Tisdag 26 juni
En liten rapport om hemresan:
Innan taxin skulle komma för att ta oss till flygplatsen gick vi ut och kollade in Pridefestivalen. Flera gator var avstängda och det var marknad och massa festligheter. Vi köpte en Dora-docka till Anton (hans favorit-TV-program-figur) och den är nu hans käraste ägodel (fick precis skynda hem från ett kalas för att en trött Anton plötsligt kom på att inte Dora var med och blev hysteriskt ledsen...).
Vi hade beställt taxi till tre timmar innan flyget skulle gå. Om det är mycket trafik kan det ta en timme ut till flygplatsen, så då tyckte vi att vi skulle ha gott om tid. När vi packat ner alla väskor i foajén och lämnat våra lägenhetsnycklar mötte vi en dam som undrade vad vi väntade på. Det visade sig då att båda vägarna som korsade vår gata på var sida var avstängda vilket innebar att ingen taxi kunde komma in till oss! Hjälp, så tröttsamt...! Bra början på hemresan...
Efter en massa strul lyckades vi få tag på en ny taxi som ställde sig och väntade på oss mitt på gatan några kvarter längre bort. Så vi fick springa dit, och vi tog oss dit tack vare att vaktmästarens fru och son också tog varsin väska och sprang.
Råsvettiga och trötta åkte vi så till flygplatsen och kom dit två timmar innan flyget skulle gå. Men hjälp, vad jobbigt det är att gå igenom säkerhetskontrollerna med barn, fullpackad vagn, och tre handbagage-väskor, allt måste packas upp igen! De försökte också ge oss separata platser, men det lyckades vi avstyra.
Så satt vi till slut på planet. Där hade man till vår stora glädje en varsin liten TV som man kunde välja program och filmer på. Så Anton kunde se så mycket barnprogram han ville. Vilket var välbehövligt eftersom han bara sov en timme under den resan (som ändå gick under natten!).
Vi mellanlandade i Frankfurt och där hade de den briljanta idén att vi skulle gå igenom rigorösa säkerhetskontroller en gång till, och då var vi nära att missa vår flight hem. Samuel sprang som en dåre och kom fram till gaten 5 min innan planet skulle lyfta. Vi kom med! Då slocknade en utmattad Anton och sov den sista 1,5 timmen hem. Sen blev han INTE glad när vi väckte honom - igen! Vi mötte till slut mina kära föräldrar på Landvetter i ett moln av svettångor...
Här hemma har vi mest försökt anpassa oss till nya tider, handlat massa god mat och träffat saknad familj. Magen tar lite extra lång tid på sig att anpassa sig, tycker jag, så därför kan jag bli jättehungrig på konstiga tider.
Vilken stressig resa, blev svettig bara av att läsa om det... Ska bli härligt att äta lunch med er imorgon så kul att ni är hemma igen. kram
Ja jösses vilken resa. Kan väl säga att jag delvis förstår hur ni hft det på resan hem. Stressen över säkerhetskontrollerna med barn och en massa handbagage!!!!! PÅ vägen till USA fick vi inte använda oss av vår vagn, den var vi tvugna att checka in, men vi var inte särskillt stressade, vi hade tid. Men att bära 4 handbagageväskor och en trött Alexander var lite tufft, så på hemresan såg vi till att få med vagnen på flygplatsen. Att flyga med barn kan vara klurigt, vi kan verkligen inte klaga dock. Förutom det jag just beskrev så hade vi egentligen inga problem alls. Barnen skötte sig exemplariskt. På hemresan somnade Alexander strax efter att planer lämnat marken, väcktes i London, var vaken på plygplatsen där, somnade igen när planet mot göteborg lyfte. SÅ vi har egentligen inga dåliga erfarenheter av att flyga med barn. Det är skönt!
Hoppas att mage, kropp och knopp nu får anpassa sig till Sverige på alla vis, utan bekymmer.
