Lördag 8 mars 2008
Den Brohedska familjen vill nu glatt meddela att det håller på och bakas en femte familjemedlem!!
Under ca tre veckor har jag haft en lite hemlig blogg vid sidan om den här, vad som skrivits där kan ni nu läsa nedan:
Tisdag 19 februari 2008 (v 5)
Gravid??!? Kan jag verkligen... Är jag faktiskt...?? Äntligen!!
Pluset på gravtestet lyste redan i ögonvrån när jag vågade snegla ditåt. Samuel var också med och vi hoppade av glädje tillsammans. Det här har vi längtat efter i ett halvår nu. Tror aldrig vi har blivit riktigt såå glada av det beskedet som nu.
Var bara tvungna att SMS:a den goda nyheten till närmsta familjen. De blev glatt överraskade, utom de som visste att vi försökte, de blev bara jätteglada!
Lördag 23 februari 2008 (v 5)
Vår tredje håller faktiskt på att bakas där inne - helt ofattbart! Jag känner inte mycket av det, kanske lite mensvärk (av att livmodern växer som en galning). Nu är vi i vecka 5 och embryot är ca 1mm stort läste jag på internet. :)
Idag berättade vi för Anton att mamma har en jätteliten bebis inne i magen. 'Jaha' sa han... Vi frågade om han ville att en bebis ska flytta in här och då sa han 'nej'. Sen frågade Samuel vilken färg Anton ville att hans lille/asyskon ska ha och då blev svaret 'grön'. Hm, kan bli svårt att infria hans önskemål......
Har nu också berättat för våra grannar på övervåningen och ett par av våra närmsta vänner. Det är lika roligt varje gång.
Måndag 25 februari 2008 (v 6)
Jag insåg att jag nog skulle oroa mig en hel del för det här lilla livet, och det har tyvärr redan börjat. Går nästan och väntar på att nåt ska hända och bli fel. Vill så gärna bara känna glädje.
När jag väntade Anton och Josef så mådde jag väldigt illa, och det brukar man ju säga som tröst att det iallafall är ett tecken på att bebisen mår bra. För er som inte vet så kan jag berätta att vi blev oplanerat gravida mellan Josef och Anton och att det fostret dog i magen i vecka 6, men blödningen kom inte förrän i vecka 10 (ett s k kvarhållet missfall). Den stora skillnaden på den graviditeten var att jag inte mådde illa alls.
Så nu går jag och är helt splittrad - vore ju jätteskönt att inte må så illa, samtidigt som jag då kommer vara ännu mer orolig för att fostret inte lever längre.
Har iallafall bokat tid hos vår barnmorska (som har haft hand om oss de tidigare gångerna) och vi ska dit nästa vecka. Hon brukar göra ett UL för att kolla läget på första besöket och då ser jag fram emot att få se det lilla hjärtat picka. Tänk att den redan har ett hjärta!
Måndag 3 mars 2008 (v 7)
Nu vet fler av våra vänner om den lilla hemligheten och snart kommer den nog vara svår att dölja. Magen har svullnat upp en hel del och inga av mina vanliga byxor är direkt behagliga att ha på sig. Samuel har hämtat upp min låda med mammakläder från källaren och snart är det nog dags att ge upp och börja använda dem.
Jag känner att det är nåt som värker och drar därinne, men ännu har inget ordentligt illamående startat. Kan känna lite sug i magen på eftermiddag/kvällen och det vore ju perfekt om det bara blir så den här gången. Kanske betyder det att det är en tjej?!?
Vilket kön det är spelar ingen som helst roll. En kille vore perfekt, för egentligen skulle vi ju ha två små grabbar vid det här laget, och då skulle det återställa den ordningen lite. Samtidigt som det vore underbart med en tjej eftersom vi redan har fått två killar.
Imorgon ska vi till mödravården och det ser jag verkligen fram emot. Det är ju en speciell känsla bara att komma dit, och det kommer kanske förhoppningsvis göra det verkligare att jag faktiskt är gravid. Sen vore det ju väldigt positivt om vi får göra ett UL och se så att allt är ok där inne.
Torsdag 6 mars 2008 (v 7)
Det blev inget UL i tisdags, det var för tidigt för att kunna vara säker på att man skulle se hjärtat slå. Men det gjorde inte så mycket, jag är inte lika orolig nu. Även om jag inte mår jätteilla så känner jag ett sug i magen ofta, särskilt på kvällarna. Det blir lite krångligt för jag känner mig ofta hungrig, men så fort jag tittar på mat så tappar jag helt matlusten. Men hoppas, hoppas att det inte blir värre än så här!
Vår barnmorska blev glad över att se oss och sa att hon väntat på oss. Det hela kändes lite mer verkligt när vi var där.
Läste på nån gravidsida på internet att håret kan vara lite mer svårskött nu, och jajamen - det är helt sant för min del. Fult hår, ful hy och svullen kropp. Och ändå känner jag mig bara lycklig över det lilla livet som växer där inne.
Lördag 8 mars 2008 (v 8)
Nu har det blivit dags att lägga ut den här hemliga bloggen till allmän beskådan. Vi är ju vid det här laget vana vid att dela med oss av vår sorg, så nu vill vi också att ni ska få dela vår glädje!
En liten människa i v 8 - inte vår bebis dock.....
