Måndag 29 oktober 2007
Helgen blev superrolig med två heldagar inne på Nordstan. Den uppmärksamme som har GP (endast Göteborgsvarianten, fanns tyvärr inte med i Mölndals-GP) kunde i lördagstidningen läsa om Lek För Livet och även glädjas åt ett citat av undertecknad.
Jag har pratat med en hel massa folk om barn och cancer och även sålt många Hope-smycken. Fick även tillfälle att hälsa på Magnus Uggla och Stefan Anderson som var där och uppträdde och signerade skivor. Trevligt folk!!
Även om man är helt slut i huvudet av alla ljud och människor efter en dag, så går jag därifrån fylld av energi från människors värme och vilja att hjälpa.
På söndagen blev jag lite vemodig över att det hela var över, men den känslan förbyttes snabbt i ett kraftigt illamående.... Jag åkte på en rejäl dos vinterkräksjuka. Det var lite fel tillfälle eftersom jag sparat i princip all min tentapluggning till igår och idag, och istället har jag legat däckad. Tur i oturen var det iallafall när det visade sig att tentan utan problem kunde flyttas (var bara jag som skulle göra den).
Jag har en mycket vis doktor på vårdcentralen som jag pratade med idag. Honom kan jag häva ur mig alla mina besvär till, och han har mycket smart att komma med, även när det gäller de psykiska bitarna.
För tillfället känner jag att nu orkar jag inte kämpa mer. Nu kan jag väl få ha lite roligt? Jag har kämpat för att orka med vardagen, och kämpat för att orka med skolan etc etc. *mycket självömkan*
Skolan tar lite mer av min energi än vad den ger inspiration. Är det verkligen logoped jag ska bli??
Känner mig också otroligt skör - både kroppsligt och mentalt. Och under mina dåliga dagar är jag rädd för att jag kommer fortsätta vara så här skör, livet ut. Jag längtar så efter att bara få vara vanlig. En vanlig person med vanliga vardagsbekymmer.
Så nu bestämde dr Åke och jag att jag ska börja gå på samtal hos deras psykolog. För att få lite hjälp att reda ut mina bistra tankar. Han bokade t o m in mig på en akuttid. Oj, är jag så labil...?
Jag har pratat med en hel massa folk om barn och cancer och även sålt många Hope-smycken. Fick även tillfälle att hälsa på Magnus Uggla och Stefan Anderson som var där och uppträdde och signerade skivor. Trevligt folk!!
Även om man är helt slut i huvudet av alla ljud och människor efter en dag, så går jag därifrån fylld av energi från människors värme och vilja att hjälpa.
På söndagen blev jag lite vemodig över att det hela var över, men den känslan förbyttes snabbt i ett kraftigt illamående.... Jag åkte på en rejäl dos vinterkräksjuka. Det var lite fel tillfälle eftersom jag sparat i princip all min tentapluggning till igår och idag, och istället har jag legat däckad. Tur i oturen var det iallafall när det visade sig att tentan utan problem kunde flyttas (var bara jag som skulle göra den).
Jag har en mycket vis doktor på vårdcentralen som jag pratade med idag. Honom kan jag häva ur mig alla mina besvär till, och han har mycket smart att komma med, även när det gäller de psykiska bitarna.
För tillfället känner jag att nu orkar jag inte kämpa mer. Nu kan jag väl få ha lite roligt? Jag har kämpat för att orka med vardagen, och kämpat för att orka med skolan etc etc. *mycket självömkan*
Skolan tar lite mer av min energi än vad den ger inspiration. Är det verkligen logoped jag ska bli??
Känner mig också otroligt skör - både kroppsligt och mentalt. Och under mina dåliga dagar är jag rädd för att jag kommer fortsätta vara så här skör, livet ut. Jag längtar så efter att bara få vara vanlig. En vanlig person med vanliga vardagsbekymmer.
Så nu bestämde dr Åke och jag att jag ska börja gå på samtal hos deras psykolog. För att få lite hjälp att reda ut mina bistra tankar. Han bokade t o m in mig på en akuttid. Oj, är jag så labil...?
Torsdag 25 oktober 2007
Borde egentligen plugga, ska göra omtentan på tisdag. Men ni vet ju hur jag är vid det här laget - försöker envist komma på saker som bara "måste" göras innan.
Samuel åker till USA på lördag för att vara borta en vecka. Så då kommer det bli lite lurigt att plugga när jag har hand om Anton själv. Som tur var finns föräldrar och svärföräldrar nära.
Igår var jag och en till från Barncancerföreningen på eventfirman Let's try it AB för att prata om den stora tillställningen som börjar idag i Nordstan, och som jag redan skrivit om. De har jobbat med det här projektet i ett halvår och var riktigt spända när det nu skulle gå av stapeln. De bjöd in oss för att få veta mer om föreningen och fonden, och för att inte glömma bort människorna som de gör detta för. Vilket fantastiskt gäng de var. 8 stycken relativt unga människor som vill att deras eventföretag framför allt ska rikta in sig på att hjälpa frivilligorganisationer med behjärtansvärda ändamål att få kontakt med sponsorer och dylikt.
De har bl a varit med och skapat Godhandling.se - gå in där!! När man behöver beställa en bläckpatron eller en DVD-skiva eller något annat från internet så kan man göra det genom Godhandling. Där kan man välja en organisation som man vill stödja (t ex Barncancerfonden) och så när man beställer något från t ex CDON så skänker CDON en del av summan till välgörenhet!
Vilken fantastisk grej! Glöm nu inte det nästa gång ni ska beställa något!
Idag kunde jag inte låta bli att åka in en sväng till Nordstan för att kolla läget. Där fanns massor av roligt för barnen (och vuxna) att göra: hoppborg, måla teckningar, spela innebandy, gå hinderbana etc etc. För varje gång du har gjort något av dessa aktiviteter så får du en krona som du ska lägga i insamlingsrören. Och pengarna går alltså då till Barncancerfonden och föreningen.
Och så finns vi då med från föreningen för att svara på frågor och sälja våra saker. Man kan bl a köpa jubileumsnallen Herman eller jubileumssmycket "Hope" som Karma designat. Bra julklappar!
Nu har jag väl gjort tillräckligt med reklam för detta.......
Samuel åker till USA på lördag för att vara borta en vecka. Så då kommer det bli lite lurigt att plugga när jag har hand om Anton själv. Som tur var finns föräldrar och svärföräldrar nära.
Igår var jag och en till från Barncancerföreningen på eventfirman Let's try it AB för att prata om den stora tillställningen som börjar idag i Nordstan, och som jag redan skrivit om. De har jobbat med det här projektet i ett halvår och var riktigt spända när det nu skulle gå av stapeln. De bjöd in oss för att få veta mer om föreningen och fonden, och för att inte glömma bort människorna som de gör detta för. Vilket fantastiskt gäng de var. 8 stycken relativt unga människor som vill att deras eventföretag framför allt ska rikta in sig på att hjälpa frivilligorganisationer med behjärtansvärda ändamål att få kontakt med sponsorer och dylikt.
De har bl a varit med och skapat Godhandling.se - gå in där!! När man behöver beställa en bläckpatron eller en DVD-skiva eller något annat från internet så kan man göra det genom Godhandling. Där kan man välja en organisation som man vill stödja (t ex Barncancerfonden) och så när man beställer något från t ex CDON så skänker CDON en del av summan till välgörenhet!
Vilken fantastisk grej! Glöm nu inte det nästa gång ni ska beställa något!
Idag kunde jag inte låta bli att åka in en sväng till Nordstan för att kolla läget. Där fanns massor av roligt för barnen (och vuxna) att göra: hoppborg, måla teckningar, spela innebandy, gå hinderbana etc etc. För varje gång du har gjort något av dessa aktiviteter så får du en krona som du ska lägga i insamlingsrören. Och pengarna går alltså då till Barncancerfonden och föreningen.
