monolog:
"komma ner? näe, lägga sig först, SEN komma ner. Jaha... Imorgon dagis, jaha. Farmor, hackspett i skogen. Den var dålig, näe, ganska rolig, jaha. Inte göra lera nu. Först sova, SEN göra lera, okej. Schh, måste sova, SEN köra bilbanan. Visa bilbanan mormor......etc etc. " Hjälp, vilken goding han är!!

Idag på lunchen blev det djupa samtal med två klasskamrater om Josef, döden och rädslor. Kändes bra, man lär känna varandra på ett helt unikt sätt än vid bara ytligt prat.

Anton börjar bli så fruktansvärt lik Josef som han var när han var sjuk, mer som vi minns honom. Det är...konstigt.... Känns bra att påminnas, samtidigt som jag saknar Josef mycket mer.

Söndag 2 september 2007

Igår åkte Samuel och Anton för att plocka svamp med några vänner. Efter ett tag ringde Samuel och sa att Anton hade kräkts i bilen, men nu verkade må bra igen. Det är svårt att förklara allt som hände i mitt huvud när jag hörde det.

Först måste man veta att när Josef fick sitt återfall så började det med att Josef, pappa och farfar var på grabbhelg uppe i stugan på kållandsö. På fredagen ringde Samuel och sa att Josef hade kräkts i båten, men nu verkade må bra igen... Sjösjuka, hoppas man ju då.
Sedan kom Josef och Samuel hem och nästa morgon verkade Josef må bättre. Till saken hör också att farfar sa att han var dålig i magen, så vi trodde att de åkt på något där borta. Men när Josef morgonen efter det spydde ca 20 ggr och skrek att han hade ont i huvudet, så blev det ilfart in till barnonkologen och akut datortomografi, som visade fem nya tumörer som inte gick att göra något åt.

Det man också måste veta är att första gången Josef blev sjuk så började det med lite sporadiska kräkningar i samband med bilåkning, och en försämrad matlust. 

Så när nu Samuel säger till mig i telefonen att Anton kräkts så ser jag både tillbaka i tiden och framtiden samtidigt. Jag fick en flashback precis hur det kändes när samuel ringde om Josef. Och så såg jag framför mig hur Anton skulle börja kräkas mer och mer och så skulle vi åka in, och göra en röntgen, för att sedan läggas in och allt skulle börja om...............
Vissa saker lugnade vår oro något, t ex så blev jag också dålig och kräktes. Och Anton blev lite senare väldigt lös i magen, vilket tydde på någon sorts maginfektion. Man griper varje halmstrå i det läget; jag tror ingen annan förälder någonsin har önskat att ens barn skulle ha magsjuka så mycket som jag gjorde igår....

Han blev inte särskilt dålig och vi vet inte riktigt vad det var, men det verkar som nån sorts lätt infektion som jag också åkt på. Men gissa om vi kommer hålla koll på hans matlust de närmaste dagarna! Jag är helt slut efter all denna oro. Efter mötet idag kom en vän fram och frågade hur det var med mig, han tyckte jag såg tagen ut. Jag sa som det var, och det var skönt att få häva ur sig sin oro till någon.


RSS 2.0