Torsdag 6 mars 2008
Fick göra lite olika delar av olika afasitest på en man som hade problem efter en stroke. Vi funkade bra ihop och jag fick cred av mina handledare för att jag såg så otroligt lugn ut (!!) så att patienten blev avslappnad, och för att jag anpassade mig bra och gjorde bra bedömningar i testsituationen. Roligt! De visste hur nervös jag var innan så de proppade mig full med positiv feedback efteråt - bra handledare!
Efter det 'kom jag in i ett stim' och erbjöd mig att ta en patient till. Skrev också journalanteckningar om dessa två patienter och kände mig lite som en logoped för en stund...
Nu har jag fått veta att min artikel kommer vara i Amelia nummer 10, som kommer ut 24 april. Fast först ska jag få granska artikeln och eventuellt ändra på det som jag inte känner mig bekväm med. Har redan läst texten massa gånger så det blir väl mest att godkänna de bilder som de valt.
Måndag 3 mars 2008
Tiden går så snabbt att jag inte hinner med. Och ändå har jag inte fullspäckat schema på vardagarna nu för tiden, vilket är fantastiskt skönt.
Samuel tituleras nu doktor och har så smått börjar varva ner efter den senaste tidens pärs. Det enda vi egentligen vet om hans framtid är att han blir kvar på institutionen fram till sommaren.
Vår samtalsgudstjänst om sorg som vi hade tillsammans med Lotta och Tomas Sjödin kändes mycket bra, och vi har fått enormt positiv feedback efteråt. Den finns att ladda ner och lyssna på på Mölndal Pingstkyrkas hemsida. Kan tyvärr inte adressen - googla!
Har inte hunnit med så mycket praktik ännu, bara två dagar. Men de har varit intressanta och lärorika, och jag har fått skriva mina första journalanteckningar. På torsdag kanske jag får ha min första patient, läskigt men också lite spännande på ett positivt sätt.
Jag måste lära mig att se det som jag faktiskt kan och inte bara fokusera på allt jag känner mig osäker på, vilket jag har en stark tendens att göra.
Jag känner att sorgen och saknaden efter Josef bara blir starkare och starkare och tror nog att det har med årstiden att göra. Nu är det ju officiellt vår och alla krokusar i trädgården påminner så starkt om hans sista tid i livet.
Jag tycker det är jättesvårt att komma ihåg hur han var, och det gör mig så enormt frustrerad och ledsen. Så fort jag försöker tänka på något särskilt tillfälle eller vad Josef skulle sagt, så 'tar bilden av Anton över', men jag tror att det är för att de är så lika till sättet, och då tröstar jag mig med att Anton påminner mig om hans storebror hela tiden.
Anton är verkligen i en helt underbar ålder. Han säger och gör så helt fantastiska saker varje dag att jag bara svämmar över av lycka varje gång jag är med honom. Han kan allt vara trotsig också men det tar inte allts överhanden, och vi har inte sett till några stora utbrott av ilska (ännu).
På något sätt så förstärker sorgen efter Josef lyckan över att ha Anton, vilket leder till en mycket underlig blandning av känslor. När jag saknar Josef som mest så blir jag samtidigt så oerhört tacksam över att ha Anton och att han är frisk.
Onsdag 20 februari 2008
I måndags började min praktik. Jag ska vara en dag i veckan på neurorehab på Högsbo sjukhus. Där kommer jag mest träffa människor över 65 år som fått en stroke. Handledaren verkar vara suverän och överhuvudtaget känns det bättre den här gången. Inte lugnt direkt, men ändå lite roligare. Jag vet inte riktigt varför - jag har kört lite mental träning och peppat mig själv och det kanske faktiskt hjälpt...
Imorgon är en stor dag. Då ska min käre make försvara sin doktorsavhandling, vilket innebär en heldag med opponering, tårta på institutionen och sedan ett litet partaj på kvällen. Så efter torsdag vore det bra om ni alla kan kalla mig "doktorinnan Brohede". ;)
Min båda syskon kommer, och Samuels syskon är också med och det ska bli riktigt roligt att träffa allihop.
Och så avslutas den hektiska veckan med att jag och Samuel har hand om en kvällsgudstjänst på söndag i vår kyrka. Vi ska tillsammans med Tomas Sjödin (känd författare som mist två av sina tre söner i en fortskridande hjärnsjukdom) ha ett sorts samtalsmöte om liv, död, sorg och hoppet om himlen. Det blir spännande och inte likt nåt jag gjort förut, men ändå känner jag mig konstigt nog rätt lugn inför hela grejen.
Förresten, plåtningen med Ameliafotografen gick bra och var roligt. Jag (och ibland Anton) fick posa både inne och ute och jag tror han kan ha fått några bra bilder. Vet ännu inte när resultatet kan skådas i tidningen, har bara fått höra att det blir i ett nummer som kommer ut i mars eller april.
Anton har blivit en stor kille nu - han har slutat med att ha napp! Igår fick han välja en leksak i affären och "betala" den med sina nappar. Det har inte varit några som helst problem. Han har aldrig varit så noga med dem egentligen, troligtvis för att vi från att han var mycket liten var väldigt noga med att han bara fick ha dem när han skulle vila, och aldrig när han lekte. Josef hade jämt en napp i munnen, det hade nog blivit lurigare att få honom att lämna dem. Men det fick vi aldrig uppleva.
Känns konstigt och stort att Anton nu har gjort en sån sak som inte storebrorsan hann göra.
Många föräldrar vill helst inte att deras barn ska ha napp, medan vi är tvärtom och tycker det är väldigt skönt att ha den att ta till. Det cirkulerar ju alla möjliga sorts myter kring vad som kan hända med barn som har napp och efter att ha haft flera föreläsare som uttryckt sig i ämnet vill jag bara dela med mig av detta här.