Och så finns vi då med från föreningen för att svara på frågor och sälja våra saker. Man kan bl a köpa jubileumsnallen Herman eller jubileumssmycket "Hope" som Karma designat. Bra julklappar!
Nu har jag väl gjort tillräckligt med reklam för detta.......
Måndag 22 oktober 2007
Hemma igen! Känns roligt att träffa grabbarna igen, men inte så kul att komma tillbaka till kylan. Det var såå skönt med lite värme och ljumma sommarkvällar.
Nu känns det lite jobbigt att komma tillbaka till vardagen och behöva ta en massa beslut inför framtiden. Hur mycket och hur länge ska jag vara sjukskriven egentligen?? Skulle nog egentligen behöva dra ner på allt ett tag, känner mig som jag är i en nedåtgående spiral, men samtidigt känns det jobbigt att strula till det för mycket för sig i framtiden genom att skjuta på massa saker.
I förrgår kväll drog vi fram den gamla diaprojektorn för att titta på lite bilder. Då hittade vi några foton på Josef som vi inte sett på massa år, säkert inte sedan de togs. Han var väl ungefär lika gammal som Anton är nu. Det är en otroligt speciell känsla att hitta Josefbilder som man inte "kan". Då blir han plötsligt lite levande igen. Om man har sett ett foto för mycket så blir det liksom "dött". Så nu vill vi efterlysa foton på Josef! Leta gärna fram allt ni kan hitta, det skulle betyda så mycket för oss!!
Efter bildvisningen kände vi båda för att titta på Josef, och såg ALLT som vi filmat på honom. Men resultatet blev mest en känsla av otillräcklighet som dröjde sig kvar. Vi vill ha mer! Vi vill ha Josef här hos oss, och uppleva nya saker med honom varje dag. Inte titta på samma filmsnuttar hela tiden. Hjälp, dessa filmer kommer vi se resten av livet. Inget nytt kommer komma till, inga nya bilder kommer tas på Josef.... En tung sanning som jag bara orkar ta in en liten del i taget av.
I förrgår fick vi plötsligt fatt på en liten del till av den sanningen och grät tillsammans hela kvällen. Det var längesen.
Till helgen är det dags för "Lek för livet" i Nordstan. Det är Barncancerfonden som i och med sitt 25-årsjubileum har anlitat en sorts reklamfirma (eller vad det nu är) som har arrangerat det här jippot:
"Lek för livet innebär att för varje lek som ett barn utför så betalar en
extern partner pengar till Barncancerfonen. Ju mer barnen leker, desto
mer pengar till barnens vänner som har cancer."
Arrangören ville ha några från föreningen på plats för att kunna svara på folks frågor om barn och cancer. Där ska jag alltså vara med. Jag ska också få representera västra Barncancerföreningen mer officiellt för första gången på onsdag, och ska då träffa det här reklamfolket för att berätta lite om föreningens verksamhet.
Så kom in till Nordstan med era barn och lek!! Det håller på från torsdag till söndag. Om ni vill träffa mig så är jag där fre-lör mellan kl 10-14.
Nu känns det lite jobbigt att komma tillbaka till vardagen och behöva ta en massa beslut inför framtiden. Hur mycket och hur länge ska jag vara sjukskriven egentligen?? Skulle nog egentligen behöva dra ner på allt ett tag, känner mig som jag är i en nedåtgående spiral, men samtidigt känns det jobbigt att strula till det för mycket för sig i framtiden genom att skjuta på massa saker.
I förrgår kväll drog vi fram den gamla diaprojektorn för att titta på lite bilder. Då hittade vi några foton på Josef som vi inte sett på massa år, säkert inte sedan de togs. Han var väl ungefär lika gammal som Anton är nu. Det är en otroligt speciell känsla att hitta Josefbilder som man inte "kan". Då blir han plötsligt lite levande igen. Om man har sett ett foto för mycket så blir det liksom "dött". Så nu vill vi efterlysa foton på Josef! Leta gärna fram allt ni kan hitta, det skulle betyda så mycket för oss!!
Efter bildvisningen kände vi båda för att titta på Josef, och såg ALLT som vi filmat på honom. Men resultatet blev mest en känsla av otillräcklighet som dröjde sig kvar. Vi vill ha mer! Vi vill ha Josef här hos oss, och uppleva nya saker med honom varje dag. Inte titta på samma filmsnuttar hela tiden. Hjälp, dessa filmer kommer vi se resten av livet. Inget nytt kommer komma till, inga nya bilder kommer tas på Josef.... En tung sanning som jag bara orkar ta in en liten del i taget av.
I förrgår fick vi plötsligt fatt på en liten del till av den sanningen och grät tillsammans hela kvällen. Det var längesen.
Till helgen är det dags för "Lek för livet" i Nordstan. Det är Barncancerfonden som i och med sitt 25-årsjubileum har anlitat en sorts reklamfirma (eller vad det nu är) som har arrangerat det här jippot:
"Lek för livet innebär att för varje lek som ett barn utför så betalar en
extern partner pengar till Barncancerfonen. Ju mer barnen leker, desto
mer pengar till barnens vänner som har cancer."
Arrangören ville ha några från föreningen på plats för att kunna svara på folks frågor om barn och cancer. Där ska jag alltså vara med. Jag ska också få representera västra Barncancerföreningen mer officiellt för första gången på onsdag, och ska då träffa det här reklamfolket för att berätta lite om föreningens verksamhet.
Så kom in till Nordstan med era barn och lek!! Det håller på från torsdag till söndag. Om ni vill träffa mig så är jag där fre-lör mellan kl 10-14.
Onsdag 17 oktober 2007 Tunisien!
Blir ett kort inlägg - har inte mycket tid kvar på datorn.
Har det riktigt lugnt och skönt med mamma. Veckan började spännande med värsta regnovädret som visst krävde människoliv i Tunis.
Men nu har vi haft sol och varmt i några dagar.
Tunisierna är oväntat snygga, och gillar verkligen västerländska tjejer! Alla man möter ler och säger "uppmuntrande kommentarer". Vissa är modiga och frågar om man vill gå och ta en kopp kaffe. Ingen är otrevlig eller för påflugen. Mamma brukar så fort hon får chansen påpeka att jag har man och barn hemma.
Här tar man sig fram m h a en blandning av engelska, franska, spanska, tyska och svenska. Försäljarna i marknadsstånden rpatar oftast flytande svenska, och tyska och säkert massa andra språk också.
Vår hotellchef pratar inte bara lite svenska - när han hörde att vi är från Göteborg sa han: "E du go eller?" på helt perfket klingande göteborgska!
Kvällarna är helt underbara och ljumma, och då brukar vi gå och äta något gott. Det blir mycket tid till att tänka, men jag vet inte om jag lyckas lösa några världsproblem....
Har det riktigt lugnt och skönt med mamma. Veckan började spännande med värsta regnovädret som visst krävde människoliv i Tunis.
Men nu har vi haft sol och varmt i några dagar.
Tunisierna är oväntat snygga, och gillar verkligen västerländska tjejer! Alla man möter ler och säger "uppmuntrande kommentarer". Vissa är modiga och frågar om man vill gå och ta en kopp kaffe. Ingen är otrevlig eller för påflugen. Mamma brukar så fort hon får chansen påpeka att jag har man och barn hemma.
Här tar man sig fram m h a en blandning av engelska, franska, spanska, tyska och svenska. Försäljarna i marknadsstånden rpatar oftast flytande svenska, och tyska och säkert massa andra språk också.
