Brohede

Idag börjar jag känna mig lite småstressad inför allt som närmar sig. Har haft lite mer tid till att tänka på det kommande jobbet och får såklart min obligatoriska prestationsångest. Nu blir det inte bara för skojs skull, nu ska jag faktiskt få saker gjorda ca 4 timmar om dagen. Jag har lite olika idéer som flyger omkring i hjärnan och snart får jag nog sätta mig och strukturera upp dem. I slutet av september ska jag upp en sväng till Stockholm för att träffa kollegorna och se kontoret där och det blir nog bra att få lite tid för att samtala och planera tillsammans.

Om en vecka börjar även den kursen i skolan som jag tänkt ta, samtidigt som Samuel åker till Italien en vecka.
Och igår blev jag ordentligt påmind om den stundande barnafödseln för under eftermiddagen fick jag återkommande sammandragningar med bara 1,5 minuters mellanrum! Jag ringde förlossningen och de ville att jag skulle komma in med en gång, så så fick det bli. Vi lämnade hastigt in Anton till grannarna på övervåningen och åkte. Väl där syntes det tydligt på kurvorna att jag hade täta, men inte särskilt smärtsamma 'värkar'. En läkare undersökte mig men inget hade som tur var hänt på livmoderhalsen. Är i vecka 32 nu, så det hade ju varit lite tidigt med en förlossning nu. För säkerhets skull fick jag en Bricanylspruta i benet som verkar avslappnande på livmodern och då fick jag ligga inne på ett förlossningsrum eftersom den medicinen gör en ordentligt skakig ett tag. Där låg jag och tittade på lustgasmasken och begrundade mitt öde som obarmhärtigt närmar sig. För att pigga upp mig lite kikade jag också i lådan med de små bebiskläderna och de minimala blöjorna.

Vill gärna avsluta med en passande sång (som jag snott från en annan mammas sida, och hon är faktiskt inte längre gravid ;))

Gravidvisan
Melodi: Idas sommarvisa

Du ska inte tro du får föda
nej du får gå ständigt gravid.
Att längta så hjärtat ditt blöda
är fruktlöst och dödar ej tid.

Din bebis den stannar i magen
till årsskiftet minst, gärna mer.
Så jättelångt är det till dagen
då ni i familjen blir fler.

Du har mycket vatten i benen
sådär så det sticker och drar.
Och häcken din är en obscen en
med gropar och hud som Babar.

Din ork är nu borta, försvunnen
ditt tålamod har sprungit bort.
Du ids knappast dra nåt på munnen
men skrattar åt ordet komfort.

Och svordomar ger du till vänner
för det tycker du de kan få.
Nej ingen förstår hur du känner
blott klagan får tiden att gå.

Men kämpa, ta strid emot gråten
belöning för mödan är stor.
All vånda är glömd och förlåten
den dagen du blir någons mor.