Nr 1 "Det ger felställning på tänderna". Neej, det är inte sant för man slutar ju med napp långt innan man får sina permanenta tänder. Vet inte vad som händer om barnet har napp tills det blir 15 år, men jag tror inte det är så vanligt....
Nr 2 "Man får fler infektioner, f f a öroninflammationer". Nej, alla studier visar att barn med napp inte åker på fler virus, och t o m får färre öroninflammationer för suget gör att man öppnar upp örontrumpeten bättre och luftar örat.
Nr 3 "Talet utvecklas långsammare (alt sämre)". Neej, här kan jag som blivande logoped med bestämdhet säga att det inte finns några sådana kopplingar alls. Det har gjorts många studier kring detta och alla har varit entydiga - det finns ingen skillnad på språkutvecklingen mellan barn som har napp och barn som inte har det.
Så sen är det upp till varje förälder att avgöra om man vill erbjuda napp och inget är rätt eller fel.
Äntligen verkar också Antons snarkning bli bättre! Det tog riktigt lång tid och vi började misströsta lite, men nu kan jag oftast sova i samma rum som honom. Han verkar också piggare och älskar nu att springa runt runt, eller "tävla" (vilket innebär att vi springer bredvid varandra den lååånga sträckan från pianot till diskmaskinen).
Det märks även att han uppfattar ljud och lukt bättre, för han har börjat med kommentarer som: "Oj, hör du!?" när kvittret från en fågel tar sig in till oss eller som i morse: "Blä, det luktar bajs här!" när han fick en morgonpuss av mig.......
Måndag 4 februari 2008
Hade en av Samuels systrar boende här i helgen, den systern som nyligen är färdig läkare. Det var roligt att få mycket tid ihop att umgås och prata, det blir ofta så rörigt när vi ses hela familjen med barnen.
Jag har precis gjort slingor i håret. Måste ju vara lite snygg när den proffsiga fotografen kommer idag för att plåta mig och Anton.
Men först ska jag till min reumatolog som jag går till en gång i halvåret. Jag har haft lite mer ont i lederna de senaste månaderna, så jag hoppas vi kan hitta en bra medicin som jag kan ta på kvällen för att mildra den värsta värken på mornarna.
Fast mest handikappande för mig är helt klart huvudvärken. Misstänker att jag har både migrän och spänningshuvudvärk och känner nu att jag måste ta tag i det här och försöka hitta någon som kan hjälpa mig. Jag är ju bara så grymt dålig på att ta tag i saker...
En rolig sak som jag har på gång är ett samarbete med en klasskompis. Jag har ju en liten produktion och försäljning av smycken (om nu någon lyckats missa det) och jag fick en tanke att det kunde vara roligt att få in lite andra saker i Änglating. Min vän är en grym scrappare och gör väldigt fina kort, och nu håller vi på och skissar på lite nya idéer till försäljning. Resultatet kommer finnas till allmän beskådan snart.
Onsdag 30 januari 2008
Det blev en intensiv dag, och idag är vi alla tre rätt slut.
Dagen började bra med att Anton tyckte det var mycket spännande med att få Emla-salva (bedövning inför stick) på händerna och ena foten. Sen fick vi leka i väntan på att salvan skulle göra verkan. Han fick välling vid 4 på morgonen, och klagade aldrig på någon hunger förrän precis innan han skulle sövas.
Sen skulle ett blodkärl hittas för att sätta nål och det var en mindre rolig historia, tyckte Anton. De lyckades till slut hitta in i foten, men sen grät han ända tills han somnade. Jag tyckte det var riktigt obehagligt att se de typiska ögonen som blir när de sövs, för då kom så många minnen till mig. Allt påminde så om Josef. Samma ålder, samma kläder, samma småbilar som absolut måste följa med och samma kärlek.
Jag var inte särskilt orolig för att operationen inte skulle gå bra, utan det var bara för mycket tidigare erfarenhet som kom till mig igen.
Det tog ungefär en timme och sen fick vi komma till honom på uppvaket. Då såg han rätt sliten ut måste jag säga, med svullnad kring munnen och blod som rann ur mun, näsa och ena örat.
Operationen hade gått bra, den största överraskningen var väl att de ändå var tvungna att sätta rör i ena örat för där hade vätskan varit så tjock så det bildats långa slemtrådar. Kirurgen trodde inte att Anton hade hört mycket på det örat!
Det var en hel del barn där som var inne för liknande operation, men de som bara satte rör i öronen var uppe och sprang väldigt snabbt. Själva såret i trumhinnan känns ju inte så därifrån verkar inte Anton ha några problem. Värre var det med munnen/näsan. Han hade rejält ont och det kom massa blod och slem. Det tog lång tid innan han ville gå upp och röra sig igen, och han vägrade att äta isglass eller dricka saft. Det enda han gick med på var att suga på en klubba, så jag sprang till kiosken och köpte tre stycken i olika färger.
Nu går han på både Voltaren och Alvedon och har ändå ganska ont. Ibland vill han leka lite, men så efter ett tag blir han ledsen och säger att han mår dåligt. Vi var uppe flera gånger i natt och kollade på TV...
Otroligt skönt att ha det gjort iallafall och vi ser fram emot att uppleva de positiva konsekvenserna. Nu talar han ju värre än nånsin, och i natt skakade hela huset av hans snarkningar, men snart, snart, blir det bättre......