Vår hotellchef pratar inte bara lite svenska - när han hörde att vi är från Göteborg sa han: "E du go eller?" på helt perfket klingande göteborgska!
Kvällarna är helt underbara och ljumma, och då brukar vi gå och äta något gott. Det blir mycket tid till att tänka, men jag vet inte om jag lyckas lösa några världsproblem....
Fredag 12 oktober 2007
Nu börjar det dra ihop sig till avfärd. Allt ligger framme som ska packas, och ska bara ner i en resväska också. Har strukit shorts och linnen hela förmiddagen, de hade liksom knölats ihop längst in i garderoben nu när det inte behövts på ett tag.
Hoppas att Anton inte glömmer mig när jag är borta! Nej, det är jag egentligen inte så nervös för. När Josef var strax under två år åkte jag och Samuel till Kos en vecka, och det gick hur bra som helst.
Vår minsting är så otroligt rolig att umgås med nu, för han säger så sköna saker hela tiden. Och så kan han så mycket - jag förundras varje dag över ny kunskap som visar sig! Igår när vi gick till dagis så flög det en fågel förbi precis framför oss. "Oj, där kom en skata" sa jag. "Neej, det var en duva faktiskt!" sa Anton. Och det var mycket riktigt en duva....
Och för ett par veckor sedan när jag och Samuel skulle på bröllop och jag hade tagit på mig finklänningen, så tittade Anton på mig och sa: "Jag tycker mammi är fiiin!" Gissa om man blir varm om hjärtat då?! (Han kallar mig 'mammi', av någon okänd anledning. Men jag tycker det är så mysigt, så jag uppmuntrar det.)
Igår sa han för första gången "älskar mammi!" utan att jag hade sagt det först. Vad jag hade längtat efter de orden!! Josef var bra på att säga det ofta.
Vet inte när det blir uppdaterat här igen. Kanske hittar jag ett internetcafé bland marknaderna så jag kan ge er en kort rapport. Annars hörs vi igen om en vecka!
Anton älskar att hjälpa till i köket, framför allt att steka saker!
Att "laga" saker är också kul
Kräftskiva en varm (!) augustidag
Hoppas att Anton inte glömmer mig när jag är borta! Nej, det är jag egentligen inte så nervös för. När Josef var strax under två år åkte jag och Samuel till Kos en vecka, och det gick hur bra som helst.
Vår minsting är så otroligt rolig att umgås med nu, för han säger så sköna saker hela tiden. Och så kan han så mycket - jag förundras varje dag över ny kunskap som visar sig! Igår när vi gick till dagis så flög det en fågel förbi precis framför oss. "Oj, där kom en skata" sa jag. "Neej, det var en duva faktiskt!" sa Anton. Och det var mycket riktigt en duva....
Och för ett par veckor sedan när jag och Samuel skulle på bröllop och jag hade tagit på mig finklänningen, så tittade Anton på mig och sa: "Jag tycker mammi är fiiin!" Gissa om man blir varm om hjärtat då?! (Han kallar mig 'mammi', av någon okänd anledning. Men jag tycker det är så mysigt, så jag uppmuntrar det.)
Igår sa han för första gången "älskar mammi!" utan att jag hade sagt det först. Vad jag hade längtat efter de orden!! Josef var bra på att säga det ofta.
Vet inte när det blir uppdaterat här igen. Kanske hittar jag ett internetcafé bland marknaderna så jag kan ge er en kort rapport. Annars hörs vi igen om en vecka!
Anton älskar att hjälpa till i köket, framför allt att steka saker!
Att "laga" saker är också kul
Kräftskiva en varm (!) augustidag
Onsdag 10 oktober 2007
Ibland rör det sig väldigt konstiga tankar i mitt huvud. Idag har jag t ex gått och tyckt att det är lite synd att inte Anton kommer bli så där skallig och slät på huvudet! Jag som gått och bara njutit av Antons underbara hår, och det faktum att det inte kommer falla av inom en snar framtid.
Men så lade jag in den där bilden på Josef i gårdagens blogginlägg; när han sitter skallig och tittar på TV. Och då mindes jag plötsligt så starkt hur det kändes att sitta med honom i knäet och smeka hans kala huvud. Han hade ett så perfekt huvud! Så då ville jag bara så gärna få klappa ett skalligt huvud än en gång.....
Kan också stundtals sakna att vara på sjukhuset, med allt vad det innebar. Josef var ju så duktig, och visste precis vad de olika medicinerna och lösningarna hette. En gång sa en sköterska att hon skulle spruta in "vatten" i hans slang (CVK, en slang som gick från hjärtat och rätt ut i bröstkorgen, och som man kunde ge medicin i och ta blodprov från utan att det gjorde ont). "Det är inte vatten, det är koksalt!" sa Josef. Och om man försökte säga att det var hallonsaft som flöt in i hans kropp när han fick blod så blev man genast tillrättavisad.
Åh, nu minns jag en sak till. Josef tyckte det var såå roligt att ta blodprov i fingret, eller "popp i fingret". När jag blev gravid med Anton så följde han med mig till MVC och när så sköterskan tog ett fingerprov på mig, så blev han jätteledsen att det inte var han!
Det känns som att jag glömt så otroligt mycket av Josef, men så ibland säger eller gör Anton något som var så mycket Josef, och då blir jag lite förvirrad och undrar vilken son det är jag har framför mig!
Insåg idag att det var jättelängesen som vi bjöd hem folk, med några få undantag för nytillkomna vänner. Så nu vill jag så här offentligt passa på att be om ursäkt till alla er vänner som inte varit hemma hos oss på flera flera månader. Vi kämpar fortfarande med att bara orka med vardagen, och att ha gäster är en lyx som vi oftast inte ens orkar tänka på. Den senaste tiden har varit rätt kraftlös för både mig och Samuel och vi har knappt orkat med att umgås med varandra.
Så håll ut! Vi vill umgås!! Kanske kan vi få komma hem till dig...?
Älskade, underbare, så oändligt saknade Josef - tittar du ner på oss ibland?
Men så lade jag in den där bilden på Josef i gårdagens blogginlägg; när han sitter skallig och tittar på TV. Och då mindes jag plötsligt så starkt hur det kändes att sitta med honom i knäet och smeka hans kala huvud. Han hade ett så perfekt huvud! Så då ville jag bara så gärna få klappa ett skalligt huvud än en gång.....
Kan också stundtals sakna att vara på sjukhuset, med allt vad det innebar. Josef var ju så duktig, och visste precis vad de olika medicinerna och lösningarna hette. En gång sa en sköterska att hon skulle spruta in "vatten" i hans slang (CVK, en slang som gick från hjärtat och rätt ut i bröstkorgen, och som man kunde ge medicin i och ta blodprov från utan att det gjorde ont). "Det är inte vatten, det är koksalt!" sa Josef. Och om man försökte säga att det var hallonsaft som flöt in i hans kropp när han fick blod så blev man genast tillrättavisad.
Åh, nu minns jag en sak till. Josef tyckte det var såå roligt att ta blodprov i fingret, eller "popp i fingret". När jag blev gravid med Anton så följde han med mig till MVC och när så sköterskan tog ett fingerprov på mig, så blev han jätteledsen att det inte var han!
Det känns som att jag glömt så otroligt mycket av Josef, men så ibland säger eller gör Anton något som var så mycket Josef, och då blir jag lite förvirrad och undrar vilken son det är jag har framför mig!
Insåg idag att det var jättelängesen som vi bjöd hem folk, med några få undantag för nytillkomna vänner. Så nu vill jag så här offentligt passa på att be om ursäkt till alla er vänner som inte varit hemma hos oss på flera flera månader. Vi kämpar fortfarande med att bara orka med vardagen, och att ha gäster är en lyx som vi oftast inte ens orkar tänka på. Den senaste tiden har varit rätt kraftlös för både mig och Samuel och vi har knappt orkat med att umgås med varandra.
Så håll ut! Vi vill umgås!! Kanske kan vi få komma hem till dig...?
Älskade, underbare, så oändligt saknade Josef - tittar du ner på oss ibland?
Tisdag 9 oktober 2007
Jag ska åka till Tunisien!! På fredag kväll drar jag och mamsen till flygplatsen. Sen bär det av ner till 28 graders värme och lååånga vita sandstränder. Ska bli så skönt, att bara rå om sig själv utan att behöva tänka på barn, städning, matlagning, skola och allt annat. Det enda som jag ska fundera på är hur jag ska bli lagom brun....
Samuel och Anton får stanna hemma och ta hand om varandra. Josef följer med mig så som han alltid är med mig nu för tiden.
Idag var jag grymt nära att sätta på Josefs minnesfilm. Tyckte inte att jag kunde komma på hur hans röst lät. Men jag orkade bara inte, så jag ångrade mig. Nu var det så längesen som jag tittade på den så nu har det blivit som ett litet motstånd, en vägg som måste övervinnas för att jag ska göra det. Jag måste ju inte titta på den för någon annans skull än min egen, men ibland är det bra att övervinna det där motståndet och sätta sig och "paniksörja" i några timmar. Oftast mår jag bättre än på länge efter en sån stund.
Annars känns det väldigt overkligt vad vi har varit med om. Det känns overkligt att Josef funnits och att han är död på samma gång. Jag har hört mitt barns hjärta sluta slå, jag har lagt mitt barn i en kista och skruvat igen locket. Jag har varit med och lagt den kistan i ett hål i marken och sett jord skyfflas ovanpå. Nu växer det gräs och blommor ovanför Josefs kropp. Josef kommer aldrig nånsin mer komma tillbaka hit till jorden så länge jag lever här.
Ibland går jag och upprepar de här meningarna för mig själv för att försöka förstå, men det går inte iallafall.
Nu var det längesen det var med en bild på min äldsta prins här, så varsågod:
Josef kollar på TV i Almers Hus Jan-05
Gott med godismaskar! (helt sjukt likt Anton, förresten...) Okt-04
Samuel och Anton får stanna hemma och ta hand om varandra. Josef följer med mig så som han alltid är med mig nu för tiden.
Idag var jag grymt nära att sätta på Josefs minnesfilm. Tyckte inte att jag kunde komma på hur hans röst lät. Men jag orkade bara inte, så jag ångrade mig. Nu var det så längesen som jag tittade på den så nu har det blivit som ett litet motstånd, en vägg som måste övervinnas för att jag ska göra det. Jag måste ju inte titta på den för någon annans skull än min egen, men ibland är det bra att övervinna det där motståndet och sätta sig och "paniksörja" i några timmar. Oftast mår jag bättre än på länge efter en sån stund.
Annars känns det väldigt overkligt vad vi har varit med om. Det känns overkligt att Josef funnits och att han är död på samma gång. Jag har hört mitt barns hjärta sluta slå, jag har lagt mitt barn i en kista och skruvat igen locket. Jag har varit med och lagt den kistan i ett hål i marken och sett jord skyfflas ovanpå. Nu växer det gräs och blommor ovanför Josefs kropp. Josef kommer aldrig nånsin mer komma tillbaka hit till jorden så länge jag lever här.
Ibland går jag och upprepar de här meningarna för mig själv för att försöka förstå, men det går inte iallafall.
Nu var det längesen det var med en bild på min äldsta prins här, så varsågod:
Josef kollar på TV i Almers Hus Jan-05
Gott med godismaskar! (helt sjukt likt Anton, förresten...) Okt-04
Måndag 8 oktober 2007
Nu är det många tankar som flyger runt i huvudet på mig och gör sitt bästa för att stressa upp mig. Min praktikhandledare och min studierektor på skolan är båda så oerhört hjälpsamma och goa, de försöker verkligen lugna mig och övertyga mig om att detta kommer ordna sig - praktiken går att ta igen - det är inte första gången som en student blir sjuk under praktik. Och jag försöker verkligen ta det till mig. Men hjälp, vad det stressar mig!! Klarar knappt av att höra (eller läsa) om mina klasskamraters praktikupplevelser, känns bara så jobbigt att inte jag också är där. Samtidigt som att göra praktiken just nu, med all den press det innebär troligtvis inte skulle vara ett sunt alternativ.
Så nu ska jag försöka att ta det lite lugnt, och öva mig på att tänka positivt......
I helgen sjöng jag gospel tillsammans med Björn Hedström (gospelprofil känd från TV). Det var roligt och tröttande! Har inte stått på en scen och sjungit sedan Josef blev sjuk, vilket är drygt tre år sedan nu. Så jag blev gaaanska hes efter en heldag med utmanande höga altstämmor. Kände mig inte som en röstlogoped direkt, gjorde nog alla fel man kan tänka sig för att pressa upp rösten. Men roligt var det!
På fredag ser det ut som att jag och min kära mamma åker ner till solen någonstans! Ska boka en sistaminuten-resa imorgon. Ååh, vad härligt..... Ska bara sitta i en solstol hela dagarna, och gå ut och äta god mat på kvällarna. Kommer komma tillbaka till Sverige solbränd och tjock, men det får det vara värt.... :)
Så nu ska jag försöka att ta det lite lugnt, och öva mig på att tänka positivt......
I helgen sjöng jag gospel tillsammans med Björn Hedström (gospelprofil känd från TV). Det var roligt och tröttande! Har inte stått på en scen och sjungit sedan Josef blev sjuk, vilket är drygt tre år sedan nu. Så jag blev gaaanska hes efter en heldag med utmanande höga altstämmor. Kände mig inte som en röstlogoped direkt, gjorde nog alla fel man kan tänka sig för att pressa upp rösten. Men roligt var det!
På fredag ser det ut som att jag och min kära mamma åker ner till solen någonstans! Ska boka en sistaminuten-resa imorgon. Ååh, vad härligt..... Ska bara sitta i en solstol hela dagarna, och gå ut och äta god mat på kvällarna. Kommer komma tillbaka till Sverige solbränd och tjock, men det får det vara värt.... :)
Torsdag 4 oktober 2007
Vilken vecka!!
Praktiken började bra, med en mycket lyhörd och flexibel handledare som kändes trygg att vara med. Fick en rundvandring på stället och träffa en hel massa patienter. De som kommer till henne är människor som fått en stroke (oftast, ibland skalltrauman också) och som är i arbetsför ålder, alltså innan 65 år.
Handledaren frågade mig hur jag ställde mig till att ha egna patienter, och jag sa att det vill jag ju gärna (vill och vill, men det är väl nyttigt...) men jag vill gärna gå bredvid första veckan. Det var en bra idé, tyckte hon och då kände jag mig lite lugnare.
Tisdagen gick åt till genomgång av olika tester och bedömningar, och alltså inga patienter.
Uppstressad och spänd som jag var inför hela praktikgrejen så hade jag sovit asdåligt de senaste nätterna. Så igår morse kravlade jag upp ur sängen för att komma tidigt till 'jobbet'. När jag stod och gjorde ordning mig så kände jag plötsligt en enorm smärta i bröstkorgen, och sedan ett tryck som gjorde att jag inte kunde andas! Jag stapplade ut till Samuel och Anton i köket och föll ihop på golvet. Jag kommer ihåg att jag bl a tänkte: "om jag slutar andas nu, hinner jag då göra Samuel uppmärksam på det innan jag svimmar??" Rätt så obehagligt, utan att överdriva.....