Särskilt till Ulle: vår ÖNH-kirurg sa att det är helt ok att bada med rör, bara helst undvika särskilt uppvärmda bäbispooler och turistpooler utomlands (de är riktiga bakteriehärdar). Vissa barn får en hel del infektioner av "vanliga" bad också, men de flesta klarar det bra. Och fetvadd hjälper inte nånting, det bara suger upp vattnet och för in det i örat. Så sa han, andra läkare säger säkert annorlunda, så brukar det vara i sjukvården enligt min erfarenhet. Till slut får man bara bestämma sig för vilka man vill lyssna på.
Måndag 28 januari 2008
Anton ska opereras kl 10.15 imorgon, så det innebär att han får ta välling senast kl 04.15 i natt. Det blir till att väcka honom då och ge honom en stor flaska.
Jag berättade för sköterskan som jag pratade med idag om det som vi varit med om med Josef, och att jag därför inte vet hur våra reaktioner på hela grejen kommer bli. Det verkade vara en väldigt snäll och mild person, och hon jobbar imorgon så hon lovade att ta hand om oss personligen.
Dagoperationsavdelningen (avd 320) ligger precis mitt emot avdelning 321 som är barnonkologens dagvård. Där i personalen finns många goda vänner till oss så vi kommer nog springa över dit en hel del.
Jag har förresten inte blivit av med min långvariga infektion utan blev dålig idag igen (förkyld med värk i hela kroppen). Hoppas jag inte blir sämre imorgon, för då kanske det inte är så lämpligt att vara med inne på sjukhuset.
Söndag 27 januari 2008
Fredag 25 januari 2008
Har glömt att skriva en viktig sak, insåg jag. Anton ska opereras redan nu på tisdag. Hurra, vad skönt det ska bli att få det ordnat!! Han snarkar som en hel gammal gubbe nu, och talet låter inte bra. Jag blir lite nervös för att han har lagt sig till med lite för mycket konstiga ljud som blir svåra att vänja sig av med sen. Då blir det logopedisk träning med morsan... Fast de flesta ljuden beror nog på den stora knölen han har bakom näsan, och försvinner förhoppningsvis med den.
Undrar hur han reagerar på sövningen. Josef mådde ju som en prins efteråt, inget illamående alls.
Anton verkar vara en noggrann och lite pedantisk liten kille. Alltså, visst kan han dra fram leksaker överallt, det är inga problem. Men han klarar däremot inte av att titta på någon liten fläck som blivit om han råkat spilla lite. Han kan inte fortsätta äta förrän någon torkat upp den. Så här lät det i morse (han är ju så skön med sina vuxna uttryck):
"Oj, jag spillde lite. Måste ha papper. (torkar upp den minimala fläcken) Så där ja, nu blev det bättre! Måste slänga pappret... (klättrar ner från stolen och slänger pappret i sopkorgen. Sen kan han fortsätta äta)"
Måltiderna kan ta lite tid ibland......
Imorgon ska jag vara ute på Lökeberg (konferenscenter på väg till Marstrand) hela dagen med Barncancerföreningens Göteborgsgrupp. Vi ska planera våren. Jag har ju som vanligt en hel massa idéer som cirklar runt i mitt huvud, ska nog ta upp några av dem.
Igår ringde Amelias fotograf. Han kommer för att plåta mig om drygt en vecka. Hm, jag gillar inte sånt sådär jättemycket, känner mig rätt obekväm framför kameran. Men det är skönt att Anton ska vara med, blir nog lite lättsammare bilder då. Artikeln kommer som sagt ut i mars/april.
För tre år sedan avslutades Josefs cellgiftsbehandling. Det var med blandade känslor som vi mötte vardagen igen. Så många sa till oss: "vad skönt att slippa det där stället nu!" Men vi tyckte om det stället (barnonkologen på Östra)! Vi tyckte om alla i personalen som blivit som en familj. Och på nåt sätt tyckte vi om cellgifterna med, eftersom de ju faktiskt skulle göra Josef frisk. Visst kräktes han, och tappade matlusten (och håret), men han var ändå förvånansvärt pigg under behandlingstiden. Sprang omkring i korridorerna med mamma eller pappa stressande efter med droppställningen.... Vilken hjälte! 
Under cellgiftsbehandlingen fick man McDonald´s-mat när man ville...
Josef nyvaknad efter en av alla hans sövningar. Han ville ha banan med en gång!
Måndag 21 januari 2008
"Inga nyheter är goda nyheter" brukar man ju säga, men jag vet inte om det stämmer i mitt fall. Det har varit en tuff tid, helt klart. Och när mina tankar och känslor går ner som djupast så får jag ingen lust att dela med mig. Får många små panikattacker rätt ofta, och oroar mig mycket inför en hel massa saker. Längtar efter känslan att livet funkar, att nåt går på rutin.
Jul och nyår förflöt med högst blandade känslor. Det var roligt att se Anton som njöt av julen och allt som hör den till. Han skrålade julsånger hela dagarna (mest "sockerbagaren") och beundrade sååå vår fina gran. Den var faktiskt väldigt fin, nog den bästa vi haft.
Julafton kunde under omständigheterna inte varit bättre. Den firades med makens familj, och Anton var som vanligt överlycklig att få umgås med sin jämnårige kusin.