Jag fick åka ambulans in till sjukhuset och där gjordes en hel massa undersökningar. Jag trodde inte att jag fått en hjärtinfarkt, det är jag ju ändå lite för ung för. Men min största rädsla var att min sjukdom hade lett till inflammation på hjärta eller lungor. Insåg också att det kunde vara en strssreaktion. Och det var det nog, eftersom alla tester var normala.
Jag fick prata med en psykiater som berättade om kroppens varningssignaler och hur viktigt det är att ta dem på allvar.
Så nu vet jag inte riktigt hur de närmsta veckorna ser ut. Idag var jag hemma, kroppen är helt mörbultad efter gårdagens äventyr. Har haft kontakt med min snälla handledare som säger att jag ska ta det lugnt, och att praktiken går att ta igen en annan gång. Just nu känns det hela lite krångligt och jobbigt och jag orkar inte ta några beslut.
Tja, det här är mitt liv i ett nötskal. Inget blir som man tänkt sig.......... Gissa om jag är trött på det nu.
Nu följer lite bilder från vårt Lisebergsbesök:
Barncancerfondens dag på Liseberg
Farfars bilar, såklart!
Anton var livrädd för kaninerna...
Upp i Pariserhjulet
Anton och hans kompis Emma ska åka Sagoslottet
Praktiken började bra, med en mycket lyhörd och flexibel handledare som kändes trygg att vara med. Fick en rundvandring på stället och träffa en hel massa patienter. De som kommer till henne är människor som fått en stroke (oftast, ibland skalltrauman också) och som är i arbetsför ålder, alltså innan 65 år.
Handledaren frågade mig hur jag ställde mig till att ha egna patienter, och jag sa att det vill jag ju gärna (vill och vill, men det är väl nyttigt...) men jag vill gärna gå bredvid första veckan. Det var en bra idé, tyckte hon och då kände jag mig lite lugnare.
Tisdagen gick åt till genomgång av olika tester och bedömningar, och alltså inga patienter.
Uppstressad och spänd som jag var inför hela praktikgrejen så hade jag sovit asdåligt de senaste nätterna. Så igår morse kravlade jag upp ur sängen för att komma tidigt till 'jobbet'. När jag stod och gjorde ordning mig så kände jag plötsligt en enorm smärta i bröstkorgen, och sedan ett tryck som gjorde att jag inte kunde andas! Jag stapplade ut till Samuel och Anton i köket och föll ihop på golvet. Jag kommer ihåg att jag bl a tänkte: "om jag slutar andas nu, hinner jag då göra Samuel uppmärksam på det innan jag svimmar??" Rätt så obehagligt, utan att överdriva.....
Jag fick åka ambulans in till sjukhuset och där gjordes en hel massa undersökningar. Jag trodde inte att jag fått en hjärtinfarkt, det är jag ju ändå lite för ung för. Men min största rädsla var att min sjukdom hade lett till inflammation på hjärta eller lungor. Insåg också att det kunde vara en strssreaktion. Och det var det nog, eftersom alla tester var normala.
Jag fick prata med en psykiater som berättade om kroppens varningssignaler och hur viktigt det är att ta dem på allvar.
Så nu vet jag inte riktigt hur de närmsta veckorna ser ut. Idag var jag hemma, kroppen är helt mörbultad efter gårdagens äventyr. Har haft kontakt med min snälla handledare som säger att jag ska ta det lugnt, och att praktiken går att ta igen en annan gång. Just nu känns det hela lite krångligt och jobbigt och jag orkar inte ta några beslut.
Tja, det här är mitt liv i ett nötskal. Inget blir som man tänkt sig.......... Gissa om jag är trött på det nu.
Nu följer lite bilder från vårt Lisebergsbesök:
Barncancerfondens dag på Liseberg
Farfars bilar, såklart!
Anton var livrädd för kaninerna...
Upp i Pariserhjulet
Anton och hans kompis Emma ska åka Sagoslottet
Söndag 30 september 2007
Klockan är snart 23 och det finns inget annat att göra än att gå och lägga sig. Varför stressar jag upp mig så vansinnigt inför en sådan här sak?? Vet inte, men det är bara så att det inte finns mycket som jag tycker är jobbigare än sådana här kvällar - alltså kvällen innan en förväntat jobbig sak ska ske.
Ok, dags att stänga av datorn, men innan det vill jag bara skriva: stort TACK för all uppmuntran, både här och på facebook. Jag känner verkligen stödet från er där ute!
Fredag 28 september 2007
Ni har vi haft två intensiva heldagar med samtalsmetodik i skolan. Tankar på Josef och sjukhusvistelsen har varit många igen de här dagarna. Vi skulle fundera kring nåt samtal med en läkare som vi haft, och vad vi mindes som bra eller dåligt kring det. Tja, jag hade ju några att välja på....
Vi fick också spela rollspel och vara logoped i samtal med olika sorters besvärliga patienter. Jag fick mest blackout hela tiden och kände att jag inte kom ihåg nånting. Det var jag i och för sig inte ensam om, men det var ändå ingen upplyftande känsla direkt.
Nu är jag helt slut, och ännu mer panikslagen inför praktiken. Orkar inte skriva mer om det nu, känner jag. Ångesten kommer smygande, måste hitta någon lämplig förströelse, det blir troligtvis TV:n.
Just nu är jag säker på att ingen nånsin har varit lika nervös inför en praktik som jag.
Igår var det två klasskompisar som frågade om Josef, och hur det gick till när han blev dålig. Jag började berätta och de bara frågade mer och mer och till slut hade jag dragit hela historien ända fram till Josefs sista hjärtslag och vi satt där mitt i skolcaféterian och grät tillsammans. Människor runt omkring undrade nog lite, men det var en viktig och fin stund. Det var så längesen jag fick berätta om hur det var, för någon. Det kan jag sakna ganska ofta, vet inte riktigt varför.
I söndags var vi på Liseberg. Det var Barncancerfondens dag där, och vi fick för ett förmånligt pris inträde, fika och åkband till oss alla tre. Det blev ju tyvärr lite svårt att åka så mycket, eftersom Anton var för kort för de flesta attraktionerna, inklusive många barnattraktioner! Så vi fick turas om lite. Ändå lyckades vi fördriva 7 timmar där, och hade riktigt roligt. Anton gillade Farfars bilar, Sagoslottet, Karusellen och Tornet. Han uppskattade däremot inte 3D-filmen med närgångna ormar och jättehögt ljud... "Åka hem nu! Åka hem nu!"
Vi vann också en godispåse på nummer 2! Det är det nummer som Josef bestämde sista gången vi var med honom på Liseberg, och än så länge har vi vunnit på nummer 2 på något spel varje gång vi varit på där sedan dess.
Vi fick också spela rollspel och vara logoped i samtal med olika sorters besvärliga patienter. Jag fick mest blackout hela tiden och kände att jag inte kom ihåg nånting. Det var jag i och för sig inte ensam om, men det var ändå ingen upplyftande känsla direkt.
Nu är jag helt slut, och ännu mer panikslagen inför praktiken. Orkar inte skriva mer om det nu, känner jag. Ångesten kommer smygande, måste hitta någon lämplig förströelse, det blir troligtvis TV:n.
Just nu är jag säker på att ingen nånsin har varit lika nervös inför en praktik som jag.
Igår var det två klasskompisar som frågade om Josef, och hur det gick till när han blev dålig. Jag började berätta och de bara frågade mer och mer och till slut hade jag dragit hela historien ända fram till Josefs sista hjärtslag och vi satt där mitt i skolcaféterian och grät tillsammans. Människor runt omkring undrade nog lite, men det var en viktig och fin stund. Det var så längesen jag fick berätta om hur det var, för någon. Det kan jag sakna ganska ofta, vet inte riktigt varför.
I söndags var vi på Liseberg. Det var Barncancerfondens dag där, och vi fick för ett förmånligt pris inträde, fika och åkband till oss alla tre. Det blev ju tyvärr lite svårt att åka så mycket, eftersom Anton var för kort för de flesta attraktionerna, inklusive många barnattraktioner! Så vi fick turas om lite. Ändå lyckades vi fördriva 7 timmar där, och hade riktigt roligt. Anton gillade Farfars bilar, Sagoslottet, Karusellen och Tornet. Han uppskattade däremot inte 3D-filmen med närgångna ormar och jättehögt ljud... "Åka hem nu! Åka hem nu!"
Vi vann också en godispåse på nummer 2! Det är det nummer som Josef bestämde sista gången vi var med honom på Liseberg, och än så länge har vi vunnit på nummer 2 på något spel varje gång vi varit på där sedan dess.
Lördag 22 september 2007
Det fanns inget riktigt guld i maffiaringen. Jag gick till vår juvelerare, men behöver ändå inte känna mig så dum för de var tvungna att analysera den i någon sorts maskin för att vara säkra. Mycket snyggt förfalskade stämplar! Lite tråkigt, eftersom vi redan hade kollat upp dagens guldpriser och räknat ut hur mycket vi kunde få för den ungefär. Jaja, nu hamnar den i utklädningslådan istället...
Fy, vad jag avskyr sådana här dagar, när det enda man borde göra är att plugga. De är någon sorts anti-dagar som inte borde räknas. Tur att det är slut med sådana snart! Känner att krafterna börjar tryta och att jag har svårt att koncentrera mig. Tänker mycket på praktiken och oroar mig inför den. Inte bara att jag måste prestera, utan att jag också ska vara där 8 timmar per dag. Har aldrig haft ett heltidsjobb och vet inte hur jag kommer orka med det. Positivt är iallafall att jag kommer vara helt ledig på fredagar.
Skulle helst vilja sätta mig och uppdatera mina neurokunskaper istället för att plugga till tentan. I skolan påpekas det nu hela tiden att "tänk nu på att ni på praktik för att lära er, att ni inte förväntas kunna allting etc..." Det försöker jag intala mig själv också. Men jag tänker mest att för patienternas skull är det ju bra om jag inte helt förvirrar saker och ting för dem.....
Samtidigt ska det bli så roligt att...jag vet inte hur jag ska uttrycka mig....ge lite omvårdnad! Sedan Josef blev sjuk har ju vi blivit föremål för mycket omsorg, och det har sannerligen behövts. Men nu känns det skönt att få vara med och ge lite omsorg istället, och kanske få göra lite skillnad med hjälp av den kunskap jag har fått.
Fredag 21 september 2007
Idag måste jag egentligen bara plugga, plugga och plugga hela dagen. Det är därför jag sitter här och bloggar... Jag är nämligen expert på att hitta på saker som jag bara måste göra under just sådana här dagar. Jag är superdålig på att städa och göra i ordning köket hemma annars, Samuel sköter mycket av det. Men i eftermiddag när han kommer hem kommer troligtvis köket vara skinande rent och golvet bonat. Hmm, måste inte fönstrena tvättas också....?!
Igår hände en lite skum grej. Anton var med morfar på centralstationen för att vinka av mormor som åkte till Stockholm. Då hade de på något sätt suttit bredvid en man, som enligt min far: "inte var hemlös direkt, men kanske lite sliten". Vet inte hur det gick till, eftersom jag inte var med, men Anton måste ha charmat denne man, för han gav Anton en rätt stor klackring, och sa: "den här ska du få, det är riktigt guld!". Det trodde ju inte min pappa på alls, så han tog emot den utan protester. Sedan när jag fick se den, så tyckte jag att den såg rätt äkta ut, och tittade inuti. Jo, där var de två obligatoriska märkena; en som det står 18K på, och en annan som jag har lärt mig någon gång betyder att det verkligen är guld! Det är ingen liten sak, utan en rejäl "maffiaring"... Vi blev lite ställda, vad skulle vi göra nu??
Imorse ringde jag polisen, eftersom det inte var helt otroligt att detta var stöldgods av något slag. Men de menade att eftersom jag inte har något egentligen som "bevisar" att den är stulen, och de inte hade någon direkt anmälan om en försvunnen klackring, så fick vi göra vad vi ville med den!
Min pappa tyckte att vi skulle spara den till Anton, så han kan ha den när han blir äldre. Men jag tror inte att det är så roligt att ständigt misstas för någon sorts hallick.... Så nu lutar det nog åt att gå till en guldsmed och få ut lite pengar för den.
Anton "Maffiabossen" Brohede
Torsdag 20 september 2007
Idag på eftermiddagens seminarium i skolan var det omöjligt att inte tänka på Josef hela tiden. Det handlade om barnkonventionen, hur vi som kanske ska jobba med barn alltid måste tänka på att "sätta barnets bästa i främsta rummet". Och så var det en psykolog som berättade om hur barn i olika åldrar reagerar på kirurgi och sjukvård. Vi pratade också om hur man kan handskas med föräldrar till sjuka barn, och hur man gör barnen delaktiga i sin egen behandling.
Det slog mig gång på gång hur duktiga de var/är på barnonkologen på Östra; att ta hand om oss oroliga föräldrar, samtidigt som de alltid satte Josef i främsta rummet. Hur de alltid lät honom bestämma i den mån som var möjligt, t ex vilken hand de skulle ta blodprov från. Och hur de med hjälp av magnetiska gubbar i form av elaka celler och vitablodkroppssoldater förklarade för barnen om cancer och cellgifter.
Undrar verkligen hur Josef tänkte kring allt det som hände. Om han fattade att han var sjuk, och att de flesta andra barn inte är det?! Vet inte. Hur kändes det egentligen att vakna upp efter att ha genomgått en stor hjärnoperation?? Det ska jag fråga honom när vi träffas i himlen.
Förresten, vad glad jag blev idag när jag loggade in här på bloggen och såg att jag hade fått så många kommentarer! Det är väldigt roligt att ni skriver något. Behöver inte vara något särskilt, bara så jag vet att någon läser, och vem som läser...
Linda, vad kul!! Jag vill gärna mejla med dig. Jag saknar dig, min vän! Har inte din mejladress, kan inte du skicka ett mejl till: [email protected]?
Det slog mig gång på gång hur duktiga de var/är på barnonkologen på Östra; att ta hand om oss oroliga föräldrar, samtidigt som de alltid satte Josef i främsta rummet. Hur de alltid lät honom bestämma i den mån som var möjligt, t ex vilken hand de skulle ta blodprov från. Och hur de med hjälp av magnetiska gubbar i form av elaka celler och vitablodkroppssoldater förklarade för barnen om cancer och cellgifter.
Undrar verkligen hur Josef tänkte kring allt det som hände. Om han fattade att han var sjuk, och att de flesta andra barn inte är det?! Vet inte. Hur kändes det egentligen att vakna upp efter att ha genomgått en stor hjärnoperation?? Det ska jag fråga honom när vi träffas i himlen.
Förresten, vad glad jag blev idag när jag loggade in här på bloggen och såg att jag hade fått så många kommentarer! Det är väldigt roligt att ni skriver något. Behöver inte vara något särskilt, bara så jag vet att någon läser, och vem som läser...
Linda, vad kul!! Jag vill gärna mejla med dig. Jag saknar dig, min vän! Har inte din mejladress, kan inte du skicka ett mejl till: [email protected]?
Onsdag 19 september 2007
Det var längesen jag la in några bilder här, så nu var det dags.