Självklart så fattades Josef hos oss. Tänk att vi skulle haft en så stor kille, fem och ett halvt år. Han skulle nog verkligen sett fram emot julafton i år. Jag funderar mycket på hur livet skulle varit, och jag har insett att jag nog iallafall tänker mig att Josef åldras. Nu närmar sig ju Anton 2,5 och Josef var inte mycket mer än det när han dog. Men i mitt huvud är han ändå hela tiden 3 år äldre än sin lillebror.
Anton är mitt i "the Terrible Twos" som det så passande heter på engelska. Alltså trotsåldern. Han testar allt möjligt och ibland hamnar vi bara fel och bråkar om allt och inget. Då måste vi ta time-out, och "kamas lite", vilket innebär att han sitter i mitt knä vänd mot mig och vi bara sitter tysta och jag stryker honom över ryggen. Ibland kan vi sitta så i många minuter och det är verkligen viktiga stunder.
Nu på sistone har det slagit mig ett flertal gånger hur stor han börjar bli. Kanske för att han pratar med så vuxna meningar ibland. Och för att han klarar så mycket själv. Och så inser jag: hjälp, han kommer faktiskt bli större! Och då kan jag bli lite rädd, för jag vet inte hur man tar hand om sån halvstora killar.
De senaste månaderna har Samuel jobbat dag som natt med sin avhandling, som lämnades in för tryckning IDAG. Äntligen!! Det har varit en enormt krävande tid. Jag har börjat skolan igen, samt haft hand om Anton så gott som konstant. Jag är så trött att jag ofta bara vill ge upp, men samtidigt ville jag inte beklaga mig inför Samuel utan har försökt att stötta honom så gott jag kunnat.
Om en månad blir det disputation. Jag är så stolt! Tror att jag ska börja kalla honom "Doktor Brohede"...
Ja, jag har alltså börjat skolan igen. Tja, vad ska jag säga om det. Ibland får jag ångest och tror att jag aldrig kommer ta examen. Och ibland känns det rätt lugnt, och jag tycker det är roligt. Har fått väldigt svårt att sätta ord på mina känslor på sistone. Det kanske beror på att de allihop för tillfället ligger i en liten hög och inte vill komma fram. Mitt sinnesläge pendlar ofta mellan småpanik och tomhet.
Min psykolog säger att det är en depression, och om jag ska bli av med den måste jag gå tillbaka till det som har varit för jobbigt och leva igenom känslorna ordentligt. Min hjärna kunde uppenbarligen inte hantera Josefs död utan stängde av de djupaste känslorna (både glädje och sorg) för att orka vidare.
En sak som iallafall gläder mig en hel del är att det fortsatt att komma in beställningar på mina smycken. Det är roligt att de uppskattas, och bra terapi för mig att sitta och pärla. Mitt mål är att ha hempartyn under våren, men då måste jag först bygga upp ett lager som jag kan visa upp.
Känns väldigt roligt att nästa inbetalning till Barncancerföreningen kommer bli en rejäl summa.
Slutligen vill jag visa några bilder från julafton. Fotograf: David Holmström
Söndag 23 december 2007
Mycket känslor, tankar, familj, städning, saknad, pyssel, mys och en massa annat i en enda röra.
MIN ÖNSKELISTA
Jag önskar:
- att du som är förälder kramar ditt/dina barn en extra gång varje dag, åtminstone under julen
- att Josef får en fin och rolig jul
- att vi får en fin och rolig jul
- att alla barn som föds har någon som älskar dem
- att alla som dör har någon som älskar dem
Oj, jag skulle kunna fortsätta länge med den listan.
Jag stannar där och vill till sist önska dig en fridfull jul fylld med gemenskap och värme, och ett härligt nytt 2008!
Luciadagen 2007
Idag firar vi Lucia och vi ska för första gången få se en av våra söner delta i ett lussetåg. En stor dag alltså!! Josef fick aldrig möjlighet till det. Hans sista jul gick han ju inte på dagis, för då var han under behandling. Och efter att han dött så har jag inte tyckt om lucia, den dagen har bara bestått av avundsjuka på alla föräldrar som gick till dagis och beundrade sina barns framträdanden. Anton har ju varit för liten tidigare år för att kunna vara med, men i år - idag - är det alltså dags! Jag har förstått att de övat mycket på dagis, för han har gått och sjungit på "Tipp Tapp" här hemma mest hela tiden.
Har inte bestämt vad han ska vara ännu. Det får bli en tripp till affären och försöka hitta en passande dräkt. Annars har vi en tomteluva hemma.
Jag träffar fortfarande min psykolog regelbundet och nu har vi börjat dyka in på djupare saker. Det är väldigt personligt, och därför rätt underligt att dela mina innersta tankar men denna i princip vilt främmande man. Det blir mycket som behöver bearbetas och tankemässigt vändas ut och in på, och jag känner mig ännu inte redo att dela allt här.
Verkar som att det börjar närma sig en ny babyboom i bekantskapskretsen. Känner till flera par som väntar barn
och i måndags fick några goda vänner sitt 3:e. Härligt med många nya små personer!
Måndag 10 december 2007
Vår lillprins har haft problem med snarkningar och att andas genom näsan i omgångar ända sedan han var nyfödd. Jag fick sluta att amma honom när han bara var ett par månader gammal för att det strulade. På sistone har vi också märkt att hans tal låter annorlunda, väldigt grötigt och "långt bak". Han talar också väldigt högt och skrikigt.
Vi misstänkte att han kanske hade vätska bakom trumhinnan, och hörde lite dåligt, och så var det. Han hade mycket vätska i båda öronen, och läkaren trodde nog att hans hörsel kan vara rejält påverkad.