Först kommer en fin bild från kusinerna i svampskogen. "Stoooora kantareller!"
Nu följer några bilder på min lilla familj. Fotograf är Sabinas pojkvän David som är just professionell sådan:
Tisdag 18 september 2007
Helgen var skön och rolig. Var hemma hos goda vänner både på lördagen och söndagen. Och så träffade jag en hel massa tennisstjärnor. Det blev inte så många familjer som hängde med från Min Stora Dag, men vi var ett gött litet gäng som träffades där på söndagmorgonen. Tillsammans med oss var det också ett stort gäng tennisungdomar som skulle få träffa sina idoler.
Det började med att Mats Wilander (lagkapten) berättade om Davis Cup och hur de tänker och lägger upp det. Sedan fick vi se Robin Söderling och Pim-Pim träna. Robin ska tyvärr inte vara med och tävla pga skadad handled. Efter det fick vi fråga ut dem och då kom också Jonas Björkman, Thomas Johansson, Simon Aspelin och Robert Lundstedt. Jag som inte kan något om tennis fick lära mig massor. Men de fick också lite personligare frågor, som när de var förälskade första gången...
Sedan blev det mingel och autografskrivning. De verkade vara riktigt sköna killar som hade roligt ihop. Tennis är kanske något vettigt att satsa på för Anton...?!?
Jag tror att de familjer som var med blev nöjda. Tyvärr var det en cancersjuk tjej som hade sett fram emot det hela, som blev dålig och inte kunde följa med. Frustrerande när det blir så, men det lär väl hända mer gånger. Jag vet ju av egen erfarenhet att det inte är lätt att planera någonting med den sjukdomen. Framför allt pga av behandlingen. När man får cellgifter så går ju immunförsvaret ner i omgångar och då måste man läggas in och få antibiotika så fort man får feber, eftersom kroppen själv har för lite vita blodkroppar att bekämpa infektion med.
Igår fick jag (äntligen!!) reda på vart jag ska vara på min praktik, och hur min höst kommer se ut! Under oktober ska jag vara fyra veckor på neuro (troligtvis strokeenheten på Högsbo sjukhus) och i nov-dec ska jag vara fyra veckor på barnlogopedin inne i Göteborg. Sååå spännande och roligt men också superskrämmande!!! Är det tänkt att jag ska komma ihåg massa saker vi läst nu då?!? I början kommer jag troligtvis känna mig lika förvirrad som de som ligger inne där...
Men idag är det tentaplugg som gäller. Nästa onsdag har jag tenta på talstörningar hos barn. Jag tror att det är den näst sista tentan på utbildningen. Hurra!
Det började med att Mats Wilander (lagkapten) berättade om Davis Cup och hur de tänker och lägger upp det. Sedan fick vi se Robin Söderling och Pim-Pim träna. Robin ska tyvärr inte vara med och tävla pga skadad handled. Efter det fick vi fråga ut dem och då kom också Jonas Björkman, Thomas Johansson, Simon Aspelin och Robert Lundstedt. Jag som inte kan något om tennis fick lära mig massor. Men de fick också lite personligare frågor, som när de var förälskade första gången...
Sedan blev det mingel och autografskrivning. De verkade vara riktigt sköna killar som hade roligt ihop. Tennis är kanske något vettigt att satsa på för Anton...?!?
Jag tror att de familjer som var med blev nöjda. Tyvärr var det en cancersjuk tjej som hade sett fram emot det hela, som blev dålig och inte kunde följa med. Frustrerande när det blir så, men det lär väl hända mer gånger. Jag vet ju av egen erfarenhet att det inte är lätt att planera någonting med den sjukdomen. Framför allt pga av behandlingen. När man får cellgifter så går ju immunförsvaret ner i omgångar och då måste man läggas in och få antibiotika så fort man får feber, eftersom kroppen själv har för lite vita blodkroppar att bekämpa infektion med.
Igår fick jag (äntligen!!) reda på vart jag ska vara på min praktik, och hur min höst kommer se ut! Under oktober ska jag vara fyra veckor på neuro (troligtvis strokeenheten på Högsbo sjukhus) och i nov-dec ska jag vara fyra veckor på barnlogopedin inne i Göteborg. Sååå spännande och roligt men också superskrämmande!!! Är det tänkt att jag ska komma ihåg massa saker vi läst nu då?!? I början kommer jag troligtvis känna mig lika förvirrad som de som ligger inne där...
Men idag är det tentaplugg som gäller. Nästa onsdag har jag tenta på talstörningar hos barn. Jag tror att det är den näst sista tentan på utbildningen. Hurra!
Onsdag 12 september 2007
Håret blev lite mörkare än vad jag hade tänkt hos frisören. Nu är det chokladbrunt med lite guldslingor i. Men jag är väldigt nöjd, och har fått en hel del positiv respons. Det är roligt när man byter färg så radikalt, för då ser kläderna helt annorlunda ut på en. Man måste tänka lite andra färger när man shoppar också.
Gårkvällens kräftskiva uppe på barnonkologen blev mycket lyckad. Vi hade köpt 10 kg havskräftor (!) för det ryktades att det låg många familjer inne. Men det blev bara ett tiotal som kom. Så vi fick maaassa kräftor över. Men det gjorde inget, de som kom var så otroligt tacksamma!
Det är så speciellt att vara där, bland så många människoöden. Där var en liten treårig flicka som hade fötts med hjärtfel och genomgått en hjärttransplantation. I mycket sällsynta fall så kan medicinen som hindrar kroppen från att avstöta det nya hjärtat ge tumörer. Och det var vad som hade hänt, nu hade hon fått cancer. Det finns ingen rättvisa, det är helt klart! Hon är tre år och har aldrig fått en ordentlig chans att lära sig prata eller äta normalt.
Och så kom det en helskön sjuttonårig kille med en svårbotad skelettcancer. Han åt fruktansvärt många kräftor och njöt av att ha matlust för en gång skull...
Det vi från föreningen kan göra är att bjuda på lite fest och lyssna när de behöver prata. Och det behöver man ofta i det läget. Berätta och berätta och berätta... Kändes otroligt meningsfullt att vara där!
Anton är verkligen på strålande humör idag. Det härliga är att det går så bra på dagis nu också. Idag hade han pratat och sjungit glatt hela dagen, sa fröknarna. Och han blev störtsur när jag försökte ta med honom hem!
Han är riktigt grym på att prata nu. Säger meningar med upp till 10 ord. Han gjorde precis som Josef; när han väl kommit på det där med att kombinera två ord till en fras, så fanns det inga begränsningar, då blev det flerordsmeningar med en gång. Han härmar det mesta som vi säger också, så man får passa sig...
En glad nyhet är att jag har lyckats få med en till volontär till Min Stora Dag. Jag har fått kontakt med en gammal gymnasievän via det fantastiska Facebook. Han blev så inspirerad när jag berättade om stiftelsen och allt man kunde få vara med om, så han hängde på också! Så kul vi ska ha när vi tillsammans planerar överraskningar för de sjuka barnen.
Gårkvällens kräftskiva uppe på barnonkologen blev mycket lyckad. Vi hade köpt 10 kg havskräftor (!) för det ryktades att det låg många familjer inne. Men det blev bara ett tiotal som kom. Så vi fick maaassa kräftor över. Men det gjorde inget, de som kom var så otroligt tacksamma!
Det är så speciellt att vara där, bland så många människoöden. Där var en liten treårig flicka som hade fötts med hjärtfel och genomgått en hjärttransplantation. I mycket sällsynta fall så kan medicinen som hindrar kroppen från att avstöta det nya hjärtat ge tumörer. Och det var vad som hade hänt, nu hade hon fått cancer. Det finns ingen rättvisa, det är helt klart! Hon är tre år och har aldrig fått en ordentlig chans att lära sig prata eller äta normalt.