Vi misstänkte också att det bakomliggande problemet var en stor körtel bakom näsan (adenoid) och den fanns också där. Den var riktigt stor, och blockerade nästan helt vägen mellan näsan och munnen.
Så nu har vi fått förklaring till varför Anton var sjuk i princip hela sitt andra levnadsår. Och varför det kommer gult klegg ur ögonen hela tiden (som vi trott var återkommande ögoninfektioner), och varför han snarkar som en hel karl.
Adenoiden tas bort genom ett kort kirurgiskt ingrepp under narkos. Det blir troligtvis av framåt våren någon gång, och då gör de även hål på trumhinnorna för att släppa ut vätskan där.
Och här har vi tjatat på honom att inte prata så högt... Stackarn har väl inte haft nåt val, när han inte kunnat höra så bra.
Så ska en till av våra söner opereras... Det är väl inte direkt något stort och farligt ingrepp, men jag undrar ändå hur jag kommer reagera när han sövs. Det komer nog påminna lite väl mycket om Josefs alla sjukhuseskapader.
Positivt är ju iallafall att jag hade rätt i mina misstankar. Kanske kan jag bli en bra logoped ändå??
Lördag 8 december 2007
Jag grät t o m mer än Kishti när jag hörde henne sjunga den första gången. Det var nämligen en av Josefs favoritlåtar (den är med i filmen Shrek).
Nu är vi hemma igen och det är också skönt.
Just nu är det Djungelboken som gäller för Anton. Vi köpte nyutgåvan som nyligen getts ut, med förbättrat ljud och bild. Han fullkomligen ääälskar den! Sitter med ett konstant saligt leende på läpparna...
Torsdag 6 december 2007
Äntligen - en uppdatering!
Förra veckan tillbringades mest vid skolböckerna och i fredags fick jag äntligen min tenta gjord. Vet inte hur det gått ännu, men det försöker jag att inte tänka på.
I ett tidigare inlägg skrev jag om journaliststudenten E som kom och intervjuade mig. Tanken var först att artikeln skulle handla om lekterapin, men det ändrades efter vårt besök och nu blir det en artikel om mig, och en om Josef! Vi har träffats flera gånger och jag har pratat och pratat - om hur det känns, hur det var, hur jag tänker om si och så....
Första gången vi sågs visade jag lite från Josef-filmen, och ett par dagar senare fick jag ett jättefint mejl där E skrev att han inte kunnat släppa tankarna på Josef, och att han ville skriva en artikel om honom, "en hyllning till en liten kille jag aldrig träffat." Jag blev så glad så jag grät! Ska bli så spännande att få läsa den.
I veckan ringde E och sa att Amelia är intresserade av artikeln om mig. Känns lite konstigt. Jag är så van vid mitt liv, att jag inte riktigt kan se nyhetsvärdet i det. Men visst, jag inser ju att jag varit med om något ovanligt och dramatiskt.
Helgen som gick var fullspäckad med program. Lördagen började med Vi Som Mist-träff. Det var i januari som vi träffades allihop och det var mycket roligt att ses igen. En liten Märta hade fötts sedan sist, och det var verkligen en otroligt fin liten bebis. Sådana små sötisar gör allt att det rycker i mammatarmen....
Efter den träffen bar det direkt av till Storan och så var det dags för musikal. Där går just nu Footloose med bl a Anna Sahlin och Måns Zelmerlöv, och jag var där som volontär för Min Stora Dag. Det var ett gäng ungdomar som kom med, och en vän till mig hade fixat så att vi fått kontakt med Anna Sahlins agent, så efteråt fick vi träffa henne och de andra artisterna. De var så gulliga och tog sig tid och visade oss runt på scenen. Flickorna lyste upp ordentligt när de fick prata med Måns, det var härligt att se.
I söndags var det dags för Barncancerföreningens julfest, och eftersom jag nu är med i Göteborgsgruppen som föll det på mitt ansvar att vara med i ordnandet av denna. Jag hade fixat så att killarna Longkalsong kom och underhöll och de är ju alltid lika bra, för stora och små.
De här veckan befinner vi oss i Varberg, i ett hus som Barncancerfonden har här. Det står på kurortens område, och vi har fri tillgång till bassängerna här, vilka vi nyttjar flitigt. Anton har förvandlats till en riktig badgalning och vill hoppa från kanten hela tiden, och helst hamna med huvudet under! Det är härligt att se.
Jag mår sådär, och grubblar mycket kring hur våren ska bli. Får en hel del mindre panikattacker, och måste lugna mig själv med jämna mellanrum. Orkar inte med alla beslut som ska fattas jämt och ständigt - kan inte någon träda in och bestämma över mitt liv, så slipper jag??
Torsdag 22 november 2007
De senaste dagarna har varit positiva med många samtal med goda vänner. I fredags var jag bjuden på tjejmiddag och vi var fyra mammor som träffades och pratade om livet långt in på natten. Så välbehövligt!
Under helgen hade vi annars goda vänner från Götene på besök. De kom utan barn så att vi skulle hinna umgås ordentligt - och det gjorde vi. Det blev besök på Mio och Jul på Liseberg, och en natt till med sena samtal. På söndagen gick vi till Josefs grav, där vårt besök inte hade varit ännu. Senare träffades vi ett helt gäng på Bamboo och åt gott och hade skoj. Kände mig mycket glad för alla mina vänner.