Och så kom det en helskön sjuttonårig kille med en svårbotad skelettcancer. Han åt fruktansvärt många kräftor och njöt av att ha matlust för en gång skull...
Det vi från föreningen kan göra är att bjuda på lite fest och lyssna när de behöver prata. Och det behöver man ofta i det läget. Berätta och berätta och berätta... Kändes otroligt meningsfullt att vara där!
Anton är verkligen på strålande humör idag. Det härliga är att det går så bra på dagis nu också. Idag hade han pratat och sjungit glatt hela dagen, sa fröknarna. Och han blev störtsur när jag försökte ta med honom hem!
Han är riktigt grym på att prata nu. Säger meningar med upp till 10 ord. Han gjorde precis som Josef; när han väl kommit på det där med att kombinera två ord till en fras, så fanns det inga begränsningar, då blev det flerordsmeningar med en gång. Han härmar det mesta som vi säger också, så man får passa sig...
En glad nyhet är att jag har lyckats få med en till volontär till Min Stora Dag. Jag har fått kontakt med en gammal gymnasievän via det fantastiska Facebook. Han blev så inspirerad när jag berättade om stiftelsen och allt man kunde få vara med om, så han hängde på också! Så kul vi ska ha när vi tillsammans planerar överraskningar för de sjuka barnen.
Måndag 10 september 2007
Idag skippade jag skolan, och var hemma och läste istället. Behövde vila mig från folk efter den intensiva veckan som var.
Jag fick också lite pärlat och lyckades få till mitt bästa halsband hittills, enligt min mening. Det kommer ni säkert få se på mig snart.
Imorgon ska jag gå till frissan, härligt! Nu är både färgen och kvaliteten på håret helt crazy. Får väl se vad vi ska göra åt det.
Fick nyss reda på att jag ska få följa med på söndag och vara MinStoraDag-volontär på en träff med tennisstjärnorna som ska vara med i Davis Cup (21-23 sept). Ser verkligen fram emot att få lära mig hur det funkar. 3-4 familjer är inbjudna från Drottning Silvias. Jonas Björkman är den som vi haft kontakt med, så honom vet vi att vi ska få träffa, men sen blir det nog ett gäng andra spelare också.
Kicki, tack för din fina kommentar! Kändes skönt att läsa den. Kram till dig....
Jag fick också lite pärlat och lyckades få till mitt bästa halsband hittills, enligt min mening. Det kommer ni säkert få se på mig snart.
Imorgon ska jag gå till frissan, härligt! Nu är både färgen och kvaliteten på håret helt crazy. Får väl se vad vi ska göra åt det.
Fick nyss reda på att jag ska få följa med på söndag och vara MinStoraDag-volontär på en träff med tennisstjärnorna som ska vara med i Davis Cup (21-23 sept). Ser verkligen fram emot att få lära mig hur det funkar. 3-4 familjer är inbjudna från Drottning Silvias. Jonas Björkman är den som vi haft kontakt med, så honom vet vi att vi ska få träffa, men sen blir det nog ett gäng andra spelare också.
Kicki, tack för din fina kommentar! Kändes skönt att läsa den. Kram till dig....
Söndag 9 september 2007
Det händer just nu så mycket i mitt liv, att jag inte hinner sitta här så mycket som jag brukar. Det är väl positivt, antar jag. Förra veckan var jag borta 3 kvällar, kan inte minnas när det hände senast. Samuel uttryckte en ovana vid att ha en så 'busy' fru, men han tycker det är väldigt roligt.
I torsdags var jag på mitt första möte med Barncancerföreningens Göteborgsgrupp. Vi planerade bl a veckofikat på avdelningen och den årliga julfesten. En gång i månaden har vi också lite festlig mat på avdelningen. I september blir det en kräftskiva, och den går av stapeln på tisdag. Då ska jag få vara med och fixa den, tillsammans med en mer rutinerad person.
Den 25-28 oktober ska alla ni som är föräldrar åka in till Nordstan med era barn! Då pågår nämligen ett insamlingsjippo för Barncancerfonden där, som heter "Lek för livet". Vet inte exakt hur det kommer gå till, men det kommer iallafall finnas massa möjligheter för olika lekar, och ju mer barn som leker, desto mer pengar kommer diverse företag skänka till fonden. Jag kommer finnas där (troligtvis lörd-sön) och informera om barn och cancer.
I fredags blev Anton rejält dålig i öroninflammation, så vi kunde inte åka på församlingslägret på kvällen, som det var tänkt. Det var en underlig kortvarig sjuka; på förmiddagen hade han nästan 41 graders feber trots massa febernedsättande, men på eftermiddagen gick han hela vägen till kyrkogården själv, superpigg.
Så på lördagen åkte vi upp till Floda för att umgås med vår församling. Det blev både en jobbig och bra helg. Jobbig för att jag alltid saknar Josef så fruktansvärt mycket på sådana familjetillställningar. Och bra för att jag fick tillfälle att lära känna människor i min kyrka ännu bättre.
Men nu är det skönt att vara hemma och bara ta det lugnt ikväll. Imorgon börjar en ny skolvecka, som jag ska försöka koncentrera mig på. Skolan har ju kommit lite i skymundan nu, med allt annat roligt som händer.
Onsdag 5 september 2007
Jag känner mig så glad och pigg idag. Det är nog gårdagkvällens förtjänst. Jag var hemma hos en tjej och träffade volontärerna för Min Stora Dag, och blev introducerad i det hela. Jag har skrivit om stiftelsen Min Stora Dag flera gånger här, men om du fortfarande inte vet vad det är, så kan du gå in på www.minstoradag.org.
Det var så otroligt inspirerande att höra vad de sysslar med och har på gång. Förutom att de ordnar en stor dag för mycket svårt sjuka barn, så har de också gruppaktiviteter för de som inte är riktigt så sjuka. Det kan vara olika konserter, matcher, musikaler och resor.
Den 1 december ska jag få vara volontär på en sådan gruppgrej. Då ska vi gå med ett gäng ungdomar och titta på musikalen Footloose, med Måns Zelmerlöv och Anna Sahlin. Uppgiften är också att försöka få till en träff med Måns och Anna. Är det någon som känner dem, eller deras agenter så är det bara att höra av sig!
Och imorgon ska jag på min första planeringsträff med Barncancerföreningens Göteborgsgrupp. Ska bli roligt och intressant. Nu blev det ju lite många träffar på samma vecka, och så intensivt kommer det inte bli senare. Även om det är roligt, så får jag vara lite försiktig med allt engagemang. Det viktigaste för tillfället är ju att orka med familj och skolan.
Det var så otroligt inspirerande att höra vad de sysslar med och har på gång. Förutom att de ordnar en stor dag för mycket svårt sjuka barn, så har de också gruppaktiviteter för de som inte är riktigt så sjuka. Det kan vara olika konserter, matcher, musikaler och resor.
Den 1 december ska jag få vara volontär på en sådan gruppgrej. Då ska vi gå med ett gäng ungdomar och titta på musikalen Footloose, med Måns Zelmerlöv och Anna Sahlin. Uppgiften är också att försöka få till en träff med Måns och Anna. Är det någon som känner dem, eller deras agenter så är det bara att höra av sig!
Och imorgon ska jag på min första planeringsträff med Barncancerföreningens Göteborgsgrupp. Ska bli roligt och intressant. Nu blev det ju lite många träffar på samma vecka, och så intensivt kommer det inte bli senare. Även om det är roligt, så får jag vara lite försiktig med allt engagemang. Det viktigaste för tillfället är ju att orka med familj och skolan.