I slutet på förra veckan var jag inne en heldag på barnsjukhuset tillsammans med människorna från eventföretaget som ordnade med Lek För Livet. En lek som barnen fick göra i Nordstan var att rita teckningar till de sjuka barnen, och dem satte vi alltså upp på väggarna på barnonkologen i fredags. Det känns alltid skönt att vara en sväng på avdelningen, men den här gången var extra speciell för nästan alla "våra" sköterskor och läkare var där. Jag träffade en sköterska som betytt oerhört mycket för oss, och som jag inte träffat sedan Josef dog, för hon har varit mammaledig. Hon grät när hon pratade om vår fina Josef, och det värmde långt in i hjärteroten.
När vi var färdiga med teckningarna så fick vi en rundvisning av Lek-Ewa (Josefs lekterapeut) på lekterapin, och så gick vi bort till Ronald McDonald-huset och blev rundvisade även där. En heldag som jag tror gjorde stora intryck på eventfolket. Jag hoppas verkligen att det blir mer samarbete mellan dem och barncancerföreningen i framtiden.
I förrgår ringde Lek-Ewa mig och frågade om jag kunde tänka mig att bli intervjuad av en journaliststudent. Han skulle göra ett frilansreportage om lekterapin och ville även ha med ett föräldraperspektiv. Det lät intressant, så jag tackade ja, och idag blev jag intervjuad. Vi satt och pratade i tre timmar, otroligt vad tiden går fort när man pratar om allt som hänt! Det blev mycket information som överfördes och vi ska träffas på måndag igen för att knyta ihop säcken. Det verkade vara en skön och empatisk kille som intervjuade mig så jag är övertygad om att det blir en bra artikel. Ska bli spännande att få se det färdiga resultatet, och om han lyckas sälja det till någon tidning.
Jag har också träffat psykologen igen. Den här gången riktade vi in oss på hur det var efter att Josef dött, med flytt och nytt barn. Det var ju väldigt traumatiskt för mig att behöva flytta så snabbt efter Josef hade gått bort, och det är något som jag inte har kommit över än. Vi samtalade även om hur jag kan uppleva vår tid med Josef som en dröm, en sorts parentes som är borta igen. Det är overkligt att han är död, men också minst lika overkligt att han nånsin funnits. Det känns som om vi helt abrupt bytte liv när vi flyttade och fick Anton, och jag hänger inte med i svängarna riktigt.
Han (psykologen) tycker det är helt naturligt att jag inte klarar av att plugga nu, och han var snarare förundrad hur jag orkat mig igenom ett år. Jag fick en del insikter om hur hjärnan fungerar vid kriser och varför jag kan känna som jag gör. Känns som att det kommer bli välgörande och intressant med de här samtalen.
Onsdag 14 november 2007
Pratade också med min studievägledare på skolan idag. Hon sa att jag kanske inte kan räkna med att ta examen med den kursen jag går nu, och då blev jag lite ledsen och modfälld. Men sen pratade vi länge och hon frågade mig om det verkligen är ett av mina mål i livet - att ta examen med just kurs XVIII sommaren -09?? Kan jag inte ha som mål att bli logoped helt enkelt?
Jag sa att jag känner mig misslyckad och skäms över att behöva ta studieuppehåll hela tiden. Då uppmuntrade hon mig med att säga att hon tycker att jag är en av de starkaste elever hon vet! Trots allt jobbigt så kämpar jag mig upp hela tiden och klarar t ex alla tentor galant. Det gjorde mig glad. Måste lära mig att tänka så lite mer.
Min goa vän A var här idag, hon skämde bort mig med McDonald's mat. Haha, det lät ironiskt, men jag älskar faktiskt det Gyllene M:et! Hon är så bra att prata med och bara vara med, och hon får mig också att se det positiva jag åstadkommer istället för att fokusera på det som inte funkar just nu.
Det känns bra och rätt att vara sjukskriven. Jag har haft mer tid och ork med Anton vilket direkt har påverkat vår relation i mycket positiv riktning. Jag har också orkat ta fram mina pärlor igen, och uppdaterat Änglatings hemsida (se länkar). Roligt, det har redan kommit in en del julbeställningar. Upplever det terapeutiskt och rogivande att sitta och pilla med pärlorna.
Onsdag 7 november 2007
Annars gick helgen åt till att vara hos Josef (=vid graven) och göra fint och tända ljus. För mig är allhelgona en positiv helg då jag får tänka mycket på Josef utan att det är något särskilt jobbigt över den dagen (t ex idag skulle han fyllt år...). Och så är det väldigt speciellt och fint att möta så många människor på kyrkogården. Tack till alla er som hade varit och hälsat på hos Josef och lämnat saker. Det betyder mycket!
Josefs grav allhelgona 2007
Anton har åkt på någon konstig sjuka som inte vill ge med sig. Han blev dålig på lördagskvällen och har sedan dess haft lite hosta och en låg feber som inte vill ge med sig. Igår var jag hemma med honom och då gick vi till Josef. Det står en burk med såpbubblor där och Anton brukar blåsa några upp till storebrorsan. Så när vi skulle gå därifrån sa Anton spontant: "Hejdå Josef, vi ses en annan dag!". Vi har aldrig pratat med honom om vad som står på stenen, men det blev så väldigt rätt när han sa det så jag började gråta. Och då sa den lille godingen: "Mammi lessen, krama mammi" och så ställde han sig och höll om mig. Då grät jag ännu mer. Vilken kille!
Anton hos brorsan 6 oktober 2007
(klicka på bilderna för att se dem större)Idag fick stackars Anton ändå åka med pappa en sväng till dagis för de skulle ta kort. Han är visst inte direkt strålande glad på gruppfotot.... Allt tålamod försvinner hos honom när han har feber.
Nu har jag (tillsammans med studievägledare och läkare) bestämt att jag ska vara sjukskriven åtminstone till nyår. Det känns bra. Då kan jag förhoppningsvis få tid att komma ikapp livet lite. Det har känts som att jag kämpar för att med nöd och näppe orka med skolan, och då finns det inte kraft kvar till något annat. Samuel har fått sköta det mesta av marktjänsten här hemma, och ibland har jag upplevt att alla andra träffar Anton mer än vad jag gör. Så vill jag inte ha det! Jag måste orka leva också.
Ska bara göra tentan som ännu inte blivit av, troligtvis blir det i slutet av november.
Första veckan i december åker vi ner till Almers Hus i Varberg och vilar oss och badar bubbelpool. Välkommen ner för att hälsa på om du har tid!
Även om jag just nu är inne i en period då jag tycker rätt synd om mig själv och är ruskigt trött på alla mina kroppsliga krämpor och labila sinne så är det ändå vissa saker som jag alltid kan landa i, och som gör mig så lycklig att tänka på. Förutom det självklara, mina goa grabbar, så är jag väldigt tacksam för alla snälla människor jag så ofta stöter på i mitt liv. Tycker att jag har väldigt många härliga vänner, och ändå så lär jag känna nytt folk hela tiden som tillför ännu mer guldkant på tillvaron.
Om man tittar på nyheterna och läser tidningen för mycket så får man ju lätt uppfattningen att människor över lag är elaka och rätt dumma i huvudet. Men så upplever inte jag det i vardagen. Säkert har den känslan stärkts genom den sårbarhet som vi hamnat i, vi har blivit tvungna att förlita oss på människors omtänksamhet. Men det funkar faktiskt! Jag har varit tvungen att lära mig att be om hjälp mer än vad som känns bra ofta, men det har gjort att jag kommit nära folk i min omgivning på ett helt nytt sätt. Och det har varit lärorikt och uppfriskande!
Torsdag 1 november 2007
Igår hade jag och Samuel varit förlovade i 10 år! Han är ju i Virginia på konferens hela veckan, så jag trodde inte att det skulle bli så mycket firat, men framåt eftermiddagen ringde det på dörren och där stod ett blomsterbud. Jag fick en maffig bukett med tio röda rosor! Mycket gulligt, och nu saknar jag honom ännu mer.
Det var roligt att få hem Anton igen, vi lekte hela kvällen. Men oj, vilket humör han börjar få. Vår lille grabb som varit så extremt harmonisk inträder nu helt klart i den omtalade trotsåldern. Jag har en teori om att det är lättare att börja vara emot och säga ifrån när man känner att man bemästrar språket lite bättre, kan säga lite längre meningar. Och att det är därför det brukar komma i den här åldern.
Anton blir idag 2 år och 3 månader. Och nu kan han säga: "NEEJ, jag vill inte så!" och "Ingen majs, sa jag faktiskt!" (till min stora förvåning, han älskar egentligen alla sorts grönsaker inklusive majs...).
Idag ska jag få träffa min storasyster och hennes familj som är här i stan på besök. De bor annars mellan Uppsala och Stockholm, så det blir inte för ofta vi ses. Det är hon som har fått mig att både börja brodera, och göra smycken. Hon inspirerar mig, och sen slutar hon med den saken medan jag hänger kvar. Ska bli roligt att ses!
Och så ser jag fram emot imorgon. Ska träffa en god vän på förmiddagen, och tre vänner på kvällen. Har bjudit hem tre kursare som ska komma och äta lite kvällsmat och fredagsmysa med mig och Anton. Det var längesen jag hade folk hemma, det får nog bli storstädning ikväll....
Tisdag 30 oktober 2007
Idag åkte jag till kyrkogården. Det var säkert en månad sedan jag var där, och det kändes lite som att komma hem. En stor del av minnet efter Josef är ändå där, på något konstigt sätt. Nu är det snart Alla Helgons Dag och då är det alltid så vackert där.
Jag glömmer aldrig första hösten utan Josef när vi gick till graven tidigt på lördagsmorgonen på Allhelgona. Och det var sån folkströmning dit! Folk kom gående från alla håll för att tända ljus och göra fint hos alla sina älskade. Så på kvällen när det mörknade såg det ut som stjärnhimlen flyttat ner på jorden. Det lyste av ljus från nästan alla gravar och varje sådant sken stod för kärlek och saknad.
Om du inte brukar åka till kyrkogården så vill jag verkligen rekommendera att göra det på lördag eller söndag efter att det blivit mörkt. Då finns det inte många vackrare ställen på jorden.
Jag hade köpt en ny fin lykta och ett elektriskt ljus som känner av när det blir mörkt ute och tänds då för att lysa i sex timmar. Lampan flimrar lite så när det står inne i lyktan ser det ut som ett riktigt ljus, väldigt vackert. Så nu kommer Josef ha tänt hos sig varje kväll. Det har känts lite jobbigt när vi inte har hållit efter med att tända ljus, jag vill inte att han ska ha det helt mörkt hos sig på nätterna.
Alla Helgons Dag 2005
Samma dag senare på kvällen
Minnesgudstjänst i Kungälvs kyrka. Varje ljus representerar ett barn som inte finns hos oss längre.
